I egenskap av vd för Goldman Sachs (1999–2006) var det nämligen av största symboliska vikt att Paulson blev en av de första som återvände med flyg till USA efter terrordådet.

Då Paulson sedan blev USA:s finansminister (2006–2009) ringde han en gång upp försvarsminister Robert Gates mitt i natten för att stoppa de amerikanska militärfartyg som hade fått order att åka genom Taiwansundet. Detta skulle nämligen ha försämrat Paulsons förhandlingssituation betydligt; han var i Peking med viktiga politiska möten inbokade.

Anekdoter likt dessa två är märkvärdiga, om än inte unika. Vad som på allvar skiljer Paulson från andra amerikanska politiker är hans erfarenheter av Kina. Möjligtvis med undantag av Henry Kissinger, så finns det ingen annan politiker från USA som har åtnjutit lika många och meningsfulla kontakter med Kinas högsta tjänstemän. Jämfört med Kissingers bok On China (2011) innehåller Paulsons framställning i Dealing With China såväl utförligare som fler möten med kinesiska ledare; Paulson har gjort över 100 resor till Kina och träffade landets nya president Xi Jinping redan 2006.

Xi kallas i boken för ”en gammal vän”, precis som Jiang Zemin, Kinas president på 1990-talet. Vid ett tillfälle bjöd Paulson till och med hem en handfull kinesiska tjänstemän för ett möte i sin privata bostad i Washington. Gästerna inkluderade Kinas vice premiärminister, finansminister, centralbankschef, ambassadör samt den skandalomsusade och numera fallna toppolitikern Bo Xilai.

Kontakterna med Kinas politiska ledning började Paulson odla redan tidigt i sin över 30 år långa karriär inom Goldman Sachs, som har kallats för ”USA:s mest kontroversiella investmentbank” av bland annat Reuters. Under det att de flesta konkurrenterna ignorerade Kina under 1990-talet, vann Goldman sakta de kinesiska ledarnas viktiga förtroende.

Den första av bokens tre delar handlar just om Paulsons tid vid Goldman, och beskriver även utförligt tillståndet i Kinas statliga jätteföretag, som vid 1990-talets början anställde 110 miljoner arbetare och utgjorde nästan en tredjedel av landets industriella BNP. Dessa kolosser till bolag var ett sänke för Kinas ekonomi och hämmade landets innovationsförmåga, då de med hjälp av statliga banklån dominerade sektorer där privata entreprenörer försökte etablera sig.

De statliga bankerna saknade vidare all kunskap om utlåning eller riskbedömning; bankerna granskades i regel av samma tjänstemän som sökte lånen. Några återbetalningskrav existerade knappt, vare sig för lokala myndigheter eller statliga företag, vilket enligt Paulson ledde till en bokföring som var så knapphändig att det var omöjligt att uppskatta vidden av de enorma förlusterna.

För att effektivisera ekonomin och samtidig möjliggöra inträde i Världshandelsorganisationen, beslutade sig Kinas ledning för att lista sina jätteföretag på börserna i USA och Hongkong. Goldman fick bland annat i uppdrag att förbereda noteringen av Kinas största telekombolag och ett statligt oljeföretag med en halv miljon anställda.

Otaliga arbetare miste sin ”risskål av järn” – den garanti om allt från bostad till sjukvård från vaggan till graven som de statliga företagen tidigare givit sina anställda – som en följd av detta. Paulson noterar att cirka 40 miljoner jobb gick förlorade inom Kinas statliga sektor under perioden 1990–2001 samt att han och kollegerna ”var tvungna att skapa nya lösningar och modeller under processens gång”, eftersom företag av samma storlek och med liknande problem aldrig tidigare hade börsnoterats lika snabbt.

Zhu Rongji, Kinas premiärminister 1998–2003, kallas i boken för ”hammaren” som genomförde de reformer som president Jiang Zemin beställde. Zhu framstår som tuff, självsäker och krävande med en vana att dela ut orealistiska deadlines. Också de mindre detaljerna är spännande; vid ett tillfälle upptäckte Paulson att Zhu Rongji hade tjocka långkalsonger under sina kostymbyxor genom Pekings bistra vintrar, då många av de kontor han besökte inte hade råd med uppvärmning. Något sådant hade varit ”otänkbart” för alla ”bortskämda” politiker i USA.

Under åren vid Goldman Sachs kontaktades Paulson allt oftare personligen av högt uppsatta kinesiska politiker för att utföra specifika uppdrag. Zhu Rongji gav Paulson ansvaret för att utforma de viktigaste utbildningsprogrammen vid universitet Tsinghua, och Wang Qishan bad flera gånger om hjälp med att städa upp en finansiell röra av krediter och spekulation i Kinas rikaste provins Guangdong, där Wang blev chef 1997.

Uppdragen försåg Paulson med de i Kina så ovärderliga personliga kontakterna; tack vare framgångarna i Guangdong kunde Wang Qishan stiga i graderna och är idag Kinas mäktigaste politiker näst efter Xi Jinping. ”I Kina kommer du alltid att vara välkommen och bli lyssnad till”, försäkrade Wang Qishan en gång Paulson som tack.

Bokens andra del inleds i och med att Paulson blir USA:s finansminister. Han tvekar först men antar snart utmaningen sedan Kinas centralbankschef – en av Paulsons ”gamla vänner” – sagt att detta är en chans ”att göra skillnad på riktigt”, särskilt med tanke på Paulsons kinesiska kontakter. Utnämningen föregicks av en lång diskussion med president George W Bush om att öka samarbetet med Kina.

2006 realiserades China–US Strategic Economic Dialogue på Paulsons initiativ, efter sedvanligt utnyttjande av diplomatiska kontakter. Paulson fick Zhou Yongkang – då säkerhetsminister, idag fängslad på livstid för korruption – att framföra förslaget om dessa samtal direkt till (dåvarande) president Hu Jintao. Denna dialog har växt med tiden och är än idag det viktigaste forumet för samtal mellan världens två mäktigaste länder.

Paulsons tid som finansminister sammanföll med den globala finanskrisen, och hans kontroversiella räddningsplan innefattade att flera institutioner löstes ut av myndigheterna; bland annat hans egna gamla Goldman Sachs. I Kina innebar finanskrisen en annan kontrovers; i privata möten fick Paulson veta att många kinesiska ledare började tvivla på nödvändigheten av marknadsliberala reformer.

Finanskrisen blev Kinas möjlighet att utmana den amerikanska världsordning som härskat i Asien sedan andra världskrigets slut. Med sin oavbrutna tillväxt blev Kina plötsligt en källa till avund, samtidigt som landet började använda de ekonomiska framgångarna för att spänna musklerna även politiskt, främst i Sydkinesiska havet.

Paulsons lösning för dessa utmaningar är lika tydlig som enkel: han förespråkar ett konstruktivt, utökat ekonomiskt samarbete och en mer öppen konkurrens. Kina, menar Paulson, är en utmärkt ”motståndare” till USA, och amerikanerna bör höja sig snarare än att krympa inför en konkurrent. Paulson tror inte på ”The China Model” och vill se ett USA som med ökad effektivitet bevisar fördelarna med ett öppet ekonomiskt system och samhälle.

Detta är fokus i bokens tredje och klart blekaste del. Efter tiden som finansminister startar Paulson en think-and-dotank vid namn Paulson Institute med inriktning på miljö och hållbarhet i Kina. Här finns även ett slags problembeskrivning avseende det moderna Kina, som egentligen främst handlar om att återge redan väl kända fakta om missförhållanden som miljöproblem, klassklyftor eller informationskontroll.

Innehållet blir problematiskt då Paulson tonar ner kritiken av Kinas regim. Han talar exempelvis om massakern vid Himmelska fridens torg som en ”incident”, och beskriver Kinas informationskontroll som ”fullständig logisk” från kommunistpartiets perspektiv. Paulson talar visserligen om det moraliskt tveksamma med att censurera internet, men verkar samtidigt anse att det största bekymret med denna censur är att den kan påverka Kinas tillväxt negativt.

Paulson skriver förvisso ur en finansmans vinkel, men det finns ytterligare en anledning till att stryka Kinas myndigheter medhårs. I en intervju med New York Times efter publiceringen av Dealing with China svarar han undvikande på om han hade Kinas censurmyndighet i åtanke då han skrev boken. Paulsons uttalade målsättning är nämligen att boken ska ges ut även på kinesiska, utan censur eller ändringar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett annat uttalat syfte med boken är att hjälpa dem som arbetar med Kina, såväl affärsmän som tjänstemän och filantroper. Således finns också en punktlista med ”tips” på hur USA kan och bör förbättra relationen med Kina. Bland annat vill Paulson ge Kina mer makt (och därmed ansvar) globalt, samt stödja en större kinesisk ledarroll i internationella institutioner som Världshandelsorganisationen.

Alla håller inte med. Mot bokens slut återger Paulson en konferens i Boston där han föreläste för en grupp högt uppsatta chefer inom finanssektorn, varpå en av dem frågade: ”Du är ju en riktig patriot, så varför hjälper du Kina?” Paulson menar att detta är en åsikt som knappast skulle ha uttryckts för bara tre år sedan, men att synen på Kina har förändrats till det värre.

Enligt Paulson hotar en ökande fientlighet den relation mellan USA och Kina som under mer än fyra årtionden har bidragit till ekonomisk tillväxt, jobbtillfällen och välstånd i båda länderna. Han menar vidare att det är av högsta intresse för USA att det går bra för Kina. ”Världens viktigaste frågor kan inte lösas om de två supermakterna inte samarbetar”, är Paulsons argument för detta vid sidan om självklarheter som Kinas vikt i egenskap av en växande exportmarknad.

Liksom många i branschen är Paulson övertygad om att ekonomiska reformer leder till politiska reformer. Han nämner vid något tillfälle att politiska och ekonomiska reformer är två vitt skilda saker, men blandar oroande ofta ihop dem som om ”reform” vore ett ord med endast en innebörd.

För något årtionde sedan kunde man visserligen skönja en svag trend i form av ökad politisk frihet i Kina. Men på senare tid har sådana reformer uteblivit, och särskilt efter det att Xi Jinping tog över makten 2012 lever regimens meningsmotståndare under större press än tidigare. Paulson skriver dock närmast odelat om sin ”beundran” för Xi, och konstaterar utan mycket till reflektion att presidenten inte ser någon motsättning i att öppna finansmarknaderna samtidigt som de ideologiska tumskruvarna dras åt.

Förenklat skulle man kunna säga att Henry Paulson vill förbättra relationen till Kina genom att ge landets ledare precis den hjälp de vill ha. Detta är en formel som utan tvekan vinner gehör i Peking och bidrar till att effektivisera Kinas ekonomi. Men det är knappast ett koncept som uppskattas i huvudstäder som Manilla eller Tokyo, eller för den delen av de samhällsgrupper och individer som gärna vill se snabbare framsteg inom mänskliga rättigheter i Kina.