Det gör den engelske författaren och journalisten Nick Hornby i sin nya bok Dickens and Prince. A particular kind of genius. Jag har inte hunnit läsa den ännu men vågar mig ändå på ett par reflektioner.

Den första är given: Varför? Hur kom han på den idén? Hornby berättar att han fick sin aha-­upplevelse i samband med att Princes album Sign o’the Times från 1987 släpptes i en box år 2020. Det visade sig att den innehöll 63 låtar som saknas på originalalbumet. En imponerade produktivitet som fick Hornby att undra om det fanns någon annan med motsvarande flit.

Svaret var Dickens. Dickens, konstaterade Hornby, jobbade också så. Ständigt i elden och med flåset i nacken. En oförtröttlig arbetshäst.

Vilket naturligen leder fram till min andra reflektion: Vad drev dem till allt detta slit?

Den lätt prosaiska sanningen är att de behövde pengarna, de stormande konstnärliga framgångarna och det globala kändisskapet till trots. Båda levde över sina tillgångar. Intressant nog drog de samma slutsats. Lösningen på de ekonomiska bekymren låg inte i att pressa fram fler romaner eller album utan att dra ut på turné – ofta och länge.

Jag såg Prince (på Hovet någon gång i slutet av 1980-talet) och fick uppleva en showman och domptör som elektrifierade sin publik. Här har vi ytterligare en beröringspunkt: Dickens var även han en estradör med lyskraft. En bedårad läsekrets flockades till föreläsningarna.

Den sorgliga sanningen är att de också – med bittra minnen av fattig uppväxttid och ogynnsamma affärskontrakt – jobbade ihjäl sig vid i stort sett samma ålder. Dickens blev 58 och Prince 57. Men deras geniala kreativitet lever tack och lov vidare.