Hur det har gått med den ambitionen är mer än jag vet, men om nästa generation skulle svikta borde Goodhart kunna trösta sig med att få gott om läsare utanför den trängsta familjekretsen. Hans tema är angeläget och vältajmat.

I sin flitigt diskuterade förra bok, The Road to Somewhere (2017), myntade Goodhart begreppen varsomhelstare och någonstansare och tydliggjorde med dessa en ny klyfta som öppnat sig i samhället och vuxit i betydelse: den mellan människor som bejakar det rörliga, föränderliga och internationella och dem som föredrar det beständiga, varaktiga och lokala. Få individer hör förstås entydigt hemma i ettdera lägret, utan det handlar om idealtyper, men det hindrar inte att beskrivningen har kraft och träffsäkerhet. Inte minst kastade den ett förklarande ljus över brexitomröstningen, som ägt rum året före.

I Head Hand Heart studeras samhället genom ett annat men besläktat raster. Det handlar om hur en sorts begåvning och utbildningsgång har kommit att premieras framför andra och inte sällan på deras bekostnad. Under de senaste årtion¬dena har alltmer fokus i politiken, men långt ifrån bara där, lagts på att främja och expandera vad Goodhart kallar Huvud, det vill säga den kognitiva kapacitet som symboliseras av höga betyg i teoretiska ämnen och förmågan att klara akademiska kurser.

”Ny kunskap och vidgade vyer blir aldrig omodernt. Det är inte Huvudet, utan ensidig­heten, som är problemet.”

Hans exempel är av naturliga skäl ofta brittiska och han nämner särskilt Tony Blairs budskap om ”education, education, education” från 1997. Inget fel med detta i sig, menar Goodhart, men var det verkligen klokt att sätta likhetstecken mellan utbildning och teoretisk högskole-utbildning? Det Blairska stridsropet ledde till målet att hälften av varje årskull ska bedriva högre studier och en forcerad expansion av högskolesektorn. Samtidigt lämnades andra i sticket. ”Det är inte så att vi investerar för mycket i utbildning i allmänhet”, skriver Goodhart, men det kan nog vara så att det satsas för mycket på ungdomar som avlägger teoretiska examina och för litet på yrkesutbildning, praktiska färdigheter och livslångt lärande.

Högre utbildning har blivit en samhällets schweiziska armékniv, som ska fungera som verktyg för det mesta. Politiker hoppas på kunskapsekonomi och tillväxt. Lokala eliter ser högskolor som nycklar till bygdens välgång. Företag ser den som ett praktiskt sorteringsinstrument och fackföreningar som kungsvägen till högre status och bättre betalt. Men följderna av denna fixering är inte bara positiva.

Några problem är välbekanta. Jobbens innehåll förändras inte i takt med utbildningsexpansionen, vilket gör att många känner sig överutbildade för det arbete de så småningom får. Kraven på examina skapar en sorts akademisk kapprustning där papperet på utbildningen snarare än innehållet blir det centrala. Utbildningspre¬mien sätts under press när utbudet av högutbildade ökar, vilket blir betungande inte minst i Storbritannien och USA där studenterna lånar till både uppehälle och terminsavgifter.

Och så händer förstås något även med själva utbildningen när studenternas antal skjuter i höjden och även många med mediokra förkunskaper antas och ska slussas genom systemet. Alls icke överallt, men på många håll, blir ¬kvaliteten lidande och den högre utbildningen någonting annat och blekare än vad den tidigare varit.

En förtjänst med Goodharts bok är att han inte bara påminner om detta utan också belyser vad samhälle och individer går miste om när de tongivande kretsarna hemfaller åt Huvudets ensidighet och inte gör sitt bästa för att odla och ta vara även på Handens praktiska kunskap och Hjärtats förmåga till omsorg, uppfostran och empati. Alltför många unga söker sig till utbildningar och yrkesliv som de egentligen inte känner särskilt starkt för, alltför mycket icke-teoretisk talang går till spillo och alltför många som ändå väljer icke-akademiska karriärer upplever att de betraktas som förlorare. Inte nog med att man är någonstansare, man har inte högskoleutbildning heller… Goodhart berättar bland annat om sonen till en kollega, som lämnade universitetet efter ett år och nu är en skicklig och välbetald bilmekaniker, som ändå känner sig tvungen att ligga lågt med sitt professionella liv när han ska dejta.

På några decennier har den akademiska modellen trängt undan många andra vägar in i arbetslivet. Intressant nog har det skett samtidigt som produktivitetsutvecklingen i västvärlden har mattats av rejält. Jag har ingen grund för att påstå att det ena har betingat det andra, men man kan i alla fall konstatera det omvända: Ökad teoretisering och massuniversitet är inga undermediciner för ett samhälle där den högre utbildningen redan gjorts tillgänglig på bredden. Sverige har klarat sig bättre än både Storbritannien och USA, men även hos oss finns skäl att ta Goodharts varningsord på allvar. Vad händer när samhällets olika grindvakter i allt högre grad räknar akademiska poäng och intresserar sig måttligt för ”karaktär, integritet, erfarenhet, sunt förnuft, mod och arbetsamhet”?

Vad finns det för hopp om att ett samhälle, vars eliter numera förenas av att de allra flesta av dess medlemmar har akademisk bakgrund, ska tänka om och ge även de praktiskt och empatiskt begåvade bättre chanser? Ska man tro chefsekonomen vid Bank of England Andrew Haldane, som Goodhart intervjuar, pekar i alla fall de strukturella förändringarna av ekonomin i denna riktning. I takt med att robotisering och artificiell intelligens får allt större genomslag i arbetslivet kommer det relativa värdet av det närvarande mänskliga att öka i betydelse. Huvudet har sannerligen inte spelat ut sin roll, men många uppgifter som idag utförs av akademiskt utbildade kan utsättas för helt ny konkurrens. Robotiseringsexperten Richard Baldwin skriver: ”Framtidens skyddade sektorer kommer att vara dem där människor måste vara tillsammans för att göra saker där det mänskliga är en fördel. Det betyder att våra arbetsliv kommer att fyllas med mycket mer omsorg, delande, förståelse, skapande, empati, innovation och ledning av människor som faktiskt befinner sig i samma rum.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Forskning och utbildning, universitet och högskolor, kommer självfallet att ha mycket stor betydelse för samhällen och enskilda även fortsättningsvis. Ny kunskap och vidgade vyer blir aldrig omodernt. Det är inte Huvudet, utan ensidigheten, som är problemet. Fler sorters talang behöver främjas, fler sorters insatser uppskattas, fler personliga utvecklingsvägar bejakas. Avslutningsvis gör också Goodhart ett försök att få en sorts dagordning för förändring på pränt. Det blir tyvärr litet vagt och halvkokt. Men förhoppningsvis kommer andra att ta vid. Head Hand Heart ska lika litet som andra böcker göras till evig sanning, men den ställer frågor som förtjänar genomtänkta svar.

*

Just som jag skriver detta landar filosofen Per Bauhns Leva fritt & leva väl (Fri tanke) på mitt skrivbord. Baksidestextens ord om frihet och välbefinnande, sammanknutna i en moralfilosofisk teori, lockar till studium. Men jag gläds också åt att Bauhn i sitt förord uttryckligen nämner en tidigare bok med samma titel. Den skrevs 1999 av min i förtid bortgångne kollega Per Ericson och förtjänar i högsta grad att läsas än idag.