Är det tävlingsmomentet Frost identifierar sig med, tvekampen? Eller uppvisningen av skicklighet och konstförfarenhet? Kanske är de återkommande parafraserna på sjöpoeterna att se som tennismatcher? Frost–Coleridge 6–2, 6–4, Frost–Wordsworth 6–4, 6–3; jo, för han vann alltid. Utom möjligen i matchen mot sin fjorton år yngre landsman Eliot. ”Jag har träff med Döden”, sa Frost surt apropå ett möte med Det öde landets författare. Likheterna dem emellan är lika lätta att räkna upp som svåra att se i deras litterära praktik: de satte båda en klassisk bildning i arbete, skrev båda i dialog med litteraturhistorien, satte båda en ära i att kunna förena metriskt korrekt vers med naturligt talspråk, var båda noga med förankringen i tid och rum, var b&ar...