På ett av de senaste månadernas mest intressanta nyhetsfoton står talibanernas näst högste ledare mulla Abdul Ghani Baradar och Kinas utrikesminister Wang Yi bredvid varandra i Tianjin i Kina. Fotot är taget den 28 juli. Två auktoritära män – den ene rationalist, den andre religiös men båda motståndare till mänskliga rättigheter och universella sekulära ideal – förde ett tvunget samtal. Den kinesiske politikern verkade medveten om att den han talade med snart skulle härska över en av Kinas besvärligaste grannar: Kina och Afghanistan binds samman av den smala Wakhankorridoren långt inne i kontinenten. Samtalet löpte i kuriösa banor. Det innehöll vaga löften om infrastruktur, bland annat ett nytt vägnät, mot att talibanerna avstod från alla hot om terror mot Kina. Där fanns också inlindade pekpinnar, till exempel uttalandet om att talibanerna borde ”bygga upp en positiv bild och följa en inkluderande politisk linje”, vilket antydde mild panik inför en geopolitisk situa­tion som ingendera parten väntade sig eller ville ha.

Kina har offentligt kritiserat USA för det hastiga och kaotiska uttåget ur Afghanistan. Samtidigt har man flera gånger framhållit att den afghanska regeringens sammanbrott var högst ovälkommet. Detta bör tas på stort allvar. Under de år då Nato upprätthöll säkerheten i Afghanistan tjänade Kina på att dess egna investeringar i landets mineralresurser tryggades av utomstående krafter, som det både kunde fördöma och dra nytta av. Det står fullt klart att Kinas regering belåtet har sett väst förödmjukas och tagit alla tillfällen i akt att tala om för Washington och dess vänner att militär intervention och påtvingad demokratisering slutar illa.

I och med det amerikanska utträdet står Kina ändå där med en rad problem i regionen. Man har eftersträvat en överenskommelse med talibanerna, men vet mycket väl att denna upprorsrörelse inte är någon sann vän av Kina. Vissa framträdande personer i kinesiska sociala medier hävdar att 2021 års talibaner påminner om 1949 års kinesiska kommunister, revolutionsglada radikaler som Kina borde göra gemensam sak med, men denna tolkning tål ingen närmare analys. Framförallt vill Kina ge talibanerna tillräckligt mycket materiellt stöd för att de ska tappa all eventuell lust att stödja sina muslimska trosfränder i Xinjiang, där tusentals människor hålls i ”omskolningsläger” och deras religion och språk avprogrammeras med våld. Peking har också en lång och mycket lönsam relation med Pakistan men kan (liksom USA) aldrig vara säker på i vilken mån den pakistanska regeringens kopplingar till radikala islamiska grupper verkligen kan hålla dessa grupper i schack. Många kinesiska civila, även diplomater, har mördats i Pakistan och Afghanistan och det väcker allt starkare oro. Samtidigt vill Kina på inga villkor sätta in egna trupper, vilket skulle utplåna all trovärdighet för dess officiella linje, att den kinesiska staten har en annan inställning än USA till militär intervention. Det sista Peking önskar sig är ett instabilt Afghani­stan där läget övergår i inbördeskrig och kinesiska liv och investeringar råkar i fara.

Av debaclet i Afghanistan fick många intrycket att USA inte längre dög till att utöva internationellt ledarskap tillsammans med allierade. Bara några veckor senare, i mitten av september, tillkännagavs emellertid Aukus, den nya pakten mellan Australien, Storbritannien och USA varigenom Australien förses med atomdrivna ubåtar som ska patrullera västra Stilla havet. Aukus är den senaste i en rad nya åtgärder som är avsedda att med bistånd av andra aktörer, såväl i Asien som på andra håll, bilda en mur mot Kinas ökande makt i regionen. Motståndet kommer inte endast från demokratiska samhällen; Vietnam oroas lika mycket som Japan av kinesiska avsikter. ”The Quad”, en överenskommelse där Indien, Australien, Japan och USA gemensamt ska patrullera haven mot en motståndare som inte nämns vid namn men som allmänt tros vara Kina, har spritt nervositet i Peking. Till nyligen har Kina avfärdat denna fyrmaktskonstellation som ”havsskum” men klagar nu högljutt över att den måttar ett slag mot (en Kinadominerad) fred i regionen.

”Fyrkanten” (quad) ter sig mindre isolerad i ljuset av det nya Aukusavtalet som för samman USA, Australien och Storbritannien i en regional pakt. Avsikten är inte att regionen ska utveckla fasta, allt omslutande strukturer som Nato, utan säkerheten i Asien kan bli mer beroende av ”minilaterala” överenskommelser som förenar olika aktörer i olika syften. Det gemensamma för de flesta av dessa grupperingar är att de vill hålla Kina tillbaka utan att de själva någonsin uppger det som sitt mål. Att de är kapabla till detta vänder också strålkastaren mot en av de stora svagheterna i Kinas position: det står praktiskt ensamt ur säkerhetsperspektiv eftersom så få asiatiska aktörer vill se dess roll i regio­nen stärkas. Alla asiatiska aktörer vill ha tillgång till den kinesiska marknaden men ytterst få vill bli beroende av Kina för sin säkerhet.

En märklig aspekt av Kinas internationella uppträdande på­ ­sista tiden har varit att man söker strid på flera håll samtidigt. För några år sedan tog Kina upp sina olika anledningar till groll en i sänder. Ett uppflammande bråk med Indien brukade betyda att det blev lugnare i Sydöstasien, ett gräl med Japan kunde värma upp förbindelserna med Sydkorea. I något år nu har färre direkta hot riktats mot Japan eller Sydkorea, men benägenheten att utmana USA, Indien och nationerna i Sydöstasien i konflikten om Sydkinesiska sjön har ökat. Medan allt detta pågår diskuteras en förening med Taiwan i allt gällare ton och Kina understryker med kraft att ön ”oundvikligen” kommer att knytas till fastlandet. Det är oklart om det är extremt självförtroende, extrem nervositet eller en kombination av båda som har lett till en situation där Kina har konfronterat så många av sina samtalspartner.

Regionens komplexiteter speglas i den förändrade relationen mellan Peking och New Delhi. Under de senaste tolv månaderna har Kina skärpt konfrontationen med Indien. I många år var det en säkerhetsrelation så att säga av andra graden. Handeln mellan Indien och Kina är omfattande men knappast avgörande för någondera parten, och även om det har rått ”friktion” vid gränsen mellan de båda länderna ända sedan kriget 1962 var den allmänna uppfattningen att den inte skulle trappas upp. Nu när Indien har blivit en del av ”Fyrkanten” stärks uppfattningen i Kina att det ingår i en antikinesisk allians. Sommaren 2020 kom det till skärmytslingar i Himalaya som krävde människoliv, och även om den sprickan lappats ihop hjälpligt har hotet om konfrontation blivit starkare. Av tradition har Indien inte fört en utrikespolitik som binder det vid engagemang i andra länder (med undantag exempelvis för dess katastrofala intervention i Sri Lanka på 1980-talet) eller slutit formella allianser, men sårbarheten vid gränsen uppmärksammas alltmer, liksom Kinas alltfler sjöstridskrafter i Indiska oceanen. Nu agerar den indiska regeringen mer aktivt än tidigare för att knyta nya vänskapsband. Kina har utgått från att Indiens relativt passiva hållning ska förbli konstant. En förändring i denna hållning kan vålla problem.

Betyder detta att Kinas diplomati är dömd att misslyckas? Inte alls – men om man vill finna framgångarna måste man titta åt rätt håll. Södra halvklotet är alltjämt mycket mer prokinesiskt än norra halvklotet. Projektet Ett bälte, en väg, Kinas statsfinansierade satsning på nya investeringar i infrastruktur på ett väldigt område som sträcker sig över Asien och Afrika, har lagt om kurs och kommer nu med verkligt lockande erbjudanden. På sjukvårdsområdet har Kina öst sina egna vacciner över Mellanöstern, Sydamerika och Sydöstasien liksom inom sina egna gränser. Hittills är den samlade bedömningen att dessa vacciner inte är lika effektiva som de ledande västerländska, men de ger naturligtvis mycket bättre skydd än inget vaccin alls.

När stora delar av världen ännu inte är vaccinerade får Kinas leveranser (nota bene huvudsakligen sålda, inte skänkta) allt större betydelse. På sin ”digitala sidenväg” bjuder Kina ut 5 G-kapacitet i flera länder som ännu inte är välutrustade (och där Ericsson, Nokia och Samsung hittills inte har ställt upp med ett lika billigt eller snabbt alternativ). Samma farhågor som råder på norra halvklotet vad gäller konsekvenserna för säkerheten av Kinas 5 G-installation förekommer också på södra halvklotet, men för många länder är det mer brådskande att förstärka infrastrukturen. Kinas kapacitet att erbjuda en uppgörelse och leverera till rabatterade priser, åtminstone till en början, visar sig effektiv på många sätt.

5 G-frågan är också en nyttig påminnelse om att Kinas internationella förbindelser på många områden kommer att snabbt gå vidare in på icke-traditionella områden och regioner. Under nästa tioårsperiod blir kontrollen över normer rörande artificiell intelligens, cybersäkerhet och vad Kina kallar ”internet­suveränitet” (rätten att sätta upp brandväggar för att hålla ovälkommet socialt och politiskt material utanför) troligen den nya e-gränsen. Ifall Kinas normer slår igenom i andra auktoritära stater kan synen på internet som ett självständigt område utanför alla nationsgränser snabbt förändras, så att virtuella rymder uppfattas som lika hårt övervakade som fysiska landgränser. Både till lands och till sjöss råder också en starkare känsla av att Kina bokstavligt talat vill pressa gränserna framför sig. Kina har definierat sig självt som en ”Arktis­nära stat” och eftersträvar större inflytande på områden som tidigare varit Rysslands och de nordiska staternas provins. Man vill också påverka normerna i rymden och har visat sig kunna skapa just den gränsen med hjälp av banbrytande utforskning av månen och Mars. Under en period då internationella organisationer försvagats och utövat allt mindre makt i globala frågor som frihandel och klimatförändring har Kina fått stort utrymme att styra de senaste frågorna i mycket gynnsamma riktningar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kina kan givetvis möta överraskningar i i sin planering i form av oförutsedda händelseförlopp. Covid-19 är en sådan händelse, utvecklingen i Afghanistan en annan. En källa till ”kända okända faktorer” är Korea­halvön. Peking överrumplades och provocerades av Donald Trumps diplomati visavi Nordkorea då han var president, och det amerikanska initiativet där har föranlett Kina att värma upp sin tidigare ganska kyliga kontakt med Kim Jong Un. I populärkulturen löper Kims färska antiamerikanska retorik i samma tongångar som Kinas återuppväckta minnen av Koreakriget på 1950-talet. Pyongyang är en högst oförutsebar och opålitlig partner för Peking, men i sista hand kommer Kina alltid att stå närmare sin ideologiskt befryndade asiatiska granne i norr än den allra medgörligaste statsledning i Washington. Om Peking förmår vidmakthålla en position som mäktig vågmästare mellan USA och Sydkorea, kan det bygga upp sitt anseende som en stark stabilitetsfaktor i en djupt turbulent del av Asien.

Kinas utrikespolitik kommer sannolikt att utforska en rad möjligheter de närmaste åren. Vi får troligen se det ta fler risker. Xi Jinping har varit mycket tydlig med sin strävan att projicera en mäktigare roll för Kina i världen, och det betyder att befintliga gränser pressas. Kinas uppträdande internationellt vilar emellertid på en mängd olika kalkyler. Det är beroende först och främst av USA:s ställning. Trots sitt upprepade gyckel med USA under presidenterna Obama, Trump och Biden är Kinas regering högst medveten om att USA är den enda makt som verkligen kan hota den och att dess åtgärder måste beaktas. Man fortsätter också att hålla ögonen på den breda serie allianser som USA har upprättat i Asiens Stillahavsregion. Med detta sagt spelar Kina också en speciell roll i sin egen region, där dess särintressen och handlingsberedskap är märkbara eftersom det vill konsolidera en status som den enda betydelsefulla makten i Asien.

Om man tar ett steg bakåt från Kina får man en mindre tydlig förnimmelse av dess syften. Landet eftersträvar helt klart inflytande och vill sätta sin stämpel på beslut på områden som sträcker sig från statsstyrning till näringsliv och medier, men man får inte intrycket att Kina har ett allt omfattande mönster som det vill påtvinga stora delar av världen.