Furstarnas och påvarnas Italien
Ingen som sett ryttarstatyn torde kunna glömma den, ej heller den man som avbildats – Cangrande I della Scala (1291–1329), sin tids ledande ghibellin och litterärt odödliggjord genom den generositet han visade Dante Alighieri, vid denna tid en politisk flykting från Florens som fann en fristad vid hovet i Verona. En annan svensk som såg ryttarstatyn och imponerades lika mycket som undertecknad, Frans G Bengtsson, skriver i en av sina numera sällan citerade dikter om den ”kallt skrattande tyrann” som knappast, enligt den skånske diktaren, lär ha lagt den prominente skalden på minnet när han sedermera summerade sitt krigiska leverne.
Det är män som Cangrande som har format vår uppfattning om den italienska medeltiden. Det är dylika signori och condottieri som träder inför våra blickar, ofta i egen avmålad eller skulpterad person, i de kyrkor och palats i Florens, Milano, Pavia, Bergamo, Brescia, Verona, Rimini, Urbino, Mantua och Cremona som ännu vittnar om den lika praktälskande som blodiga italienska hög- och senmedeltiden. Även nutidsmänniskor som aldrig har hört talas om potentaterna ifråga tror sig veta hur deras värld gestaltade sig – deras kläder, frisyrer, relationer och dueller. Det var i familjen della Scalas Verona som de släktfejder utspelade sig som utgör bakgrund till William Shakespeares Romeo och Julia, och den våldsamhet som kännetecknar dramat präglade även epoken. På 1300-talet var Italiens norra och mellersta delar politiskt splittrade mellan lokala krigsherrar, republikanska stadskommuner, påvliga ämbetsmän och tysk-romerska kejsare. Vid en första anblick förefaller tiden ha varit mer än lovligt livsfarlig, men vid närmare granskning framträder en av världshistoriens mest kreativa ekonomiska, politiska, litterära och konstnärliga faser överhuvudtaget. Här verkade Giotto, Duccio, Martini, Boccaccio, Dante och Petrarca. Här utvecklades den moderna kapitalismen. Här återupptäcktes det antika formspråket och i förlängningen såg renässansarkitekturen dagens ljus.
Litteraturforskaren och kulturhistorikern Tore Wretö har, som så många andra, inte kunnat undgå att fascineras av eran och dess färgstarka gestalter. Resultatet är Kampen om det medeltida Italien. Kejsare och påvar 313–1313. Titeln är dessvärre missvisande, eftersom den ger vid handen att boken är en skildring av ett millenniums historia om Italiens politiska ledning. Så är inte fallet. Wretö själv benämner sitt arbete ”essä” och gör redan i ett tidigt skede klart att utgångspunkten är Dante Alighieris Divina Commedia (”Den gudomliga komedin”), inte en ambition att täcka in hela epokens händelseutveckling.
Detta förtjänar att påpekas med eftertryck. Den som läser boken bör i första hand efterfråga en lättbegriplig introduktion till Dantes och Cangrandes små urbaniserade världar. Om man inhandlar Kampen om det medeltida Italien för att erhålla en standardhistorik över hela landet från 300-talet till 1300-talet kommer man att bli besviken. Boken har åtskilliga brister, och de tenderar att bli större ju längre tillbaka i historien Wretö söker sig.
Ett typiskt exempel på författarens bristande inläsning i forskningsläget är den rapsodiska skildringen av langobardernas historia. Detta folk, som invaderade Italien 568, har haft en svårligen överskattad betydelse för landets utveckling. Fram till 774 utövade langobarderna ett dominerande inflytande över hela halvön, och ända till 1000-talet förfogade de över självständiga furstendömen i Syditalien. De senaste decenniernas forskning har kraftigt uppvärderat folkets betydelse. Tack vare langobardkungarnas administrativa, juridiska och militära politik formades under 600-talet och första hälften av 700-talet en allt starkare post-romersk centralmakt med städerna som, sedda ur ett västeuropeiskt perspektiv, unika infrastrukturella baser.
Tack vare den langobardiska stadspolitiken kom Nord- och Mellanitaliens urbaniserade samhällen att överleva betydligt bättre än de romerska städerna i övriga europeiska länder, vilket lade grunden till en blomstrande stadsbaserad kultur i högmedeltidens Italien. På samma sätt kom den langobardiska lagstiftningen, i synnerhet den kontinuerliga reformverksamheten under kungarna Liutprand, Ratchis och Aistulf, att direkt förebåda högmedeltidens banbrytande juridiska verksamhet i städer som Pavia och Bologna, med epokgörande arbeten om langobardisk, romersk och kanonisk rätt. Men av detta syns inte ett spår i Wretös bok. Langobarderna reduceras till andrahandsfigurer, sorgliga historiska statister vars funktion närmast förefaller ha varit av destruktiv art. Wretö talar om deras era som ”feodal och politiskt fragmentariserande”, en uppfattning som rimmar väl med hur man tolkade situationen på 1800-talet, men som ligger ljusår från nutida forskning. Medan historikerna idag tolkar utvecklingen såsom kännetecknad av centralisering talar Wretö fortfarande om splittring.
Langobardexemplet kan mångfaldigas, i synnerhet med avseende på folkvandringstiden och tidig medeltid. Wretö nyttjar ålderstigen referenslitteratur, använder gamla namnformer och hoppar helt över de aspekter som han finner ointressanta, även om dessa är tidsmässigt och geografiskt omfattande. Man söker förgäves efter en historisk översikt av utvecklingen i de självständiga furstendömena och hertigdömena i syditalienska städer som Neapel, Amalfi, Gaeta, Salerno, Capua och Benevento, liksom för det tidigmedeltida Sicilien och Sardinien. Och var är Venedig? Köpmännens och hantverkarnas värld är inte alls lika intressant för Wretö som furstarnas och påvarnas.
Kampen om det medeltida Italien hade utan tvekan vunnit på att Tore Wretö vågat kapa all text om antiken och tidig medeltid till förmån för en betydligt mer djuplodande skildring av den epok och det område som intresserar honom mest: det tidiga 1300-talets kejserliga Norditalien och Toscana – Dante Alighieris, Filip den skönes, Bonifatius VIII:s och Henrik VII:s tid, den era vars politiska händelser bildar fond till Den gudomliga komedin. Det hade varit en välgärning om detta verk tillåtits influera texten ännu mer än det redan gör.
Av vad som framgått ovan menar jag att det finns en stor skillnad mellan ”essäns” olika delar. Första tredjedelen är direkt dålig. Andra tredjedelen är uppfylld av redogörelser för politiska och militära manövreringar, med en myckenhet av namn på personer och platser. Men efter sidan 269 händer det något. Dante och Florens hamnar i centrum, och läsaren får följa med på vandringen genom helvetet, skärselden och paradiset. Dantes konversationer med personer som Guido da Montefeltro och Hugo Capet placeras i en samtidshistorisk förklaringsram, och hela det poetiska mästerverket länkas till det tidiga 1300-talets storpolitiska kontext. Wretö uppehåller sig särskilt vid den tysk-romerske kejsaren Henrik VII:s betydelse för Dante i allmänhet och för Den gudomliga komedins utformning i synnerhet. Poeten var en stor beundrare av kejsaren och låter denne (alto Arrigo) få en särskild plats i paradiset som tack för att han for till Italien i syfte att rädda ett land som ännu inte var redo för dylik frälsning. I ett annat avsnitt låter Dante aposteln Petrus beklaga sig över sina föga ärorika efterträdare på påvestolen i Rom.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I sina bästa partier visar Kampen om det medeltida Italien hur kulturhistoria ser ut när dess genrer fungerar effektivt. Tore Wretö visar hur kultur och politik hänger ihop, hur forna tiders militära och religiösa sammanhang kan göras begripliga och fascinerande genom tolkning av poetiska texter. Det är bara att beklaga att dessa analyser i allt väsentligt begränsar sig till bokens sista tredjedel.
Dick Harrison