1848 VAR ETT revolutionernas och revolternas år runt om i Europa. Även Sverige drogs med i de revolutionära stämningarna genom de gatukravaller som ägde rum i Stockholm den 18–19 mars. Men den verkligt stora revolten ägde rum ett halvår senare, och då under betydligt fridsammare förhållanden.

Denna märkliga händelse utspelade sig i norra Halland, närmare bestämt i Frillesås socken och Fjäre härad. När mörkret började falla på kvällen den 21 september vandrade en liten grupp människor ner till stranden vid Vallersvik. Fem män och en kvinna vadade ut i det kalla havsvattnet. En av dem var den danske baptistpastorn A P Förster och han lät döpa de övriga i Jesu namn.

Därmed hade de första baptistdopen i Sverige ägt rum. Efteråt samlades gruppen i en stuga vid Borekulla någon kilometer därifrån. De bildade nu Sveriges första baptistförsamling. Den sena aftonen avslutades med att man firade nattvard. Detta var födelseögonblicket för Folkrörelse-Sverige.

Svenska baptistsamfundet kan räkna sig som Sveriges äldsta folkrörelse. Men det fanns fristående organisationer i Sverige även före 1848. De viktigaste impulserna kom från USA. Där uppstod i början av 1800-talet ett stort antal frivilliga och från statsmakten fristående medborgarsammanslutningar som syftade till att lösa ekonomiska, sociala eller andra problem. Kunskapen om detta fick effektiv spridning i Europa genom Alexis de Tocquevilles bok Om folkväldet i Amerika som utgavs i slutet av 1830-talet och som snabbt översattes till svenska.

En av dem som lät sig inspireras av de nya strömningarna var Erik Gustaf Geijer. Han konstaterade 1844:

Associationsprincipen är tidens räddningsmedel. […] Sprängningen av de i exklusiva rättigheter förhärdade korporationerna frigör just den naturliga associationsandan. […] I industriellt och finansiellt, i litterärt och vetenskapligt, i moraliskt och religiöst hänseende visar sig denna nya associationsanda. Alla dessa bolag, sällskap, föreningar för egna och för allmänna ändamål, höra tidens tecken till.

I DE NYA FOLKRÖRELSERNA växte det fram en omfattande lokal verksamhet. En tradition av demokratiska mötesformer utvecklades. Väckelserörelsens expansion började på allvar då Svenska missionsförbundet bildades 1878. Nykterhetsrörelsen började växa året efter, då den första svenska logen av IOGT grundades i Göteborg.

Frikyrko- och nykterhetsrörelserna spelade en stor roll för utvecklingen inom den tidiga arbetarrörelsen. Därifrån hämtade arbetarrörelsen organisations- och mötesformerna. Inflytandet från frikyrko- och nykterhetsrörelserna bidrog till att den reformistiska linjen segrade över den revolutionära. Nykterhetsrörelsens valintendenturer blev mönsterbildande då moderna partiapparater började byggas upp på 1910-talet.

Men folkrörelsernas bidrag till demokratiseringen bestod inte endast i att de utvecklade demokratin som organisationsform. De var också en medborgarskola som utgjorde basen för många av de politiskt aktiva som skulle driva igenom den politiska demokratin och bemanna dess institutioner. Efter första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för män 1911 var nästan två tredjedelar av kammarens ledamöter absolutister och en fjärdedel var frikyrkligt organiserade.

DET FÖRELÅG DOCK en viktig skillnad mellan de profana nykteristernas och frikyrkofolkets politiska karriärer. En lång rad nykterister nådde politiska toppositioner, medan detta var sällsynt bland de frikyrkliga. De flesta frikyrkliga riksdagsledamöter tillhörde de liberala eller frisinnade partierna. I Karl Staaffs, Nils Edéns och C G Ekmans regeringar tillhörde 21 statsråd riksdagens nykterhetsgrupp, därav 4 socialdemokrater i Edéns regering. Endast 2 statsråd var frikyrkliga, nämligen missionsförbundarna Felix Hamrin och E A Nilson.

Folkrörelsernas insatser för demokratin låg även på ett annat plan, nämligen att rörelsefolket utvecklade ett särskilt förhållande till det skrivna ordet. Väckelserörelsens folk kallades ofta nedsättande för ”läsare”. Ordet hade uppstått i mitten av 1700-talet och syftade på den pietistiska rörelsen som lade stor vikt vid den personliga gudsupplevelsen och som representerade ett nytt, självständigt förhållningssätt till de religiösa texterna.

Läsarna samlades i enskilda böne- och predikosammankomster, så kallade konventiklar, som leddes av lekmän. På 1820-talet började bibelsällskap och kolportörer runt om i landet att sprida traktater, alltså religiösa uppbyggelse- och agitationsskrifter i väldiga upplagor. Läseriet fick sin största utbredning i Norrland där avståndet till kyrkan för många var alltför stort för att möjliggöra regelbundna gudstjänstbesök.

Egentligen hade denna typ av religiösa sammankomster förbjudits i konventikelplakatet från 1726 som gav statskyrkoprästerna monopol på att förkunna evangeliet och utdela sakramenten. Då delar av pietismen radikaliserades i början av 1800-talet, samtidigt som nya väckelserörelser nådde Sverige från framförallt Storbritannien och USA, skärptes motsättningarna i religionsfrågan. Konflikten växte till en kamp mellan det gamla överhetssamhället, där statskyrkans prästerskap utgjorde ett viktigt inslag, och de nya kraven på frihet, jämlikhet och broderskap.

Väckelserörelsen bidrog till demokratins utveckling i Sverige genom att kräva religionsfrihet och genom att framhålla betydelsen av den enskilda människans relation till de skriftliga urkunderna och därmed rätten för var och en att söka sin egen väg till sanning och bildning.

Baptistdopen i Vallersvik var, trots det stillsamma yttre skeendet, ett uppror mot samhällsordningen. F O Nilsson dömdes av Göta hovrätt den 26 april 1850 till landsförvisning. Han emigrerade via Danmark till USA. Flera andra baptister dömdes till fängelse eller emigrerade.

UNDER 1850-TALET fördes en hård strid om religionsfriheten och statskyrkomonopolet. Den liberala pressen tog baptisterna i försvar. Religionsförföljelserna uppmärksammades även internationellt och den brittiske premiärministern lord Palmerston försökte förmå Sverige att tolerera baptismen.

Kampen gav resultat. Konventikelplakatet avskaffades 1858 och två år senare kom dissenterlagen som gjorde det möjligt att utträda ur Svenska kyrkan om man samtidigt inträdde i ett annat evangeliskt samfund. Samma år benådades F O Nilsson och han återvände för en tid till Sverige. Den utbredda läskunnigheten hade förvisso gamla anor i Sverige. Redan på 1600-talet var läskunnigheten spridd bland allmogen. Läsundervisningen var kommenderad uppifrån och dominerades av katekesinlärning och inpräntande av dess levnadsregler. Kunskaperna kontrollerades genom husförhör, vilket innebar att texten ofta pluggades in och redovisades utantill.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson hävdar i boken Den skötsamme arbetaren 1988 att läsarna i väckelserörelsen stod för ett helt annorlunda förhållningssätt till texten. De läste inte för att lära sig ett antal regler utantill. Deras läsning hade mer av begrundan över sig. Det gällde att ta till sig det lästa och att samtala om budskapet med likasinnade. Detta sätt att läsa fördes vidare till de andra folkrörelserna, utan att de för den skull tog över det religiösa budskapet.

DEN ÄLDRE ”KATEKESLÄSNINGEN” var ett led i överhetens disciplinering av undersåtarna. Även ”folkrörelseläsningen” innebar en form av disciplinering, men det var fråga om en inre disciplinering där den enskilde lärde sig att kontrollera tanken och känslorna, ett slags distansering som möjliggjorde överblick och reflexion.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Läsningen representerade samma skötsamhetsideal som kraven på nykterhet, renlighet och ansvarstagande för sig själv och omgivningen. Ambjörnsson konstaterar att de klassiska folkrörelserna tillsammans formade en kultur där nykterhet, bildning och något man kan kalla inriktning på idéer och idédebatt utgjorde hörnstenar:

Samtidigt formulerar dessa också, genom sitt agerande, utopin, som om de tog ansvar även för framtiden. Det är en utopi som just handlar om resonemang och förnuft: världen kan bli oändligt bättre om vi bara slår oss ner och tillsammans resonerar igenom det hela, lugnt och sansat, och sedan vidtar de åtgärder som vi kommit fram till. Låt oss kalla detta en svensk utopi, lite präktig, lite tråkig, men, ändå, en utopi med mänskligt ansikte.

Den ideologiska litteraturen upptog endast en mindre del av bokbeståndet och utlåningen i folkrörelsernas föreningsbibliotek. Skönlitteraturen fick med tiden en växande betydelse. Ambjörnsson konstaterar att det ”under 1900-talets första decennier inom nykterhets- och arbetarrörelsen växer fram ett krav på läsning, där det lästa så att säga är underordnat läsningen som verksamhet. Det tycks viktigare att medlemmarna i loge och förening läser än vad de läser”.

Den ideologiska litteraturen, tidningar, tidskrifter, de populärvetenskapliga skrifterna och skönlitteraturen skapade en motoffentlighet, ett nytt rum för samtal mellan likställda människor. Det handlade inte om ett tilltal från en överhet till en menighet utan om ett samtal där lekmän talade med andra lekmän. Överheten hade inte längre monopol på det offentliga rummet.

Folkrörelserna bidrog samtidigt till att det offentliga samtalet blev mer pluralistiskt. Skilda riktningar framförde olika tankar, varför den enskilde ställdes inför kravet att själv ta ställning mellan stridande uppfattningar. Detta främjade framväxten av den kritiska läsning och det kritiska tänkande som konstituerar den självständiga medborgaren i en demokrati.

Litteraturhistorikern Gunnar Hallingberg ger samma bild i sin bok Läsarna. 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet 2010. Han visar där att 1800-talets väckelserörelse hade stor betydelse för det moderna genombrottet i vår kulturhistoria, något som ofta har förbisetts eller underskattats i svensk historieskrivning.