I maj i år avled den kanadensiska författaren Alice Munro (1931–2024). De problematiska drag som framkommit hos henne på senare tid kan inte utesluta det faktum att hon var en skicklig novellförfattare. När hon 2013 fick Nobelpriset i litteratur beskrevs hon i Svenska Akademiens koncisa prismotivering som ”den samtida novellkonstens mästare”. Munro debuterade redan 1950 i en studenttidning och gav senare ut en lång rad novellsamlingar, såsom För mycket lycka (Too Much Happiness, 2009) och Brinnande livet (Dear Life, 2012). Hennes enda roman var Kvinnors liv (Lives of Girls and Women, 1971).

En annan novellförfattare värd att återvända till är australiensaren Nam Le (född i Vietnam 1978). Han har uppmärksammats för Båten, som kom på engelska 2008 och på svenska 2010. Novellsamlingen är inspirerad av hur han kom till Australien som båtflykting med sina föräldrar undan den kommunistiska regimen i Vietnam. Båten blev en succé och sägs ha återfört novellgenren till litteraturens centrum, om man får tro en annan framträdande australiensisk novellist, Cate Kennedy, författare till bland annat Dark Roots (2006) och Like a House on Fire (2012).

Alice Munro har ibland jämförts med Anton Tjechov, en av de främsta klassiska mästarna inom genren. Den första stora novellförfattaren anses vara Giovanni Boccaccio (1313–1375), tack vare berättelsesamlingen Decamerone från 1353. Ramberättelsen handlar om hur tio ungdomar flyr från Florens på grund av pesten. De tar sig ut till en avskild lantegendom, där de sysselsätter sig i tio dagar genom att var och en varje dag berättar en historia. Det blir alltså sammanlagt 100 berättelser. Boken har haft ett avgörande inflytande på den italienska litteraturen och finns i ett antal översättningar till svenska.

Också den mest upptagne borde ha tid att läsa en novell då och då. I annat fall finns det anledning att vända sig till den ännu mer komprimerade lyriken.