Våren 2003 reste jag med bil genom Etiopien på ett filmuppdrag för SVT. Jag kom så långt norrut som till staden Zalambessa från vilken jag kunde spana in på eritreanskt territorium.

Zalambessa föreföll vid första anblicken vara en spökstad. Ruiner och grushögar, trasiga gator där prunkande ogräs i sprickorna vittnade om att ingen trafik av betydelse hade förekommit på länge. Men skenet bedrog. Jag mötte människor, fler än jag hade kunnat ana. Små barn klädda i nätta skoluniformer, vuxna i färd med vardagens sysslor. I den sönderbombade kyrkan (så gott som hela norra Etiopien är kristet) satt en grupp människor och bad. Det tycktes som om den gamla nyhetsklyschan hade besannats, att livet hade återgått till det normala.

Zalambessa hade lagts i spillror under gränskriget mellan Etiopien och Eritrea som rasade från maj 1998 till juni 2000. Det var två av världens fattigaste länder som drabbade samman över en gränstvist. Kriget kostade ofantliga summor, en korrekt redovisning har aldrig presenterats. En stor del av krigsfinansieringen kom från internationellt bistånd, inte minst det svenska. Inte officiellt och öppet naturligtvis, men konsten att dirigera om biståndspengar till militära ändamål hade praktiserats och förfinats under lång tid i Etiopien, och eritreanerna ville inte vara sämre.

Gränskriget framstod för omvärlden och säkerligen också för många etiopier och eritreaner som helt vanvettigt. Hela regionen var förtorkad vildmark så när som på små centralorter som Zalambessa, Badme och några till. Nationalekonomiskt fanns inget att vinna för någondera krigande part. Synbarligen handlade det bara om prestige och principer.

Kriget framstod som så mycket mer tragiskt med tanke på den händelseutveckling som hade föregått det. När Etiopien styrdes av en stalinistisk militärjunta som hade störtat kejsar Haile Selassie 1974 skapades motståndsrörelsen Tigray’s People’s Liberation Front, TPLF. Den hade sin hemvist i regionen Tigray vars befolkning utgör ungefär sju av Etiopiens drygt 100 miljoner medborgare. TPLF gjorde gemensam sak med den eritreanska motståndsrörelsen Eritrean People’s Liberation Front, EPLF, som hade grundats några år tidigare och stred för självständighet för sitt land som Etiopien sedan gammalt gjorde anspråk på.

I maj 1991 marscherade TPLF in i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba, diktatorn Mengistu Haile Mariam flydde till Zimbabwe och snart satt den karismatiske gerillaledaren Meles Zenawi som ny premiärminister i Etiopien. Att Eritrea skulle befrias från etiopisk dominans var självklart och det formaliserades några år senare. Tanken var att de två länderna skulle samarbeta inom en mängd områden. Etiopien behövde tillgång till de eritreanska hamnarna, Eritrea behövde kunna exportera sina produkter till Etiopien.

Men när gränsen mellan de båda länderna skulle fastställas uppstod en dispyt som utvecklades till en konflikt. Meles Zenawi i Etiopien och president Isaias Afewerki i Eritrea var härdade gerillakommendanter och anfäktades därmed av samma förbannelse som så många av deras gelikar i Afrika. Reflexmässigt utgick de ifrån att en konflikt löses bäst med vapen. Motståndarens argument bemöts mest effektivt från skyttegraven. När Eritrea vägrade acceptera den gamla gränsdragningen och ockuperade den strategiskt och ekonomiskt betydelselösa staden Badme var det ett slag i ansiktet på den nya styrande eliten i Addis Abeba. Badme ligger i Tigray, där Meles Zenawi och de flesta av hans närmaste medarbetare hade sina djupt förankrade rötter. Eritreas ockupation var inte bara en militär framstöt, den var en skymf mot det ledande skiktet inom TPLF. Efter oerhört blodiga strider där små barn användes som levande minröjare återtogs Badme.

Kriget upphörde 2000 och gränstvisten hamnade så småningom hos den permanenta skiljedomstolen i Haag som slog fast att Eritrea hade startat kriget men att staden Badme hade ockuperats otillbörligt av Etiopien och borde återlämnas. Ingen av parterna var nöjd med det beslutet. Gränsen förblev omtvistad och läget var fortsatt låst. Ända till i somras.

När jag träffade Meles Zenawi i hans arbetsrum sent en kväll i september 2003 såg han bara en lösning på konflikten med Eritrea, och det var att det landets hela regering inklusive president Isaias Afewerki skulle avlägsnas, bytas ut. Historiens ironi gjorde att freden mellan de båda länderna istället möjliggjordes av att Etiopiens ledare och flera av dennes närmaste män byttes ut, medan Isaias i Eritrea sitter kvar. Det inträffade i våras, som kulmen på en rad dramatiska inrikespolitiska händelser i Etiopien.

Meles Zenawi, som insjuknade och dog 2012 under något oklara omständigheter, kan närmast kallas en upplyst despot. Han gjorde ett starkt intryck på mig under vårt möte. Han var eftertänksam, skarp i intellektet, lågmäld och mycket påläst. Men han var också en hänsynslös maktmänniska som inte skydde några medel för att konsolidera den dominans som hans Tigraydominerade parti hade erövrat.

Etiopien är ett land som alltid har plågats av starka inre spänningar på grund av den diversifierade befolkningssammansättningen. Under hela den mångtusenåriga kejsarperioden, som avslutades 1974 när Haile Selassie störtades, har regionen Amhara i landets norra och centrala högländer utgjort ett politiskt och kulturellt centrum i landet. Det förändrades abrupt i och med den militära segern över stalinistjuntan 1991, då representanter för landets 7 procent tigrayaner fick ett oproportionerligt politiskt inflytande.

När Meles dog tog hans vice premiärminister Hailemariam Desalegn över. Han var en teknokrat, bördig från södra Etiopien och visade sig snart vara bara en tillfällig stolvärmare. Han avgick i april i år och något förvånande angav han som skäl att han inte varit kapabel att hantera de landsomfattande protesterna mot regeringens brutala repression mot demonstranter i landet. Under många år har aktivister i Amhara och Oromo organiserat manifestationer mot våld och politiskt förtryck, vilket har mötts med hänsynslös polisbrutalitet. Hans avgång signalerade att ett större maktskifte var på gång i landet.

Oromofolket, som utgör en tredjedel av landets befolkning och som under hela Etiopiens historia har förslavats, plågats och mördats av övermakten, har nu fått sin upprättelse och revansch. Den 2 april i år tillträdde den fyrtiotvåårige oromopolitikern Abiy Ahmed som ny etiopisk premiärminister. Abiy kan betraktas som klippt och skuren för jobbet som handlar om att ena Etiopien och ta farväl av det militaristiska förflutna. Han är gift med en kvinna från Amhara, talar flera etiopiska språk flytande och arbetade tidigare inom landets säkerhetstjänst. Därutöver var han ordförande för oromofolkets parti som ingår i den stora styrande koalitionen i Etiopien, vilken tidigare helt dominerades av politiker och militärer från Tigray.

Abiy Ahmed rivstartade med att frige tusentals politiska fångar. Han stuvade om i kabinettet och aviserade liberaliseringar inom både politik och ekonomi. Han vill förändra systemet med etnisk federalism, som omhuldades av Meles Zenawi men betraktas som ett av den förra regeringens främsta verktyg för att kontrollera etniska grupper som exempelvis oromofolket. Han har också avlägsnat terroriststämpeln på oromofolkets väpnade motståndsrörelse Oromo Liberation Front, OLF, som i många årtionden har fört en kamp för autonomi. Det är ett vågspel eftersom frihet i ett land som Etiopien oftast uppfattas som frihet från centralmakten. OLF lär inte släppa sina krav, vilket demonstrerades i mitten av september då OLF-ungdomar gick bärsärkagång i Addis Abeba med 23 dödsoffer som följd. De flesta av dem fattiga människor av annan etnicitet än oromo.

Abiy har aviserat att statliga företag som flygbolaget Ethiopian Airlines skall få kunna få privata delägare och organiserad politisk opposition skall bli möjlig. Allt detta möttes med jubel på de flesta håll, men när Abiy tillkännagav att han ville acceptera de internationella besluten rörande gränsdragningen och sluta fred med Eritrea, då höll många politiska analytiker på att trilla av stolen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I juli tog Abiy steget fullt ut och reste till Asmara i Eritrea, där han mottogs med stora famnen av president Isaias Afewerki som höll god min i elakt spel. Den här utvecklingen hade han sannolikt inte önskat sig. I Eritrea hålls inga val, Isaias och hans regering styr oinskränkt. Ekonomin går på knäna, flera tusen eritreaner flyr landet varje månad, ofta för att undkomma mångårig militärtjänstgöring eller helt enkelt för att få ett bättre liv. Om Etiopien demokratiseras och insisterar på öppna gränser mot Eritrea, vad händer då med Isaias maktinnehav som baseras på hårt förtryck, och där den internationella isoleringen utgör själva den politiska livsluften för honom?

Och hur skall det gå för Abiy Ahmed i Etiopien? Att återlämna Badme och att skaka hand med ärkefienden Isaias i Eritrea, det var vågat nog. Men implikationerna av detta var ju att Abiy underkände allt det fosterländska patos som motiverade Meles Zenawi och hans maktgrupp från Tigray att piska fram gränskriget 1998. Att Meles gamla kärntrupper stillatigande skall acceptera det är inte troligt.

Abiy Ahmed har kallats en afrikansk Gorbatjov. Är det en hedersbetygelse eller en politisk dödskyss? Han får inte nöja sig med att på sedvanligt afrikanskt manér skapa en personkult kring sig själv. Han måste bygga demokratiska institutioner och om han lyckas med det så är det ett sannskyldigt mirakel i det strängt toppstyrda Etiopien.

Om han misslyckas så väntar silkessnöret och säkerligen en politisk backlash i stort format.