Att den brittiska regeringen har tagit initiativ till att skydda yttrandefriheten vid universiteten är välkommet och skulle behövas också för svensk del. Hotet mot yttrande- och tankefriheten vid universiteten kommer från två håll: från politiker och universitetsledning å ena sidan och från aktivistiska studentgrupper å den andra. Under senare år har trycket mot tankefriheten ökat från båda håll. Kraven på konformism hårdnar.

Det är fråga om två mycket olika hot. Men de samverkar. Från politiker och universitetsledningar handlar det om att universitet och högskolor har ett moraliskt-politiskt uppdrag, en viss värdegrund som man ska föra fram och utbreda och som inte oväntat visar sig sammanfalla med underlaget för regeringsbildningen.

Från studentaktivisternas sida handlar det om att man vill ha vetorätt mot allt som strider mot vissa gruppers politiska agenda. Åsikter som inte stämmer med dessa gruppers definition av antirasism, postkolonialism, maktkritik, normkritik, genustänkande med mera måste bort från undervisning och kurslitteratur, annars anser de sig kränkta, diskriminerade och utsatta för minoritetsstress.

Universitetsledningar visar ofta en benägenhet att falla undan för påtryckningar från högröstade minoriteter. Det gör deras tillvaro enklare, särskilt i de fall där de inte har någon klar uppfattning om vad akademisk frihet är. Ofta är de själva påverkade av den frihetsfientliga agitation som bedrivs.

”Att skolas in i en debattkultur är en väsentlig del av själva den akademiska utbildningen. Det är meningen att man lära sig debattera.”

Det gemensamma är att man kräver att universitet och högskolor ska vara trygga rum där ingenting som kan anses politiskt inkorrekt eller avvikande från normen ska kunna föras fram – inga fakta, inga åsikter som faller utanför ramen. Vad som gör detta bedrövligt är att det bygger på en total missuppfattning av akademisk verksamhet. Det handlar inte bara om akademiska lärares fri- och rättigheter. Det handlar inte bara om de rättigheter som studenter utanför extremistgrupperna har att få lära sig något under sin utbildning. Det handlar om själva idén med ett universitet.

Vetenskaplig forskning kan bara bedrivas i en atmosfär av fri debatt. En fri debatt förutsätter att felaktiga åsikter får föras fram. I själva verket innebär debatt att vissa forskare hävdar att andra forskares uppfattningar är felaktiga: att forskare X hävdar att forskare Y:s uppfattningar är felaktiga, att forskare Y hävdar att forskare X:s uppfattning är felaktiga. Om dessutom både X och Y är överens om att forskare Z har fel, ja då är det sannolikt att åtminstone några av dessa debattörer har fel i åtminstone något avseende. Detta är dock en del av själva debatten.

Friheten är också en förutsättning för framsteg ifråga om vetenskap och kulturuppfattningar. De som en gång under 1700-talet kritiserade slaveriet med både moraliska och faktiska argument var i sin tids kontext fullkomligt politiskt inkorrekta. Deras argument chockerade, skadade och kränkte studenter och kolleger, särskilt dem som själva ägde slavar eller hade intressen i slavhandeln.

Borde dessa kritiker ha stoppats? Ofta yttrade de sig utan trigger warning. Ofta blev de rum där de verkade osäkra för motståndarna. Till stor del stod de på en annan värdegrund än samhället i övrigt. De skilde sig också ofta från den värdegrund som fanns inkorporerad i lärosätenas statuter. Inte sällan publicerade de böcker med titlar som var så inkorrekta att de idag inte ens kan citeras.

Under förra seklet var det ingen ovanlighet att aktivistiska studenter gjorde sina krav gällande. Under den tyska Weimarrepublikens tid framträdde studentaktivister med en stark identitetspolitisk agenda. Deras metod var att störa föreläsningar som innehöll inslag som de uppfattade som kränkande för deras nationella medvetande, att bojkotta lärare som de ogillade och vars verksamhet de uppfattade som negativ. Längre fram under 1960- och 1970-talens studentrevolt var det i synnerhet studenter med leninistiska eller maoistiska uppfattningar som ibland tillgrep liknande metoder för att störa undervisning som de ogillade eller göra sig av med lärare som de ansåg företrädde borgerliga uppfattningar.

Ingenting av detta var till fördel för den akademiska undervisningen eller för inlärningen. Debatt är viktig inte bara för den individuella frihetens skull. Att debattera är också en väsentlig del av själva den akademiska kulturen, av det som akademisk utbildning syftar till.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Från sin begynnelse byggde akademisk utbildning till väsentlig del på disputationer. Vi har dem kvar än idag i formaliserad form som doktorsdisputationer och som seminarier där uppsatser läggs fram eller forskningsresultat redovisas. Till själva sin form med ”opponent” och ”respondent” förkroppsligar dessa disputationer idén om en akademisk debatt. Existensen av en ”preses” eller ordförande förkroppsligar i sin tur idén om att en debatt måste följa vissa regler och iaktta vissa normer. Att skolas in i en debattkultur är en väsentlig del av själva den akademiska utbildningen. Det är meningen att man ska lära sig debattera. Att detta ibland kan göra ont när en avhandlings- eller uppsatsförfattare finner sin produkt utsatt för till synes skoningslös kritik hör till saken. Naturligtvis bör ordförande se till att kritik inte förs fram i kränkande form, men det är oundvikligt att kritik alltid kan uppfattas som kränkande. Var gränserna går måste alltid vara föremål för legitimt meningsutbyte.

Universitet och högskolor är inte särskilt representativa för Sveriges befolkning. Ifråga om sociokulturella värderingar och politiskt står man där långt till vänster om genomsnittsopinionen sådan den speglas i valresultat och opinionsundersökningar. Borde detta medföra krav på rättning högerut? Borde man med andra ord i demokratins och representativitetens namn kräva en förändring för att nya skikt ska känna sig välkomna inom högskolan?

Jag tror inte det. Också sådana krav från rakt motsatt håll skulle strida mot den fundamentala idén om akademisk frihet. Låt istället den fria diskussionen visa vägen. Den ger alla som vill förändra i den ena eller den andra riktningen en möjlighet. Att värna denna diskussionsfrihet är, om Goodwin har rätt, den brittiska regeringens syfte. Jag hoppas att han har rätt.