James Joyces ofta citerade antagande – att om Dublin av någon anledning skulle försvinna från jordens yta, hade man kunnat bygga upp staden igen på grundval av uppgifterna i Ulysses – är möjligen ett underförstått försök till lösning på problemet. Men inte ens hans (skenbara) hyperrealism är förstås i stånd att svara på frågan om huruvida de skrivna texterna har förmågan att fånga allt.

”Uttömmer orden sanningen?” undrar Torbjörn Elensky i inledningen till sin nya essäbok Absolut text. Och svarar långt senare: ”Våra försök att förstå världen genom att skildra den är dömda att misslyckas […] Som helhet är verkligheten onåbar.” Men vägen fram till den slutsatsen går via människans eviga och storslaget hoppfulla drömmar om att hitta tillbaka till ett slags genuint ”adamiskt” urspråk där tingen och namnen är ett. Detta ”guldåldersspråk” har genom millenniernas lopp dock förfallit av ”avskrifter och avdrifter, tolkningar, överlagringar, förvrängningar”. Men Elensky försöker och bemödar sig om att nå det. Boken har ju undertiteln ”om att läsa världen”.

Även om Joyces återuppbyggda Dublin stolt och ståtligt plötsligt stått där igen, som uppstånden direkt ur romansidorna, hade också dess invånare på nytt tvingats brottas med samma frågor om männi­skan, världen, tiden, livet och döden. Och tampats med det där glappet som Elensky ständigt återkommer till: sprickan mellan ord och sak, mellan namngivandet och det namngivna, alltsedan fördrivningen ur paradiset och det misslyckade försöket att bygga Babels torn. Sedan dess, och än i dag: språkförbistring inom och mellan tungomålen. Därför får vi heller aldrig uppleva hur Isis täckande slöja mellan orden och verkligheten faller, aldrig se ”ansikte mot ansikte” utan ständigt ”såsom i en spegel”, för att nu tala bibliska. Det handlar i grund och botten om kunskapsteoretiska och språkfilosofiska kärnfrågor om hur vi kan vara helt säkra på ”vad som ligger i världen och vad vi projicerar genom vårt språks ordnande raster”.

Ändå är det just orden och språket vi har att förhålla oss till i all vår ofullkomlighet. Och med detta går Elensky alltså grundligt till väga, vare sig han resonerar om gudomlig namnmystik, noaord eller författardrömmar om att skriva romaner utan handling. I essäns fem huvudkapitel – ”Ordet”, ”Språket”, ”Kunskapen”, ”Glappet” och ”Tystnaden” – tar han stora breda tag om det etymologiskt, litterärt, konstnärligt, historiskt och filosofiskt vittfamnande ämnet. Men var går språkets gränser?

Förvisso lämnar Elensky alltför akademiskt insnöade aspekter på förhistoriska signalsystem och semiotikens indexikaliska tecken därhän. Han rör sig dock ledigt mellan hieroglyferna, Johannes­evangeliets ”I begynnelsen var Ordet” och datorernas binära kod. Han går muntert fram på myrstigar genom språkens och texternas vildskogar, från medeltidsfilosofen och teologen Bonaventuras tankar om ”skapelsens och naturens bok”, via Stéphane Mallarmés idéer om – och faktiska försök till – den ”absoluta texten”, fram till vår tids politiska jargong och ”identitetspolitiska schibboletord”. Film- och fotokonst och teckenspråk ryms också inom begreppen text och skrift och dess oöverblickbara språkliga samband. Att det sällan är så enkelt som att en text slutar ”på sista sidan, vid sista bokstaven, sista skiljetecknet”, som det står att läsa i en annan eminent liten essäsamling, Gunnar D Hanssons Var slutar texten? (2011), är ju också Elenskys och allas vår erfarenhet.

I stora delar är den mångskiktade och oavlåtligt intresseväckande essän ett stycke klassisk idé- och litteraturhistoria, där fortlöpande hänvisningar, citat och personliga utläggningar leder texten och associationerna både bakåt och framåt i tiden, kors och tvärs i rummet. Myt, hi­storia och nutid bildar ett flätverk av korresponderande språk- och teckensystem i den allmänmänskliga och tidlösa jakten på något slags språklig sanning om människan och världen. Vad gäller denna kulturella och existentiella drivkraft, liksom frågorna om språkets ursprung, är det särskilt intressant att läsa Elenskys genomgång av några teorier som har lagts fram om vilka de allra första orden i mänsklighetens historia kan ha varit. Den inflytelserike italienske 1700-talshistorikern och filosofen Giambattista Vico argumenterade för ett onomatopoetiskt ord, alltså ett härmande, medan universalgeniet Johann Gottfried Herder för sin del hävdade att de första ordens funktion torde ha varit ”angivandet av ett djurs existens, som varning eller indikation i ett jaktsammanhang”. Upplysningsfilosofen och pedagogen Jean-Jacques Rousseau tar med sitt förslag – ”Älska mig” – steget till de fundamentala självsbehoven.

”Läs den för guds skull inte som en fackbok”, uppmanar Elensky sina läsare, och påminner dem om essäns ursprungliga innebörd: försök, utkast, prov, skiss, ur en personlig och subjektiv synvinkel och ur den egna erfarenheten. Det mesta som tas upp i boken är varken ny eller okänd kunskap, däremot tydliggör Elensky faktiska och associativa anknytningar mellan till synes väsensskilda namn, fenomen eller verk som han tanke- och idémässigt inte sällan lyckas korsbefrukta.

Det är också befriande att han inte försöker dölja att han personligen är mer begeistrad över vissa namn och tanketraditioner än andra. En av favoriterna tycks vara den månglärde katalanske medeltidsteologen Raimundus Lullus, vars ars combinatoria, i vilken han presenterar metoder att ur olika grundbegrepp och principer härleda vetenskapliga satser och sanningar, föregår den moderna analytiska filosofin. Och som dessutom inspirerade en annan av Elenskys hjältar, filosofen Leibniz, som i Lullus anda arbetade vidare på idén om ett slags universellt formaliserat språk, characteristica universalis, och på den väldiga encyklopedi som skulle innehålla världens samlade kunskap. Till de här allomfattande visionerna kan vi kanske lägga såväl antikens pythagoréer som astronomen Kepler och föreställningarna om den ”sfärernas harmoni” som alstras av kongruensen mellan musikens skönklingande tonintervall och himlakropparnas inbördes avstånd. Därur avkodningen av musiken som det sant universella språket. Elensky själv gör inte tankesprånget, men nog kan man väl betrakta allt detta som ett slags tidiga manifestationer av den evighetssträvan och ”faustiska kultur” som Oswald Spengler för ett sekel sedan ansåg karakterisera det moderna Västerlandet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Elenskys många tankar om språk gör däremot andra språng, små och stora, från det strikt filologiska eller litterära till alla tänkbara uttryck och tecken inom religion, vetenskap, politik och konst. En tämligen generös definition av begreppen text och skrift, kan tyckas, men så har ju boken också en titel som möjligen kan innefatta en dylik tolkning. Fortfarande gäckar oss männi­skans dröm om att nå den absoluta sanningen om världen, Kants ”tinget i sig” eller Platons idévärld. Glappet mellan orden och verkligheten består. Men i just den sprickan, skriver Elensky, får både den totala skepsisen och den totala tron fäste: ”Det är väldigt svårt för väldigt många att helt enkelt vila i det, eller låta det vara, acceptera det och förhålla sig konstruktivt till de givna förutsättningarna.”

För egen del har jag alltid låtit Wittgensteins välbekanta sentens ”Världen är allt som är fallet” – som på en gång både förbigår och frilägger frågan: ”Vad är världen?” – utgöra något slags existentiellt stöd, en utväg ur de inre kraven på några absoluta sanningar där sådana inte finns. En annan av hans flitigt anförda satser – ”Mitt språks gränser är min världs gränser” – gäller väl oss alla. I synnerhet om Elenskys mångsidiga språk- och textbegrepp får råda.