I år fyller de baltiska staterna 100 år. Många länder har anledning att gottgöra för sin Baltikumpolitik under dessa år. Flera av dem har också börjat göra det.

Ett särfall därvidlag är Ryssland, som har tillfogat de baltiska staterna stor och konkret skada. Dess ledare har näppeligen några samvetskval för detta utan fortsätter istället att underminera deras återvunna suveränitet.

Andra länder – belägna vid Östersjön eller på annat sätt engagerade därstädes – har i varierande grad visat välvilja, likgiltighet eller ovilja.

Tysklands mörka förflutna är framförallt Molotov–Ribbentroppakten, som utlämnade de baltiska staterna och Finland till Stalins godtycke. Dess skugga förnims fortfarande i de baltiska staterna, på senare tid under det sinistra samspel mellan Putin och Schröder som resulterade i Nordstream och ett västeuropeiskt energiberoende av Ryssland.

När länder som i stor utsträckning varit svenska två sekler tidigare uppstod som fria stater var Sveriges entusiasm begränsad. Vilken roll skulle vi ta på oss för att stödja deras suveränitet? Ingen alls, tyckte statsministern, liberalen Nils Edén 1919:

Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de har mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke att det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.

Och utrikesminister Östen Undén uttalade 1926 tvivel på och rentav stor likgiltighet inför de baltiska staternas framtid.

Deras öde blev 1940 som pessimistiska svenska politiker hade förespått. 1945 hävdade Östen Undén, ånyo utrikesminister, att deras förhoppningar om en framtid som suveräna stater vore rena illusionspolitiken. Istället borde de tillägna sig en annan baltisk patriotism: ”att acceptera det nya Ryssland och den politiska utformning som de baltiska republikerna fått som anslutning till Sovjetunionen”.

Drygt fyra decennier senare fick han fel. De baltiska staterna bröt sig, med obruten nationalkänsla, åter ur det sönderfallande ryska imperiet. Denna gång var tonfallen i Sverige delvis annorlunda. Statsminister Carl Bildt uttalade 1993 inför ryska dumans utrikesutskott att Sverige inte skulle vara likgiltigt i ett läge där de tre baltiska staternas överlevnad skulle hotas.

Men som ett eko från mellankrigstiden uttalade den socialdemokratiska regeringen 1995 att vi inte fick ”ge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt”.

Sverige, liksom andra västländer, var inledningsvis tveksamt, för att inte säga negativt, till balternas behov av vapen för sina nyskapade försvarsmakter. Synen på de baltiska staternas situation var digital. Antingen var Ryssland inte aggressivt och då behövde de inga försvarsmakter eller så var de hotade och då hade de ingen chans att försvara sig. Till detta kom oviljan att störa den ryska demokratiska utvecklingen genom att ge revanschistiska kretsar argument. ”Russia first” var till en början ledordet för den amerikanska administrationen. Den svenska varianten av detta var mer respektabel: man engagerade sig hårt diplomatiskt för att åvägabringa ett ryskt trupputtåg ut ur Baltikum.

Så småningom kom en försiktig upprustning igång. Ironiskt nog inte som en gardering mot ett ryskt hot, utan motiverad med behovet av styrkor för fredsfrämjande insatser i oroliga delar av Europa och kriget mot terrorismen. Så var det också med den andra etappen i Nato-utvidgningen. President George W Bush gjorde slut på år av diskussioner om vilka som skulle släppas in genom den öppna dörren med en kort order ”Finish the job!” Han hade annat att göra än europeiskt finsnickrande. Alla sökande släpptes in.

Sverige hade dragit sitt strå till stacken för balternas Natointräde genom att skänka mängder av vapen från den nedrustande svenska försvarsmakten så att de kunde uppfylla kraven i alliansens MAP, Membership Action Plan.

Medlemskapet kom i ett windowofopportunity, innan Ryssland på allvar börjat utvecklas i auktoritär riktning och rusta upp och när det dessutom var upptaget av terroristhotet. Eljest hade baltstaterna kanske fått dela två andra före detta Sovjetrepublikers öde. 2008 avslogs Georgiens och Ukrainas begäran att inkluderas i MAP, och länderna fick bara en nebulös garanti om ett framtida medlemskap, detta framförallt på grund av Tysklands strävan efter att inte provocera Ryssland. Det är högst sannolikt att då föddes tanken hos Putin att slå till i tid.

De baltiska medlemskapen vilade dock på en svag militär grund. Lettland och Litauen omvandlade sina diminutiva försvarsmakter från territorialförsvar till styrkor för internationella insatser (för övrigt samma politik som Sverige). Någon planläggning för försvaret av Baltikum fanns inte inom alliansen, Artikel 5, den ömsesidiga försvarsgarantin ansågs tillräcklig för avskräckning.

Krigen i Georgien och framförallt i Ukraina vände utvecklingen. Försvaret av Baltikum har nu hög prioritet. Kom omsvängningen i tid?

Denna fråga är ämnet för antologin Strategic Challenges in the Baltic Sea Region, under redaktion av docent Ann-Sofie Dahl. Hon har samlat en imponerande rad av experter på säkerhetspolitik och strategi i Östersjöområdet.

Den grundläggande frågan är givetvis: Finns det något hot mot Baltikum? Det brukar förnekas av en del debattörer med två argument: Ryssland har inga expansionistiska ambitioner, baltstaterna är medlemmar av Nato, och Ryssland är inte berett att riskera världskrig för så liten vinst.

Experterna i boken tror inte på någon överhängande risk för ett stort ryskt angrepp mot Baltikum. Men Gudrun Persson, docent vid slaviska institutionen vid Stockholms universitet, pekar på långsiktigheten i Rysslands politik, på intressesfärstänkandet och på uttalanden om att korrigera historiska misstag, använt av Putin som motiv för annexionen av Krim.

Christopher Coker, professor i internationella relationer vid London School of Economics, konstaterar att den nytsaristiska regimens samhällskontrakt med medborgarna är att återställa en känsla för nationellt öde, en historisk roll. Ryssland och väst har helt oförenliga tolkningar av säkerhet.

Andres Kasekamp, tidigare professor i baltisk politik vid universitetet i Tartu, nu verksam vid universitetet i Toronto, tror heller inte på en omedelbar invasion, i synnerhet inte så länge den ryska operationen i Donbas är oavslutad, och interventionen i Syrien pågår. Men i en situation med ökad inre oro och ekonomiska problem i Ryssland skulle det vara naturligt att vända intresset från inre svårigheter till yttre fiender. En ”Narva grab” skulle ställa väst och Nato i ett dilemma. Ska deras medborgare dö för Narva? Ryssland har deklarerat sin beredskap att använda kärnvapen för att ”de-eskalera en konflikt”.

En operation mot de baltiska staterna som inte besvaras av Nato enligt artikel 5 skulle innebära slutet för alliansen och ett stort steg framåt för den ryska synen på säkerhet, samtidigt som vad Ryssland ser som ett historiskt misstag rättades till.

Är detta en tänkbar risk? Är inte Natostadgans artikel 5 tvingande – ett väpnat angrepp mot en stat ska anses som ett angrepp mot alla – och därmed en effektiv avskräckning? Här finns en del tvivel. Ett hänger samman med vad som ska anses vara ett väpnat angrepp. Nato brottas för närvarande med problemet hybridkrigföring, den integrerade användning av militära och icke-militära medel som är huvudspåret i det ryska tänkandet om nutida militära konflikter. Jamie Shea, Natos förre biträdande generalsekreterare för nya konflikter, pekar på Ukrainakriget som ett skolexempel. Skulle de små gröna männen ha passerat tröskeln för artikel 5?

Professor Mikkel Vedby Rasmussen vid Köpenhamns universitet tonar ner risken för hybridangrepp. Han liksom Kasekamp anser att grogrunden för detta inte är lika stor i Baltikum som i Ukraina och att om det är något som västmakterna har ägnat sig åt så är det counter-insurgency. Han varnar för att låta fokus på hybridkrigföringen överskugga försvar mot konventionellt angrepp. Och härvidlag är den ryska överlägsenheten stor och ger möjlighet att skapa ett fait accompli.

Dessa osäkerheter förenar sig med de politiska. Nato var från början som namnet anger en nordatlantisk allians med syftet att avskräcka Sovjetunionen från angrepp mot Västeuropa. Den har sedan tagit in stater som är utspridda i geografin, ofta fjärran från Nordatlanten. Alliansen kunde hålla ihop så länge det fanns ett tydligt hot som kunde drabba alla. Dagens ryska revanschism känns inte hotfull för alla medlemmar, och många ser andra överhängande problem: flyktingströmmar i Medelhavsregionen, krig och kriser i Mellersta Östern, et cetera. En del regimer har också en likartad ideologisk syn som den ryska extremnationalismen.

Ett intressant fall vad avser alliansens spretande geografiska intressen är Norge. Håkon Lunde Saxi vid Forsvarets högskole beskriver landets ljumma, för att inte säga skeptiska inställning till Natos utvidgningar som riskerade flytta fokus från Norska havet och Nordatlanten. Men Ukrainakriget och Krimannekteringen förändrade den norska politiken radikalt. Landet är nu mycket aktivt i Östersjöområdet. Motivet är att det är viktigt att slå vakt om två för en småstat vitala ting: respekt för internationell rätt och trovärdigheten i artikel 5.

En viss osäkerhet vidlåder Tysklands ställningstagande i framtida krissituationer. Inte så att vi får se en repris av Molotov–Ribbentroppakten, men skuggan av Ostpolitik hänger över det tyska agerandet. Kapitlet om Tyskland, skrivet av Claudia Major och Alicia von Voss från Stiftung Wissenschaft und Politik i Berlin, har den talande titeln ”Germany. The Silent Baltic State”. De noterar att Tyskland visserligen har givit viktiga bidrag till baltisk säkerhet, men att detta i stor utsträckning har skett till följd av yttre omständigheter, inte proakivt.

I sitt kapitel pekar Justyna Gotkowska från Centre for Eastern Studies i Warszawa på att tyskt motstånd hindrat stationering av Natoförband i Baltikum och Polen. Tyskland hävdar att alliansen ska stå fast vid de tre löftena till Ryssland i Nato-Russian Founding Act från 1997, ”the 3 Nos”, inga större styrkor, ingen omfattande infrastruktur och inga kärnvapen i de nya östeuropeiska alliansmedlemsstaterna, detta trots att Ryssland sedan dess helt har demolerat det tidigare europeiska säkerhetssystemet och inlett en expansiv politik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För en trovärdig avskräckning enligt artikel 5 krävs alliansförband på plats i hotade områden, vilket Tyskland förhindrar med sin provokationsrädsla. Ett kompromissbeslut blev utplaceringen av bataljonsstridsgrupper i ett rotationssystem i de baltiska staterna och Polen, från (norrifrån) Storbritannien, Kanada, Tyskland och USA.

Denna tripwire-strategi förutsätter snabba och substantiella förstärkningar i en uppflammande kris. Polen är drivande i dessa frågor. Men den sätter också ljuset på det faktum att Östersjöns två största strandägare inte tillhör alliansen. Betydelsen av Sverige och Finland för Baltikums säkerhet betonas i alla bokens kapitel. Andres Kasekamp skriver: ”From a Baltic point of view, the best thing that could possibly happen to alleviate their security dilemma would be Finland and Sweden joining NATO and the creation of a genuine security community in the Baltic Sea region.”

Varken Ann-Sofie Dahl eller Karoliina Honkanen, rådgivare vid Finlands försvarsministerium, ser detta som sannolikt under överskådlig tid. Honkanen pekar också på att Natos dörr kanske inte står lika vidöppen i framtiden, i synnerhet inte i en eskalerande kris.

De två länderna har emellertid gått långt i förberedelser för att spela en roll för Natos försvar i Östersjöområdet. Det mest substantiella är försvaret av Gotland, vars strategiska betydelse behandlas av försvarsrådgivaren vid Sveriges ambassad i Washington, Johan Raeder.

Sverige har som surrogat för Natomedlemskap valt bilateralt försvarssamarbeten med ett flertal Natoländer, bland andra de baltiska staterna, Polen, Tyskland, Storbritannien och USA samt – mest långtgående – med Finland. Sistnämnda avtal anges uttryckligen omfatta planering bortom fredstid.

Skälen till den svenska allianslösheten är framförallt inrikespolitiska. Men med litet god vilja kan man också tolka ”Hultqvistdoktrinen” som ett sätt att kringgå en tröghet i Natos beslutsmekanism vid en kris. Frågan är om den eventuella tidsvinsten uppväger att det inte finns färdiga gemensamma operationsplaner mellan oss och de blivande allierade.

I ovanstående framställning finns en elefant i rummet: allt hänger på hållbarheten i den transatlantiska länken och USA:s engagemang. Den oförutsägbare Donald Trump har gjort sitt bästa för att föda tvivel angående detta. Å andra sidan har hans administration ökat anslaget för försvarsåtgärder i Östeuropa med 1,4 miljarder dollar. Robert Lieber, professor vid Georgetown University, konstaterar i bokens inledande kapitel ”Still the Indispensable Power” att det amerikanska engagemanget uppvisat toppar och dalar sedan slutet av kalla kriget. Han anser det vara för tidigt att skriva Natos dödsruna, alliansen har klarat många kriser i det förgångna, men han varnar också för självbelåtenhet.

De baltiska staternas frigörelser under 1918 och 1991 ses säkerligen av ryska revanschister som historiska misstag. Men lyckligtvis ser Västerlandet inte längre Baltikum som oförsvarbart. Denna bok ger en utmärkt insikt i de processer som förhoppningsvis ska göra Östersjöområdet stabilt och säkert.

Framgången är dock inte given. Beskrivningarna av Ukrainakriget som den stora vändpunkten föder tvivel på statsledningars rationalitet: redan under 1990-talet skönjdes revanschistiska tendenser i Ryssland. Den ryska geopolitiska synen har gamla anor. Hur kunde det ta två decennier efter imperiets fall innan Västerlandet insåg att det kunde uppstå lägen då krafter som ville upprätta det på nytt fick makten?