Självfallet existerar det ett materiellt nationellt kulturarv förtjänt av samhällets omsorg. Det kan gälla vackra, exceptionella byggnader eller enkla men representativa, sådana som berättar om levnadsvillkor och näringar i en avlägsen tid. Det kan gälla konst- och bruksföremål som har hamnat i museisamlingar. Omsorgen om detta materiella nationella kulturarv förutsätter en rad kompetenser, vidmakthållande av traderade kunskaper. Vad gör man åt ett järnräcke som har börjat rosta? Hur restaurerar man en oljemålning som har börjat spricka?

Jag har all respekt för detta materiella nationella kulturarv och alla dem som tar vård om det. Men det som ligger just mig närmast hjärtat är ett kulturarv som är mer immateriellt och internationellt. Jag är starkt, nästan patologiskt fascinerad av erfarenheter och tankar som finns lagrade i skrifter från skilda tider och miljöer, erfarenheter och tankar uttryckta i ord. För att orden ska finnas kvar fordras förstås artefakter och människor som kan sköta artefakter, det må vara ett gängse bibliotek med pappersböcker eller en serveranläggning med elektroner. Men själva arvet är orden och det som finns inneslutet i dem. Ord vandrar lättare över gränser än järnräcken och till och med oljemålningar, vilket inte innebär att metoder för järntillverkning inte har vandrat över gränser likaväl som stilpreferenser i oljemåleri. Men ett järnräcke och en oljemålning befinner sig i varje stund antingen här eller där. Ord kan samtidigt befinna sig här och där.

”Tänkandet är kosmopolitiskt till hela sitt väsen”, skriver Verner von Heidenstam i en uppsats betitlad ”Om patriotismen”. De erfarenheter och tankar som finns lagrade i skrifter avfattade på svenska språket låter sig inte meningsfullt avgränsas nationellt. Den seriösa litteraturen – jag vet att beteckningen har blivit omodern men insisterar på dess relevans – är en umgängesform, en dialog som fortgår över väldiga avstånd i tid och rum. I vår del av världen står ursprunget till detta umgänge och denna dialog att söka framför allt i Jerusalem och Aten. I det svenska kulturarvet är, som jag ser det, Jerusalem och Aten centralorter, i väsentliga avseenden viktigare inte bara än Vetlanda och Ljusdal utan också än Stockholm och Göteborg.

Jo, jag tycker att Sverige bör hålla sig med en litterär kanon. Den bör omfatta ett antal skrifter tillgängliga på men inte nödvändigtvis tillkomna på svenska språket, inte bara skönlitteratur utan också andra genrer som bär erfarenheter och tankar. Men hur göra urvalet? Vem ska bära ansvaret? En myriad problem och invändningar tornar upp. De kan gälla ”rättvisa” eller ”slagsida”. Jag har genom åren gärna slagit bort dylika synpunkter med det lite lättsinniga påståendet att det inte spelar så stor roll vad som ingår i kanon bara vi etablerar en kanon. Så snart den är etablerad kan den stimulera till ifrågasättanden och diskussion och därvid bli föremål för förändring. Absurditeter skulle bli punkterade. Men det lättsinnet är kanske alltför lättsinnigt.

Frågan om vem måste tas på allvar. Att hålla politiker inte bara på armlängds avstånd utan utom syn- och hörhåll vore nog en förutsättning. Politiker tenderar att uppfatta kultur som en plattform för egna budskap. Just den förmiddag som jag nedtecknar dessa reflektioner om kulturarv har jag i en av Stockholms morgontidningar läst två artiklar som snuddar vid komplikationen, den ena i dess brutala form, den andra i dess klibbiga. Den ena artikeln handlar om hur Kreml med handklovar och fängelsestraff låter ingripa mot kulturyttringar som avviker från påbjuden världsbild. Den andra artikeln handlar om hur politiker i USA och Västeuropa gör sig sedda och hörda vid musikfestivaler, allt från Barack Obama till Jeremy Corbyn och Alice Bah Kuhnke. För att utse en liten krets som kunde sätta samman en kanon borde först ett antal kulturinstitutioner identifieras som var för sig kunde utse ledamöter.

Dessvärre har många kulturinstitutioner de senaste drygt två decennierna blivit smygpolitiserade, genom regleringsbrev med ideologiska målformuleringar och genom chefstillsättningar. Även vid universiteten har ideologi och rentav ideologifanatisering vunnit mer och mer insteg och fått fler och fler företrädare. Vitsen med en kanon vore ju att för den enskilde skapa ett referensrum beträffande dels olika individers livsvillkor, verklighetsuppfattning och existensval, dels olika samhällens organisering, självbild, värdeuppfattningar, seder och öden. En stunds vistelse i ett sådant referensrum borde hos snart sagt envar ge kropp åt viktiga allmänna insikter. Somligt i historien är beundransvärt, annat avskyvärt. Det mesta är sammansatt, melerat, på gott och ont. Individen är ofta offer för sina omständigheter. Ställningstaganden och vägval får konsekvenser. Dessa konsekvenser svarar inte alltid eller kanske till och med sällan mot intentioner. Traditionen kan vara en bättre rådgivare än förnuftet.

På de smygpolitiserade kulturinstitutionerna och inom de delar av universiteten där ideologi och rentav ideologifanatisering frodas går man till det förgångna i annat syfte än att vinna och sprida dylika allmänna insikter. Normkritik påbjuds. Så uppsöker man de döda för att sätta sig till doms över dem. Man granskar deras föreställningar och attityder med enda syfta att kontrollera om dessa föreställningar och attityder avviker från de för dagen vedertagna här hos oss. Där man finner avvikelser – självfallet finner man alltid avvikelser – uttalar man fördömanden. Case closed. Böcker med olämpligt innehåll bör magasineras eller gallras, i de fall man inte kommer undan dem förses med varningstext. Gärna är det i toleransens namn man agerar mot reell eller förment intolerans i det förflutna.

Den som så önskar kan vända sig till antiken för att få en lektion i genuin nyfikenhet på något främmande och i tolerans av mer autentiskt och vettigt slag. Jag har i annat sammanhang refererat till Herodotos och Polybios och gör det gärna igen. Herodotos reste vida omkring i den vid hans tid kända världen och berättade om åtskilliga folkslag och hur de skilde sig sinsemellan. Det ena folket har en historieskrivning och en föreställningsvärld, det andra i båda avseende en annan. Herodotos beskriver vad han erfar så gott han kan och utan att döma eller skuldbelägga. Illustrativ är en episod där han själv alldeles neutral skildrar hur en skara greker och en skara indier förfasar sig över varandras begravningsseder. Polybios uttalar sig vid ett tillfälle om föregångare som har sökt sanning ”om de yttersta trakterna av vår jord” men ”i mycket misstagit sig”. Man måste besinna förutsättningar och villkor för dessa föregångares sanningssökande; ”man bör säga något till dem, men icke blott i förbigående och blott på spridda ställen, utan med omsorg, och man bör icke säga det med klander eller så att man far ut emot dem, utan så att man hellre prisar dem och rättar deras misstag. Vi böra veta, att om de hade nått vår tid, skulle de rättat och ändrat mycket som de sagt.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Herodotos och Polybios förtjänar, som jag ser det, att åtminstone styckevis och delt ingå i en svensk litterär kanon. Just i Sverige bör vi förstås se till att författare som har skrivit på svenska språket blir representerade. Men referensrummet får inte bli trångt. Av den genuina nyfikenheten och autentiska toleransen hos Herodotos och Polybios kunde vi inspireras att inkludera också sådant som inte ens har yttersta härkomst i det där umgänget och den där dialogen som uppstod i Jerusalem och Aten. Konfucius bjuder en mäktig läsupplevelse, för att ta bara ett exempel.

Men vad ska vi ha en kanon till? Primärt för att använda i skolan och på så vis tillförsäkra oss om intellektuellt orkestrerade medborgare. Provinsialism i tidens dimension är för individen lika begränsande som provinsialism i rummets dimension, kanske rentav ännu mer begränsande. Förgivettagandena blir så många och så torftiga. Skolan har nu ganska länge i ett annat slags perverterad tolerans än normkritikernas låtit elevernas lust och önskningar få besynnerligt stort genomslag vad gäller pensum. Istället för i seriös litteratur hamnar man då i för ögonblicket populär, mestadels textprodukter tillverkade för en förströelsemarknad. Som om skillnaden mellan en värdefull bok och en dylik textprodukt inte vore större än skillnaden mellan en häst och en regnorm eller mellan en kronometer och en gråsten. Om smygpolitisering och ideologifanatisering är Skylla, så är popularisering och följsamhet mot det motståndslösas kolportörer och propagandister Karybdis.

En litterär kanon således. Gör försöket! Sätt det hopp som är givet till processen!