Hur överlever man vintern i Ryssland? Det frågar alla, och nu har jag svaret: Tjajka, badhuset i centrala Moskva som funnits sedan 1957. Konceptet påminner om vad Qatar gett löfte om inför nästa fotbolls-VM, alltså att matcherna ska spelas i luftkonditionerade inomhusarenor.

På Tjajka består det fantastiska slöseriet med energi i att hålla vattnet uppvärmt till 28 grader, i två bassänger som ligger under bar himmel, året om, i en stad där medeltemperaturen från november till februari är uppskattningsvis –18. När det regnar simmar man i regnet, när det snöar smälter små vita flingor på ytan. När det är riktigt kallt ångar det från vattnet så att man knappt kan se framför sig så länge man är ovanför ytan. Istället uppenbarar sig en ny värld av klarsynthet och kroppsdelar när man sänker ner huvudet i vattnet. Med tanke på kylan kan man simma in i bassängen direkt från duschrummet, genom en vattenkorridor, för att inte frysa ihjäl ute i luften i bara baddräkt.

Jag invigdes i Tjajka i mars, och det var en uppenbarelse att i slutet på en lång vinter få vara utomhus, i solen, utan att frysa och utan att vara påbyltad otympliga ytterkläder. Det var som att upptäcka att man var en kroppslig varelse igen, och genom varje millimeter av huden få bekräftat att jorden trots allt är denna varelses hem.

När man ser sig om i lobbyn börjar man dock undra om det är uppvärmningen som kostar mest i driften av Tjajka, eller om det kan vara personalen ändå. Hur många ryssar krävs det för att skruva i en glödlampa? Sju stycken, i det här fallet. En för att kolla ens legitimation och skriva ut, signera och stämpla ett kontrakt. En för att göra medicinsk undersökning (”Har Ni någonsin opererats? Lyft på tröjan.”) En (bakom glas) för att ta betalt. En för att dela ut gummiarmband i utbyte mot en titt på kvittot. En för att hänga ens kappa i garderoben. Och så två vakter, i en glasbunker som i frågesporter på tv, för att bevaka spärren man går igenom medelst gummiarmbandet, samt hålla ett öga på ett tiotal övervakningsvideor. Och då har vi inte räknat med dem som städar, eller dem i blåa jackor som sitter och petar på sina telefoner på bänkar vid poolkanten och som jag hoppas är badvakter.

Inträdet kostar ungefär 150 kronor, en summa som motsvarar priset på fyra biobiljetter. Men mängdrabatten på månads- och årskorten gör det någorlunda överkomligt, och klientelet består inte främst av miljonärer. Detta sluter jag mig till av hur besökarna ser ut, både med och utan kläder. Den största enskilda gruppen är äldre damer som inte direkt simmar längder utan mer plaskar runt lite och skvallrar med sina väninnor om barn, sjukdomar och semester i Egypten.

De plaskande äldre damerna upptar enligt sed fyra banor i den stora bassängen. Sedan återstår det en bana reserverad åt vad en skylt kallar ”höghastighetssimning,” och tre banor för alla andra. Att döma av hur sura en del av männen blir när någon bröstsimmande dam letat sig fram till en av dessa tre banor kan man gissa att det råder en del förtret om de äldre damernas ständiga ockupation av fyra hela banor, trots att deras guppande och vattentrampande ju inte kräver så mycket yta per capita. Detta förtret yttras främst genom passiv aggressivitet, genom att man hänsynslöst simmar om de långsamma eller ”råkar” sparka till dem. En gång försökte en gubbe flera gånger trycka mig åt sidan så att jag drogs ner under ytan när jag precis skulle upp för att ta mitt långt efterlängtade andetag. ”Det här banan är för herrar!” gormade han när jag frågade vad han trodde att han höll på med.

Men det är inte bara vissa herrar som surar över fördelningen av Tjajkabefolkningen. Folk har försökt slänga ut mig ur både en dambana och höghastighetssimningsbanan. Den senare tvisten var den mest civiliserade: en muskulös blondin tog av sig simglasögonen när vi båda kommit till slutet och sa, ”Frigör banan. Ni stör träningen.” Dambanekonfrontationen var fulare, med politiska undertoner. En tjej runt 30 vägrade låta mig simma om henne, och när vi båda kom fram till slutet frågade hon varför jag simmade så aggressivt, och förklarade att den här banan är till för kvinnor, här får alla simma i sin egen takt.

Jag drog mig länge för att prova på Tjajka, delvis för att jag misstänkte att det var ett ställe med många regler, skrivna och oskrivna, som jag inte skulle vara medveten om. Mycket riktigt blev jag genast tillsagd när jag gick in i duschrummet barfota. En kvinna frågade var mina flip-flops var, med en min som tycktes förebrå mig att jag höll på att smitta alla på badhuset med dödlig fotsvamp. Sedan förmanade mig en av de blåklädda för att jag inte hade någon badmössa på – även det obligatoriskt.

Men det gick bra till slut. Med tiden vande jag mig också vid omklädningsrummet: hur hänsynslöst folk rör sig och upptar plats, hårtork och speglar i detta allmänna utrymme. Hur alla de, som bryr sig så mycket om hur de framstår för andra i bassängen, eller när de går ut gatan, här går omkring nakna hur som helst, och avslöjar sina sovjetiska life-hacks i fråga om kläder och hygien för var och en som vill – eller inte vill – se. Jag minns en babusjka som satt naken förutom halvpådragna strumpbyxor, med papiljotter i håret och åt en fylld pannkaka medan hon för full hals dividerade med sin dotter i telefon. Det är just sådana de är, ryssarna: en kombination av något gammeldags raffinerat och känsligt, å ena sidan, och något hårt och krasst – och uråldrigt – å andra sidan.