Historia är ett uppskattat ämne men inte särskilt ofta av skolpolitikerna. Samtidigt som historisk litteratur är konstant populär och museerna får många besökare har ändå skolans historieämne successivt krympts ned till ett närmast rapsodiskt innehåll. Det fortsätter så.

Svenska skolelever läser korta kurser i historia och deras kunskaper blir därefter. Den som tror något annat kan ställa ett antal kontrollfrågor kring epoker eller viktigare historiska händelser till yngre släktingar. Detta är självfallet inte elevernas fel. Ansvaret vilar på naiva folkliga företrädare som under sextio år förminskat historieämnet, trots muntliga betygelser om vikten av att bekämpa historielöshet.

Den garanterade tiden för historia ligger i grundskolan på under 20 timmar per läsår. Då behöver undervisningen vara mycket genomtänkt för att ge eleverna någon sorts grundkunskap och kronologisk reda. Utformningen av de kursplaner för gymnasieskolan som ska träda i kraft hösten 2022 kan omöjligen leva upp till detta. Inga epoker förutom antiken förekommer i det centrala innehållet och det mest återkommande begreppet är historiebruk, som för att vara begripligt ford­rar det som saknas, nämligen ett kronologiskt sammanhang.

utformningen av gymnasieskolans nya ämnesplaner innebär att eleverna fortsättningsvis ges ämnesbetyg, ett sammanfattningsbetyg i respektive ämne som då blir slutbetyg. I sitt förslag utgår emellertid Skolverket från den helt felaktiga förutsättningen att alla elever har inhämtat grunderna i grundskolan. Endast ett fåtal gymnasieelever studerar mer än någon grundläggande kurs, kallad nivå 1. Innehållet i historieämnet utgör ett smörgåsbord med fördjupningar och ger ett minst sagt spretigt intryck. Tidsperioder eller fenomen knutna till olika epoker och olika delar av världen har satts samman till ett kursinnehåll som verkar närmast godtyckligt. För att ta ett näraliggande exempel: Vet man inte vad kalla kriget var förstår man heller inte sammanhanget bakom Vladimir Putins handlingar.

Det kan inte finnas många, ens bland rutinerade historie­lärare, som vid en första läsning kan vara säker på vad som efterfrågas.

I endast en av de kortaste kurserna föreskrivs det självklara, att de historiska epokerna ska tas upp. De saknas ju i grundskolan. Därifrån övergår man till ”Industrialisering och demokratisering under 1800- och 1900-talen i Sverige ur olika perspektiv, till exempel miljömässiga, genusmässiga och sociala” och ”Övergripande om avkoloniseringsprocesser i Afrika, Asien och Mellanöstern efter 1945 ur olika perspektiv, till exempel ideologiska och ekonomiska”. Detta följs upp med ”De nationella minoriteterna, däribland urfolket samerna. Historiska rötter i Sverige” och avslutas med ”Exempel på samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden”.

den sista citerade innehållspunkten ovan är märklig, eftersom alla nutida förhållanden naturligtvis har en historisk bakgrund. Bland formuleringarna kan följande nämnas: ”Hur begreppen orsak och konsekvens kan användas för att beskriva och förklara kontinuitet och förändring i relation till det historiska innehållet”; ”Kulturuttryck och kulturutövning mot bakgrund av industrialisering, demokratisering, avkolonisering, globalisering och migration ur ett maktperspektiv, till exempel i frågor om genus, frihet, förtryck, motstånd och kulturell dominans”; ” Idea­listiska och materialistiska förklaringsmodeller. Hur begreppen orsak och konsekvens samt aktör och struktur kan användas för att beskriva och förklara kontinuitet och förändring i relation till det historiska innehållet.”

när det gäller urfolket samer och de nationella minoriteterna, som tidigare inte uppmärksammats i gymnasieskolan, blir det nu tvärtom och det med råge, trots att de finns med i grundskolans kursplaner på både mellan- och högstadiet. Däremot saknas, liksom i grundskolan, en ordentlig översikt av Sveriges historia i dess helhet, det vill säga sammanhanget kring de nationella minoriteterna och urfolket samerna. Urfolkens historia i världen markeras på nivå 3 med följande sats: ”Hur postkolonia­la perspektiv kan påverka förståelsen av avkolonisering, globalisering, migration och situationen för urfolk i olika delar av världen.”

Detta hade kanske varit möjligt att studera men återigen riskerar den goda ambitionen att bli lösryckt ur sitt sammanhang, eftersom någon översikt av världshistorien heller inte finns. Det som kursplaneförfattarna lyckats bäst med är faktiskt historiebruk, som dock mer än något annat redan finns i grundskolans kursplan.

När det gäller betygskriterierna, tidigare kunskapskraven, ska fyra delar betygsättas i varje kurs, oberoende av dess centrala innehåll. Eleven ska:

• Visa kunskaper om förändringsprocesser, händelser och aktörer under olika tidsperioder utifrån olika tolkningar.
• Föra resonemang om det historiska innehållet utifrån historiska begrepp och förklara samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden.
• Tolka och granska historiska källor utifrån historiska frågor.
• Föra resonemang om hur historia kan brukas i olika sammanhang.

det kan inte finnas många, ens bland rutinerade historielärare, som vid en förs­ta läsning kan vara säker på vad som efterfrågas. Det som ska betygsättas borde förstås överensstämma med det centrala innehållet i respektive kurs men så är det inte skrivet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur borde då förslaget till ämnesplan varit utformat?

Det borde tagit fasta på att skapa sammanhang i studierna genom att betona det kronologiska förloppet, vad som kan ka­llas realhistoria, och med utgångspunkt i svensk, nordisk och europeisk historia som grund för globala utblickar och perspektiv. Naturligtvis måste ett urval göras och på ett sätt som framstår som logiskt. Med en sådan grund blir fördjupning och diskussion kring tolkningar meningsfullt, annars inte. Repetition av den kronologiska ryggraden från den anorektiska grundskolekursen är helt nödvändigt men där­emot inte återkommande omtugg av andra delar. Till skillnad från många lärare tycker Skolverket om betygsmatriser och betygskriterier enligt ovan. De skapar dock osäkerhet och fordrar mycken dokumentation. Ett bättre system är följande: ”Betyg sätts i skalan A–F på basis av lärarens helhetsbedömning av i vilken grad eleven tillägnat sig kursens centrala innehåll.” På så sätt underlättas betygssättningen och läraren återfår en viktig del av sin autonomi samt befrias från dagens överdrivna dokumentationsbörda. Dessutom lyfts det centrala innehållet fram.

Oavsett betygskriterier kan Skolverket inte få godkänt på detta förslag till ämnesplan. Bristerna är alltför många och alltför grava. Förslaget innebär dessvärre, om det beslutas, att historielösheten kommer att fortsätta. Våra gymnasister och Sverige förtjänar bättre än så.