Kinas och Rysslands historia är nästan obehagligt nära sammanlänkad. I början av förra seklet plågades de båda vidsträckta imperierna av föråldrade institutioner som inte kunde skydda befolkningen från krig, korruption och fattigdom.

Under andra världskriget led Sovjet­unionen och Kina de i särklass högsta dödssiffrorna i världen – tillsammans drygt 40 miljoner – och kom ut på andra sidan med totalitära regimer, som under kalla kriget höll sig kvar vid makten genom skrämselpropaganda om kapitalismens ondska.

Efter att Mao Zedongs kommunister tog makten 1949 kom Peking dessutom att basera sitt politiska och ekonomiska sy­stem efter Moskvas modell. Planekonomi infördes och staten hade full kont­roll över medborgarnas jobb, familjeliv och rörelser. Massvält användes som vapen mot bönder som inte ansågs arbeta hårt nog för att uppfylla respektive regims kvoter.

Likheterna till trots fanns rivaliteten alltid där och tog sig tidigt personliga yttringar. När Mao i slutet av 1949 åkte till Mos­kva förväntade han sig ett varmt mottagande av Josef Stalin. Men istället fick han sitta och vänta i veckor i en kall stuga utanför Moskva innan han beviljades en kort audiens med sin revolutionära förebild, där han tvingades till omfattande eftergifter i utbyte mot knapphändigt militärt bistånd.

”Idag är förhållan­dena mellan de båda aukto­ritära jättarna det omvända. Givet Kinas tio gånger så stora ekonomi är det nu istället ett allt­mer isolerat Ryss­land som är lillebror.”

Behandlingen gjorde Mao förnedrad och ilsken, men den geopolitiska verkligheten gav honom inget annat val än samarbete på den mäktiga storebroderns villkor. Idag är förhållandena mellan de båda auktoritära jättarna det omvända. Givet Kinas tio gånger så stora ekonomi är det nu istället ett alltmer isolerat Ryssland som är lillebror.

Utvecklingen blev tydlig redan efter den ryska annekteringen av Krim 2014. I kölvattnet av efterföljande sanktioner hölls regimen i Moskva under armarna av ökad handel med Kina, som i sin tur möjliggjordes genom god personkemi: Xi Jinping har som kinesisk ledare träffat Vladimir Putin 40 gånger.

I februari blev Putin också första utländs­ka statschef som fick möta Xi på över två år, då denne bröt en lång covid-isolering för att inviga vinter-OS i Peking. Det gemensamma uttalandet som följde mötet föreskrev ett ”gränslöst” samarbete som inte exkluderar några områden, och ska vara ”överlägset” ländernas samarbete under kalla kriget.

Men under årets gång har kriget mot Ukraina fått Putin att gå från illa omtyckt till internationell paria. Detta har gjort Kinas diplomatiska och ekonomiska stöd för Ryssland besvärligt.

När Xi Jinping i mitten av september lämnade Kina för första gången på närmare 1 000 dagar för ett möte med säkerhetsorganisationen Shanghai Cooperation Organisation i den uzbekiska staden Samarkand var han tvungen att hålla god min bredvid sin ryska bundsförvant som sedan mötet i Peking avslöjats vara såväl hänsynslöst brutal som överraskande inkompetent.

Under mötet så medgav Putin öppet att han förstod de ”frågeställningar och bekymmer” som Xi hade inför utvecklingen i Ukraina, och lovade att klargöra dessa i detalj. Uttalandet var det första tecknet på motsättningar dem emellan sedan krigs­utbrottet i februari.

Veckan därpå träffade Kinas utrikes­minister Wang Yi sin ukrainska motsvarighet Dmytro Kuleba för första gången sedan invasionens början, och framhöll att alla länders ”suveränitet och territoriella integritet” måste respekteras. Samtidigt sipprar allt fler uppgifter ut om ryskt missnöje över bristen på kinesisk hjälp med militär utrustning eller de högteknologiska komponenter som omfattas av de västerländs­ka sanktionerna.

Men den som tror på en spricka mellan Peking och Moskva riskerar att bli besviken. Utebliven militär inblandning kan inte likställas med att motsätta sig en konflikt. Kina följer sanktionerna mot Ryssland av egenintresse, drivet av en genuin oro att självt utsättas för samma slags sanktioner i andra hand. Och varje gång kinesiska myndigheter talar om territoriell integritet gällande Ukraina så sker det med brasklappen att ”alla parters legitima säkerhetsintressen” måste respekteras; ett slags kod för att rättfärdiga Putins agerande.

För de senaste årens närmande mellan de två alltmer auktoritära staterna är knappast baserad på deras förbättrade internationella rykte. Snarare utgörs grunden för samarbetet av en fientlig inställning till de USA-ledda allianserna i Europa och Öst­asien. Ambitionen är att ersätta den rådande säkerhetspolitiska ordningen med en som grundar sig på just självständiga staters så kallade legitima säkerhetsintressen, vilket i praktiken innebär att små nationer ska rätta sig efter de storas vilja snarare än att försöka bejaka sina intressen genom multilateralism.

Kinas främsta intresse i denna geo­politiska match är att den demokratiska allians som USA leder ska splittras och försvagas. Detta handlar om ett ytterst långsiktigt spel, där koalitioner och lojaliteter inte påverkas av vilka oblaster i östra Ukraina som den ryska armén för tillfället kontrollerar eller inte.

Statliga kinesiska medier är alltid en bra reflektion av officiella hållningar och förhoppningar. Där skylls konflikten på Washington, som sägs hålla liv i kaoset genom att tillsammans med Nato skicka en stadig ström av vapen till marionet­terna i Kiev.­ Ofta återges även kommentarer från oroade europeiska medborgare eller företag bekymrade över höga energi- och bränslepriser. Intrycket är att Europas befolkning redan före den kommande kal­la vintern har vänt sig emot ”USA:s krig” i Ukraina.

Även i sociala medier – som också de kontrolleras av staten – frodas inlägg som hyllar Putin medan åsikter som ­uttrycker sympati för Ukraina regelbundet censureras. Vidare använder kinesiska myndigheter fortfarande Kremls retorik om en militär specialoperation, och har ännu inte på något vis fördömt den ryska militärens handlingar i Ukraina. Mitt under brinnande krig trappar de båda staterna dessutom upp sina gemensamma militärövningar. För första gången någonsin deltog trupper från alla tre kinesiska vapenslag vid övningen Vostok i östra Ryssland i september. Stridsfartyg från de båda flottorna patrullerar kring Japan mer regelbundet och i större antal. I slutet av september siktades sju stycken flottfartyg dessutom just utanför Alaska.

När Li Zhanshu, nummer tre i Kinas politiska hierarki, besökte Vladivostok och Moskva just före SCO-mötet i Uzbekistan så gav han i samtal med ledamöter från den ryska duman uttryck för vad som sannolikt är Pekings verkliga linje i frågan. Li berömde Ryssland för att inte låta sig krossas under västerländska sanktioner, utan istället visa motståndskraft och stabilitet. Han sade att Kina ”förstår och fullt ut stöder Ryssland i frågor relaterade till dess nationella intressen och andra kritiska områden, såsom Ukraina”.

Slutligen påminde Li om att Kina bidragit med ”stöd koordinerat med handling” till Ryssland, och uppgav att man kommer att fortsätta att stärka samarbetet inom områden som handel, energi, jordbruk, infrastruktur, teknologi och vetenskap. Att dessa uppgifter inte på något vis skildras i statliga kinesiska medier skvallrar om Pekings medvetenhet att hållningen inte är beundransvärd. Istället var det ryska duman som publicerade en video av den kinesiska toppolitikerns uttalade stöd.

Ett långdraget krig medför rentav flera fördelar för Peking. Dels skickar USA och Nato större mängder vapen till Ukraina, vilken innebär att resurser och uppmärksamhet avleds från den kinesiska upptrappningen kring Taiwan. Dels har Kina möjlighet att köpa energiråvaror till rabatterade priser när ett Ryssland under sanktioner måste fylla på sin krigskassa.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Efter annekteringen av Krim klagade Moskva på de ”okamratliga” krav som Peking ställde för att öka sin import av naturgas. Samma slags prutning ligger till grund för att handeln mellan Kina och Ryssland ökade med 27,2 procent under första halvåret 2022; en ökning som nästan enbart utgjordes av ökad kinesisk råvaruimport. Under augusti månad ökade Kinas oljeimport från Ryssland med 28 procent på årsbasis, trots att landets totala oljeimport minskade med 9 procent samma månad. I skrivande stund byggs nya ledningar som ska leda om rysk naturgas från väst till Kina via Sibirien och Mongoliet.

Ett försvagat Ryssland innebär också ett ökat kinesiskt inflytande i Centralasien, som av tradition är en rysk bakgård men nu har blivit mycket viktigt för Kinas nya sidenvägar. Att döma av Putins tillbakadragna roll i mötet i Samarkand i september, så kan SCO mycket väl bli ett verktyg för Pekings politiska ambitioner i regionen.

Att Xi Jinping stannade till i Kazakstan på vägen till Uzbekistan ses av många som en förolämpande markering. Landet är nämligen det i regionen som tydligast motsatt sig Putins krig, som riskerar störa handelsvägar viktiga för den kazakiska ekonomin. Eventuella förolämpningar av den ryska ledaren får dock endast ske i begränsad utsträckning. För Pekings värsta mardröm vore en försvagad Putin som efter förlust på slagfältet förlorar makten i Moskva till någon som inte alls är lika intresserad av att ta strid mot väst. Då skulle Peking stå utan mäktig allierad i sin geopolitiska kamp mot USA. En besegrad Putin vore likaledes en stor framgång för den rådande internationella ordning som Kina vill se försvagas.

Även i historien finns en viktig anledning till varför Xi Jinping inte kommer att överge Vladimir Putin att finna. Mao Zedong hade inte glömt bort den förnedrande behandlingen drygt nio år tidigare, när Josef Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov besökte Kina 1958. Fast beslutsam att visa hur Kina inte finner sig som en underlåten vasall, fick Chrusjtjov ett kyligt bemötande utan röda mattan på Pekings flygplats. Han kördes sedan till ett gammalt hotell utan luftkonditionering, mitt under huvudstadens beryktade sommarhetta. Mao hade därtill luskat ut att Chrusjtjov inte kunde simma, och höll därför ett av deras möten i sin privata simbassäng. Där fick den fete Chrustjov plaska runt med flytkuddar, medan Mao pratade storpolitik samtidigt som han simmade i poolens djupa delar.

Farsen snabbade på brytningen mellan Kina och Sovjetunionen. Chrusjtjov kallade raskt hem alla sovjetiska rådgivare i Kina, och i slutet av 1960-talet rådde öppna gränsstrider mellan länderna med artilleri och stridsvagnar och hundratals döda.

Ett världshav skiljer Kina från USA, och även till majoriteten av Natoländerna finns naturliga buffertzoner. Men landgränsen med Ryssland är över 350 mil lång. Nya spänningar längs med denna skulle dränera Kina på resurser, särskilt i ett läge där man redan har territoriella konflikter med en handfull andra grannländer. Historia och geopolitik ger därmed vid handen att Kina kommer att fortsätta att stödja Putin diplomatiskt och ekonomiskt, bakslag i kriget mot Ukraina till trots. På sin höjd kan Peking komma att anpassa retoriken utåt, beroende på vidden av övergrepp som den ryska militären begår.

Istället för önsketänkande är det viktigt att lägga följande talesätt på minnet: Kina och Ryssland kanske inte alltid håller med varandra, men de kommer heller aldrig att gå emot varandra