När kommer man egentligen fram till Galicien? Är det i samma stund som man kör över bron som korsar floden Minho från norra Portugal? Är det när man ser allt fler hórreos i landskapet, de karaktäristiska stenkonstruktionerna på pålar där majs och annan spannmål förvaras? Är det när man hör den första säckpipan som vittnar om det keltiska arvet? Eller när man äntligen når allra längst bort, till Fisterra på Costa da Morte (Dödens kust) – udden som romarna trodde var världens sista utpost?

Det är först på kvällen den första dagen, efter att vi har anlänt till Santiago de Compostela, som svaret går upp för mig. Man når egentligen inte fram till Galicien förrän det första regnet faller. I vårt fall sker det precis efter att vi har lämnat hotellet och kommit fram till stadens viktigaste torg, Praza do Obradoiro. Vi hinner in i en port innan himlen öppnar sig, besökare springer åt alla håll för att söka skydd och den berömda katedralen får en matt, gåtfull glans.

”Bläckfiskarna och pilgrimsmusslorna som serveras på restaurangerna i Santiagos gamla stadskärna påminner om att havet aldrig är långt borta.”

Galicien är inte bara känt för sin rikliga nederbörd. Här har regnet dessutom en lång kulturhistoria, och det galiciska språket rymmer en uppsjö av ord för att skilja olika sorters regn åt. ”Det regnar för att jag ska drömma”, skriver poeten Uxío Novoneyra. Medan det vräker ner över Hostal dos Reis Católicos på andra sidan den öppna platsen, är det lätt att axla traditionen och börja fantisera om alla blöta pilgrimer som genom seklerna har skyndat fram till ett av världens äldsta hotell för att pusta ut efter en lång vandring.

Federico García Lorca, som brukar förknippas med det sydliga Andalusien, besökte Spaniens nordvästra hörn flera gånger. Ömheten han utvecklade för Galiciens språk och litteratur resulterade i en diktsvit skriven direkt på galiciska, Seis poemas galegos (”Sex galiciska dikter”, 1935). Den första raden lyder: ”Det regnar i Santiago, min kära.” För att hedra hans minne finns sedan några år en skulptur av honom i Alamedaparken, där han fångats mitt i steget nerför trappan på väg mot statyn av den kvinnliga poet som han beundrade djupt, Rosalía de Castro (1837–1885). Hon spelade inte bara en avgörande roll för den moderna galiciska litteraturen och kulturella identiteten; hon utövade detta inflytande utan att vara bekant med den ytterst vitala trubadurdiktning som fanns i den här delen av iberiska halvön under medeltiden. Efter att denna tradition under lång tid hade fallit i glömska skulle 1800-talets romantiska Rexurdimento – med Rosalía i spetsen – vitalisera de lokala kulturuttrycken och bidra till att det idag finns författare och poeter som skriver på galiciska.

Bläckfiskarna och pilgrimsmusslorna som serveras på restaurangerna i Santiagos gamla stadskärna påminner om att havet aldrig är långt borta. Fram till modern tid gick det faktiskt fortare att ta sig med båt till de brittiska öarna än över land till de centrala delarna av Spanien, vilket har bidragit till regionens egenart. Huvudskeppet på Christofer Columbus första expedition över Atlanten, Santa María, gick först under namnet La Gallega (Galiciskan) eftersom det byggdes i kuststaden Pontevedra. Ändå var det inte härifrån dessa fartyg kastade loss för att förändra världshistorien, utan från hamnarna i söder.

Den galiciska kusten är notoriskt farlig med sina klippor, rev och inlopp. Dess historia är full av förlisningar och drunkningsolyckor. Om detta vittnar de otaliga fyrtornen, varav Herkulestornet på nordkusten är äldst – det har varit i bruk ända sedan romartiden. Det går emellertid också att utvinna en skönhet ur denna riskabla geografi, vilket inte minst Galiciens mest kända samtida prosaist­ Manuel Rivas (född 1957 i A Coruña) har visat prov på. I hans roman Snickarpennan (på svenska 2014) berättas på ett ställe historien om ett mycket speciellt skeppsbrott. En vinternatt ska ett oväder ha sänkt båten Palermo som var lastad med tusen dragspel. Efter att trälårarna krossats mot klipporna spolades instrumenten upp på stranden – där den hårda vinden fick dem att ljuda hela natten i sorgsna melodier.

Även om Galicien till stor del lämnades utanför både Spaniens och Portugals maritima expansion under upptäckartiden, skulle resor av ett annat och senare slag utgå från regionens hamnar. Rosalía de Castro hade diktat om fattigdomen och orättvisorna som präglade inlandet och kustsamhällena. Dessa villkor fick många människor att emigrera från Galicien under senare delen av 1800-talet och under 1900-talets första hälft. Från att ha varit ett okänt Mare Tenebrosum för vissa tidiga civilisationer, förvandlades Atlanten till ett flitigt trafikerat hav när galicier i stora skaror utvandrade till Latinamerika – inte minst till Argentina, Brasilien och Kuba. Den atlantiska dimensionen av den kulturella identiteten stärktes, och tidningar och tidskrifter startades på båda kontinenterna som rapporterade om vad som hände på andra sidan havet. Galicierna satte sin prägel på städer som Havanna, Montevideo och Buenos Aires. Men emigrationens impulser bidrog också till att skapa en modern kulturell identitet på hemmaplan. Tidskriften Alfar i staden ­A Coruña grundades av den uruguayska konsuln och poeten Julio José Casal och blev på 1920-talet ett viktigt forum för författare, konstnärer och litteraturkritiker från båda sidor av Atlanten.

Fattigdomen i Galicien i kombination med en svårbevakad kust har också gett upphov till en smuggelkultur med långa anor. Under förra seklets diktaturer smugglades mediciner, cigaretter och människor i olika perioder mellan Galicien och Portugal, som förenas av snarlika språk och kulturer. Klanbaserade maffior, ofta understödda av korrumperade politiker och poliser, var en lika inofficiell som oskiljaktig del av Galiciens 1900-tal. Viktiga avslöjanden under senare år har försvårat deras verksamhet, och under åren runt millennieskiftet beslöt sig centralregeringen i Madrid för att gå till botten med problematiken. Fortfarande är dock den nordvästliga kusten en viktig inkörselport av kokain till Europa, och galiciska knarkbossar och ljusskygga nätverk ett inslag i det allmänna medvetandet – något som den senaste tidens framgångsrika galiciska teveserier på temat har visat.

De lokala tidningarnas viktigaste nyhet under vårt besök påminner om att narkotikasmugglingen ständigt söker nya vägar, och ger prov på en särskild aspekt av de transatlantiska förbindelserna. En 23 meter lång narcosubmarino har gått på grund i Arousa, den största av de buktliknande flodmynningarna. Dess namn El Poseidón står skrivet med blå bokstäver på skrovet, som annars har kamouflerats med brungrå färg för att undvika upptäckt ute till havs. Det är andra gången som man i Galicien och Europa upptäcker en olagligt byggd ubåt i glasfiber som har lyckats ta sig över hela Atlanten. Förra gången det hände var 2019, då polisen beslagtog drygt tre ton kokain till ett värde av 100 miljoner euro och arresterade besättningen på Che som bestod av tre man, varav en var galicier.

El Poseidón är snarlik sin föregångare i färg och konstruktion, men aningen längre och beräknas ha en kapacitet att frakta fem ton narkotika. Sannolikt är det även denna gång en colombiansk kartell som ligger bakom seglatsen, som man tror har börjat i Surinam eller Guyana. Besättningsmedlemmarna har korsat havet under svåra villkor och med fara för sitt liv, även om man hela tiden håller sig nära vattenytan. Den här gången har polisen dock hittat en madrass i det trånga utrymmet, där man kunnat turas om att vila. Smugglarna tros dessutom ha använt sig av ett digitalt navigeringssystem. Men när myndigheterna hittade ubåten var det redan för sent – El Poseidón hade tömts på sin last och besättningsmedlemmarna var spårlöst försvunna. Huruvida de hade kommit ihåg att ta med sig paraplyer för sin vistelse i Galicien lär vi nog aldrig få veta.