Detta till synes oviktiga avhopp innebar att Solomon befann sig i Paris den 13 janua­ri 1947, vilket råkade vara datumet för ett av 1900-talets mest sägenomsusade framträdanden, fullt jämförbart med andra mytologiska framträdanden som, till exempel, Sex Pistols konsert i Manchester den 4 juni 1976, den konsert som lär ha fått medlemmarna i band som The Smiths, Joy Division och The Buzzcocks att starta sina band. Eller Ryska balettens skandalösa uruppförande av Stravinskys Våroffer den 29 maj 1913 på Théâtre des Champs-Élysées i Paris.

När Solomon anländer i Paris talar hela staden om det uppträdande som ska äga rum på Théâtre du Vieux-Colombier. Det är den redan under sin livstid legendariske skådespelaren, dramatikern, regissören och essäisten Antonin Artauds första publika framträdande efter att ha tillbringat nio år inspärrad på olika mentalsjukhus. Titeln för kvällens framträdande var Histoire vécue d’Artaud-Mômo och ”alla” var där. Man kan hävda att Artauds framträdande utgjorde ett av de verkliga mötena mellan mellankrigstidens intellektuella och artistiska elit och efterkrigstidens begynnande avantgarde.­ I publiken satt bland andra en mycket ung Gilles Deleuze, Jean-Paul Sartre, André Gide, René Char, Arthur Adamov och André Breton. Uppfinnaren av grymhetens teater var, enligt André Gide i en text publicerad efter Artauds död ett år senare, aldrig så beundransvärd som den kvällen. Märkt av elchockbehandlingar, 58 stycken under en period på 19 månader, hade det kunnat vara en bruten man som stod på scenen inför den 300 personer stora publiken. Gide menar i sin text att det förvisso satt ett antal personer i publiken som hade hoppats att få skratta åt Artaud, men att när kvällen var slut så hade alla tystnat i stum beundran. Nu är det förvisso sannolikt att Solomon aldrig kom in och kunde se Artaud, men händelsen kom att uppta en viktig plats i hans berättelse om sitt liv.

Det är sannolikt att Solomons namn skulle ha varit bortglömt idag om det inte vore för att han själv när han ett par år senare kom att låsas in på den psykiatriska avdelningen på Columbia Presbytarian i New York. När Solomon är inlagd träffar han en ung poet och student vid Columbia University vid namn Allen Ginsberg. Ginsberg beskriver den två år yngre Solomon för sin vän Jack Kerouac som en ”sann Rimbaud-typ”. De två männens vänskap – och Ginsbergs förståelse av Solomon som idealtypen för människan, som i likhet med Artaud, befann sig i kamp med institutionerna – leder till att Ginsberg dedicerar vad som blev en av 1900-talets mest berömda dikter till Solomon. När Howl, dikten som ibland även kallas Howl for Carl Solomon, inleds med orden, ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness…” är det personer som just Solomon Ginsberg har i åtanke.

Ginsbergs möte med Solomon i juni 1947 är typiskt för hur Harvardprofessorn och kritikern Louis Menands nya bok The Free World är uppbyggd. Menand gjorde sig ett namn med den Pulitzerprisbelönade The Metaphysical Club, en gruppbiografi över de fyra centrala tänkarna i den amerikanska pragmatismen – William James, Charles Sanders Peirce, Oliver Wendell Holmes jr och John Dewey. Han är en skribent som är uppenbart förtjust i den sorts berättelser som den ovan om Artaud, Solomon och Ginsberg. Den uppenbara risken med det sättet att berätta en historia är att detaljerna och det idiosynkratiska tar överhanden och att de långa linjerna och ett mer övergripande perspektiv inte framträder tydligt. Samtidigt kan det vara en risk värd att ta om syftet är att försöka återskapa en förlorad värld och en intimare förståel­se av de individer som befolkade denna värld.

Under läsningen av Menands bok kommer jag på mig själv med att tänka på boken som ett garnnystan, det saknas en röd tråd men istället får läsaren en mängd olika trådar att dra i och försöka följa. Det är dock inte en brist. Snarare är det ofrånkomligt om man vill, vilket jag tror är Menands avsikt, frammana en miljö och en tid i all dess komplexitet och rörighet. Garnmetaforen erbjuder även ett förslag till en möjlig läsning av boken, då den är fullt möjlig att läsa utan att börja från början och läsa till slutet. De 18 kapitlen kan utan problem läsas som mer eller mindre fristående essäer med teman som ibland överlappar och ibland är friståen­de. På många sätt är The Free World en omöjlig bok, dess anspråk är sett till bredden i de ämnen den behandlar maximalistiska på ett sätt man vanligtvis inte möter. Menands syfte är inget mindre än att försöka återge hur konsten och tänkandet utvecklas och gestaltar sig under de två decennier som följer efter andra världskrigets slut, den period då USA blir den fria världens obestridliga ledare och en supermakt inte bara i militära och ekonomiska termer utan även – vilket på många sätt lika viktigt – i estetiska, intellektuella och kulturella termer.

Persongalleriet i The Free World är en Vem är det? över en period som sträcker sig över mer än 20 år. Menand rör sig mellan diplomater och kallakrigs-strateger som George Kennan och Hans Morgen­thau, via samhällsanalytiker som George Riesman och Nathan Glazer, kritiker som Clement Greenberg och Harold Rosenberg, författare som James Baldwin och Norman Mailer, till konstnärer som Jackson Pollock och Robert Rauschenberg och en lång rad andra personer centrala för hur kalla krigets kulturella mönster kom att utvecklas. Menands uttalade syfte är att framförallt beskriva vad i samtiden som fick ett genomslag – de estetiska rörelser, tidskrifter, förlag, filmer, tänkare, enskilda böcker, personer och institutioner som kom att prägla den period han försöker skildra. I många fall är det även vad som kommit att överleva in i vår egen tid, men långt ifrån alltid visar det sig vara fallet. Det är många gånger lätt att bli förvånad över vad som vid en given tidpunkt var det mest uppmärksammade och hyllade för att sedan falla i nästintill total glömska.

Att skriva en historia över en epok tvingar ofrånkomligen författaren till ett antal val, avgränsningar och utelämnanden. En svårighet som uppstod för mig när jag läste The Free World var att navigera mellan vad som mest korrekt kan beskrivas som skvaller och vardaglig trivia å ena sidan och epokens övergripande teman å den andra. Nu är skvaller och, den alltför ofta förtalade, anekdoten alls inte ointressant. Många gånger kan en anekdot eller intrikat skvaller avslöja mer om ett kotteri, en privat relation eller en människas karaktär än den polerade och mer officiella versionen någonsin kommer kunna göra. I skvallret och anekdoten återfinns inte sällan de mindre smickrande sidorna och drivkrafterna hos personer som i kraft av sin berömmelse har blivit helgonförklarade. Ibland kan det rent av utgöra en nyckel till att förstå en konstnärlig eller intellektuell gärning. Elenor Roosevelts föreställning att stora tänkare diskuterar idéer medan små tänkare diskuterar människor är i högsta grad problematisk, inte minst om vi vill förstå hur idéer produceras, reproduceras och får betydelse i världen. Episoden om hur Norman Mailer nästan dödar sin dåvarande hustru, konstnärinnan Adele Morales, med en fällkniv låter oss förstå inte bara Mailers våldsamhet utan även hur han fick sympatierna bland de intellektuella som han och hustrun umgicks med. Hur framstående intellektuella som James Baldwin och Lionel Trilling utan att tveka valde Mailers sida kan med fog framstå som svårsmält.

Om det är möjligt att urskilja en röd tråd som löper genom The Free World är det den betydelse kritiker, tidskrifter och förläggare – till viss del även samlare och mecenater – spelade för de olika konstformernas utveckling under den period­ Menand beskriver. Det är lätt att önska att man hade kunnat vara en del av det intellektuella kraftfält som utgjordes av tidskrifter som Partisan Review och Commentary. Även om det fortfarande finns kritiker och kuratorer med stort inflytande – till exempel Serpentine Galleries­ Hans Ulrich Obrist – så är det svårt att idag föreställa sig hur någon enskild kritiker skulle kunna nå samma grad av inflytande som Clement Greenberg, Harold Rosenberg och Leo Steinberg – beskrivna som ”kungarna av Cultureberg” i Tom Wolfes The Painted Word.

Det bör sägas att Wolfes beteckning inte var menad som beröm, i själva verket ska den förstås som starkt kritisk, inte minst till vad han såg som deras makt över konstvärlden. Det är svårt att skilja ”kungarna av Cultureberg” från de rörelser de på sätt och vis var medskapare till, som i fallet med Greenberg och hans relation till de abstrakta expressionisterna. I fallet med Greenberg och de abstrakta expressionisterna är det även tydligt hur det amerikanska självförtroendet växt under åren efter kriget. Konstens geografiska mittpunkt är inte längre Paris, utan New York. I en programmatisk skrift med titeln American-Type Painting argumenterar Greenberg för att det i själva verket är fråga om en renodlat amerikansk estetik. Avantgardet var inte längre beroende av det europeiska arvet och traditionen.

Det blir vid läsningen tydligt att relationen mellan kritiker och konstnär i hög grad var en symbiotisk relation snarare än en parasitär. Inte sällan framstå det som att det är kritikern som leder avantgardet, som namnger det nya. Det är lätt att inse, vilket Wolfe pekar på, att den makten inte alltid var vare sig nyttig eller utövades med omdöme. Men lika ofta som kritikerna missbrukade sin makt och sitt inflyttande kom de att bidra till en miljö vars kreativitet bara kan beskrivas som häpnadsväckande. Den relativa småskaligheten kring de miljöer som Menand beskriver bidrog även till gränsöverskridande mellan sfärer som nuförtiden är avsevärt mycket mer reglerade och insulära. Tänkbara förklaringar till den frihet som präglade de intellektuella under decennierna efter kriget är att de sällan var knutna till universiteten, även om viktiga undantag finns, som till exempel Lionel Trilling, som under hela sin karriär var professor vid Columbia, och Sidney Hook som var professor vid New York University. Många av dem delade även kulturell bakgrund, som Alexander Bloom har beskrivit i sin studie av denna grupp: Prodigal Sons. The New York Intellectuals and Their World. Majoriteten var född i USA men hade judiska föräldrar som hade invandrat under åren kring sekelskiftet, framförallt från Ryssland och Östeuropa.

En viktig förklaring till förskjutningen av den kulturella och intellektuella tyngdpunkten från Europa till USA är den migration som äger rum under 1930-talet, en följd av i första hand nazisternas maktövertagande 1933 och i andra hand av nazisternas ockupation av länder som Frankrike. Migration har alltid varit en källa till kulturell och vetenskaplig förändring, men sällan har de yrkesgrupper som Menands bok handlar om varit tvingade att fly i så stor skala som just då. Som den franske historikern Jean-Michel Palmier har visat i sin monumentala studie av emigrationen från Nazityskland, Weimar en exil: le destin de l’émigration intellectuelle allemande antinazie en Europe et aux États-Unis, så valde många intellektuella i första hand exilen i olika europeiska länder och tog sig till USA först när länder som Frankrike blivit ockuperade eller när situationen i länder som Sverige blev för osäker. Exemplen på personer som först flydde till Frankrike för att sedan ta sig ut 1941 när situationen blivit ohållbar är många.

Det var ett litet nålsöga flyktingarna tvingades ta sig igenom. Kraven för att få visum till USA var högt ställda och innefattade bland annat garanterad försörjning. Klart är att de människor­ som tog sig till USA kom att förändra den kulturella och intellektuella miljön, inte minst på universiteten där de kom att prägla forskningen i många discipliner i decennier. På många sätt är det amerikanska forskningsundret ett resultat av att några av de skarpaste hjärnorna tvingades fly Europa och sen valde att bli kvar. I Menands version är det framförallt de franska migranterna som är centrala, personer som Claude Lévi-Strauss och Marcel Duchamp. Samtidigt är det uppenbart att de tyska migranterna kom att spela en mer betydande roll i omstöpningen av för vissa av efterkrigstiden centrala sektorer som delvis ligger utanför bokens ramar. Jag tänker mer specifikt på de fysiker som både under och efter kriget kommer att spela en avgörande roll för uppbyggandet av den forskning som är en del av det militär-­industriella komplexet, med atombomben som främsta uttryck.

En specifik institution för vilken de ryska migranterna kom att vara avgörande och som Menand ägnar mycket utrymme åt var Black Mountain College i North Carolina. Skolan hade grundats redan 1933 och hade som grund filosofen John Deweys utbildningsfilosofi, enligt vilken konsten bör utgöra en naturlig grund i all pedagogik. Om Institute of Advanced Studies i Princeton var den centrala noden för de naturvetare som tvingats lämna Europa, kan Black Mountain College sägas, i alla fall delvis, ha fyllt samma funktion för de konstnärer, arkitekter och musiker som hade tvingats lämna Tyskland. Inte minst kom Black Mountain College att utgöra en viktig plats för mötet mellan Weimarrepublikens viktigaste konstskola Bauhaus och den amerikanska konstvärlden.

Den tydligaste länken mellan Bauhaus och Black Mountain College var konstnären Josef Albers och hans hustru textilkonstnären Anni Albers. De hade emigrerat till USA redan 1933 och hade börjat undervisa vid Black Mountain College redan samma år. Fram till dess att Albers lämnade North Carolina för att starta upp en designskola vid Yale 1950 var han ansvarig för målarprogrammet vid Black Mountain College. Under de åren passerade personer som Cy Twombly och Robert Rauschenberg skolan som hans elever. En lång rad gästlärare med bakgrund vid Bauhaus undervisade på skolans sommarkurser och miljön kom att likna den i Dessau och Weimar med flytande gränser mellan konstarterna. Mest berömt är sannolikt det samarbete mellan dansaren Merce Cunningham, kompositören John Cage och nämnde Robert Rauschenberg som inleds medan de alla tre är elever vid skolan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En fråga som återkommer under läsningen rör vad vi skulle kunna kal­la för ”duken” och hur den är preparerad. Menand är virtuos när det gäller punkterna – individerna och institutionerna – och linjerna – relationerna – på ”duken”. Men själva duken – det för givet tagna, eller bakgrundsbruset – blir, som jag redan konstaterat, ofta svår att uppfatta för alla punkter och linjer han målar upp. Det övergripande offras på detaljernas altare. Det är inte nödvändigtvis negativt och jag fann mig själv ståendes vid någon av mina bokhyllor för att plocka fram olika böcker flera gånger. Menands bok är i sin maximalism, allmänna skvallrighet och berättarglädje svår att inte tycka om.

Men faktum kvarstår att det, trots att det inte alltid är uppenbart, existerar ett ständigt bakgrundsbrus både i boken och under den tidsperiod den behandlar. Två av tidens viktigaste partitur, som sätter tonen till tidens musik skrevs av den sedermera legendariske diplomaten George­ F Kennan. Dennes bana som diplomat hade inletts redan under 1920-talet med bland annat en utbildning i det ryska språket, kulturen, politiken och historien vid Berlins universitet, tanken var att det var bättre att få en grund i hur ryskt tänkande såg ut före revolutionen och då var Berlin platsen där man kunde tränas av exilryssar som själva formats av den kultur som hade präglat den kommunistiska eliten.

Direkt efter kriget arbetar Kennan vid den amerikanska ambassaden i Moskva, det är då han författar det berömda, så kallade ”det långa telegrammet”, 5 363 ord mer exakt. Anledningen till Kennans frustration med den amerikanska hållningen gentemot Sovjetunio­nen och skälet till att han sänder ”det långa telegrammet” var att han ansåg att Trumanadministrationen inte till fullo förstod vad för sorts regim man hade att göra med. Kennan tyckte sig se hur en utrikespolitisk osäkerhet från tiden före revolutionen hade parat sig med kommunisternas, eller snarare Stalins, förkärlek till att överallt se konspirationer och möjliga förrädare. Den sovjetiska regimen var inte en regim man vare sig kunde lita på eller förhålla sig till som andra länder.

Det är i ”det långa telegrammet” som Kennan för första gången formulerar vad som har kallats uppdämningsstrategin i relation till Sovjetkommunismen. Tanken är enkel och innebär att kommunismen måste bekämpas var den än visar sig genom att mobilisera en motkraft. Kennans idéer var inte helt nya, men han formulerar dem med en retorisk kraft som skulle komma att övertyga allt fler om det riktiga i hans analys. ”Det långa telegrammet” registrerades i februari av det amerikanska utrikesdepartementet som telegram nummer ”511” och lästes enbart av personer inom den amerikanska utrikesförvaltningen. Ett år senare publicerar Kennan i tidskriften Foreign Affairs vad som har blivit känt som X-artikeln, egentligen ”The Sources of Soviet Conduct”, under pseudonymen X. Texten uttrycker samma tankar som ”det långa telegrammet”, men denna gång formulerar Kennan en doktrin­ baserad på idén om uppdämning, ett ord som inte användes i telegrammet.

Fisken är inte medveten om vattnet innan den hamnar på land. På samma sätt är det ofta svårt att få syn på det bakgrundsbrus som formar vår egen samtid, ofta reagerar vi först när någonting bryter igenom och stör våra invanda mönster. Tveklöst förstod många av de personer som Menand skriver om att de verkade i relation till det bakgrundsbrus som utgjordes av kalla kriget och kampen mot kommunismen. Många av dem hade som uttalat syfte att bekämpa totalitarismen i alla dess former. Samtidigt visar Menand upprepade gånger att även de mest sofistikerade intellektuella under kalla kriget inte var så fristående som de kanske trodde i relation till den övergripande ideologi som tänkare som Kennan formulerat. Paradoxen, till slut, är att den frihet som präglade perioden som Menands bok avhandlar, var en frihet som många gånger hade osynliga gränser och tydliga regler.