En vanlig uppfattning – tydlig hos sådana anglo-amerikanska giganter som Stephen Hawking och Brian Greene – är att vetenskapen, och i synnerhet fysiken, är i färd med att avtäcka verklighetens sanna natur bakom sinnevärldens bedrägliga skenbilder.

Denna tankegång har djupa historiska rötter som sträcker sig ända tillbaka till Platon. I sin nya bok Världen själv tar fysikerprofessorn och den populärvetenskaplige författaren Ulf Danielsson strid med denna inställning. Resultatet är en välskriven och eftertänksam bok av det slag som har blivit Danielssons signum.

”Distinktionen mellan modell och verklighet väcker också frågan om vad fysiken egentligen är.”

Danielsson hämtar inspiration från filosofer i den fenomenologiska traditionen – särskilt Edmund Husserl och Maurice Merleau-Ponty. Han betonar att vår omedelbara, kroppsligt förankrade upplevelse av världen är det primära – inte de abstrakta, förment eviga naturlagar som fysikerna formulerar. Enligt Danielsson spänner de platonskt inspirerade vetenskapsförfattarna kärran framför hästen när de ser den subjektiva upplevelsen av världen som sekundär. Vad de glömmer är att matematik och naturlagar är mänskliga produkter: ”Matematik uppstår bara i hjärnan hos en stackars fysiker som försöker bringa reda i alltihop.”

Kärnan i Danielssons argument är att den platonska tolkningen av vetenskapen bottnar i en förväxling mellan modell och verklighet. Vetenskapen formulerar modeller av hur världen fungerar. De kan ge bättre eller sämre bilder av världen, men de förblir bilder. Danielsson formulerar koncist denna poäng i två meningar: ”Äpplet faller inte för att tyngdlagen tvingar det till det. Äpplet bara faller och tyngdlagen beskriver vad vi observerar.” Distinktionen mellan modell och verklighet är ibland svår att upprätthålla i praktiken, men den är helt fundamental. Annars får vi, enligt Danielsson, en närmast religiös tolkning av vetenskapen: matematiken och naturlagarna placeras utanför världen och får makt att styra över materien. I bokens åtta kapitel argumenterar Danielsson för att denna förväxling har gett upphov till olösliga filosofiska problem, som huruvida den fria viljan existerar, och ohållbara filosofiska positioner, till exempel eliminativ materialism, som förnekar medvetandets existens.

Distinktionen mellan modell och verklighet väcker också frågan om vad fysiken egentligen är. För de eliminativa materialisterna, som utesluter medvetandet från sin världsbild eftersom det inte finns någon plats för det i dagens fysik, är fysiken mer eller mindre färdig. Även om vi inte känner till alla detaljer ännu kan vi ändå diskutera vad fysiken i princip tillåter – och därmed vad som kan existera. Danielsson menar dock att vi inte vet hur vetenskapen kommer att se ut i framtiden. Han utgår från en definition av fysiken enligt vilken den syftar till att studera allting, ”världen själv i alla sina aspekter”. Om den inte kan förklara ett så grundläggande fenomen som medvetandet är den helt enkelt ofullständig. Det är inte rimligt att avfärda medvetandet bara för att dagens fysik inte kan hantera det.

Sverige har en lång tradition av filosofiskt nyanserad populärvetenskap, som till exempel Peter Nilson, Anita Sundman och Hans-Uno Bengtsson. Världen själv är inte bara ett viktigt tillskott till denna litteratur. Genom Danielssons intresse för fenomenologin och hans fokus på modelltänkandets filosofiska konsekvenser revitaliserar han också traditionen.