Till på köpet har påståendena om att allt var bättre förr fått ett slags sakral status, varför den som ifrågasätter dem får räkna med en skarp tillrättavisning.

I allra högsta grad gäller denna attityd också våra matvanor. Ack, hade vi haft samma menyer som stenåldersfolket i sina grottor, då hade vi alla varit friska och muskulösa och strålat av hälsa och lycka. Världsrekordet på 1 500 meter för både män och kvinnor hade varit långt under tre minuter … Och så vidare.

”Nonsens”, menar, sammanfattningsvis, Marlene Zuk i sin nya bok, där hon ägnar sig åt att ramponera alla dessa otaliga ”paleofantasier” om hur lyckliga vi var i förfluten tid och hur lyckliga vi skulle bli i nutid om vi bara tog grottfolkets vanor till förebild. Zuk är en synnerligen framstående amerikansk forskare och professor i evolutionsbiologi vid University of Minnesota, och till yttermera visso hedersdoktor vid Uppsala universitet. Högsta fackkompetens kombinerar hon med lysande formuleringsförmåga, och gott om humor har hon också.

Inte bara de ekologiska betingelserna på vår planet utan även vi själva har uppenbarligen förändrats dramatiskt och i rasande tempo under de senaste 10 000 åren, det vill säga: från den tid då ett antal snillen på olika håll i världen uppfann de areella näringarna och därmed – bokstavligen – beredde marken för en befolkningsökning i dittills oanat tempo. Nu är vi ungefär sju miljarder människor: man kan undra om det fanns ens en tusendel så många för 10 000 år sedan, innan jordbruket hade uppfunnits och börjat få effekt i olika delar av världen. Som en genetisk anpassning till det nya kosthåll som en ökande befolkningstäthet krävde och som odlingen medgav, har hos stora delar av jordens befolkning genom naturligt urval utvecklats en rad nya och viktiga förmågor, till exempel anlag för att kunna tillgodogöra sig både stärkelse och mjölk.

De växter och djur som står för den övervägande delen av kosthållet idag är nästan till oigenkännlighet förädlade genom målmedveten avel – en process som har varit och som förblir förutsättningen för vår formidabla populationsexplosion.

”Förädlade” förresten – visst har avelsarbetet modifierat ett avsevärt antal djur- och växtarter så att de har blivit till större nytta för oss människor. Men när man i aveln strävar efter mer av x, blir följden ofta att man på köpet får mindre av y… Fördelar kostar nackdelar. Som ett av flera exempel pekar Zuk på de ödesdigra effekter som modern storskalig fjäderfäproduktion har medfört. I uppfödningsanläggningarna hålls oerhörda mängder av avelspåverkade höns på oerhört små ytor. Följaktligen kommer djuren ofta i kroppskontakt med varandra, och deras parasiter – virus, bakterier eller vad det vara månde – får det lätt att flytta över till en ny värd. Kör hårt, för det är nära till nästa station: detta blir då en gynnsam strategi!

Det brukar betyda att parasiternas virulens ökar, vilket kan vara ödesdigert även för de människor som hanterar värddjuren. Vissa otäcka pandemier tycks bero på att de sjukdomsalstrande parasiterna i en process av hårt naturligt urval har utvecklat nya egenskaper, för att inte säga livsstilar, och att de därmed har blivit ett mycket allvarligare medicinskt problem för både människor och husdjur.

Som Zuk påpekar har emellertid inte bara vår miljö och dess resurser utan också vi människor förändrats under de senaste årtusendena, förvisso inte genom planmässig avel utan genom ett fortlöpande naturligt urval. En seg missuppfattning är att efter det att vår art någonstans i Afrika för ett par hundra tusen år sedan hade fått sin form, har den förblivit oförändrad – den var ”färdigutvecklad”. Icke, skriver Zuk, för drastiska miljöförändringar betyder kraftig selektion, som leder till snabb anpassning, och omvärldsdramatik har förekommit rikligen under vår arts spännande historia, präglad av världserövring. Många av de matvaror som vi mumsar i oss hade grottfolket inte tålt eller i vart fall rynkat på näsan åt. Å andra sidan skulle vi uppfatta mycket av vad de åt som högst ohälsosamt eller helt oätligt. Vi kan inte leva som om vi fortfarande befunne oss i sedan länge förfluten tid. Än mindre skulle ett sådant liv framstå som återgång till paradiset. Tiderna förändras och vi med dem – så är det, och det är ett faktum väl värt att lägga på minnet.

”Paleofantasierna” består vanligen av mer eller mindre panegyriska utläggningar om hur friska och sunda alla människor var på den gamla goda tiden. Men man behöver inte tänka särskilt djupt för att förstå att grottfolket hemsöktes av massor av plågor som vi måste tacka vår lyckliga stjärna, eller snarare vår fiffiga hjärna, för att vi slipper idag. Barnadödligheten var, exempelvis, fullkomligt enorm när det var årsvariationerna i de vilda djurens och växternas produktion av människoföda som avgjorde liv eller död, i synnerhet för barnen. I själva verket är det ju först på allra senaste tid som barnadödligheten har sjunkit och därtill faktiskt så till den grad att medellivslängden har ökat markant i det stora flertalet länder.

Säga vad man vill om grottfolkens tillvaro – men ”välfärdssamhälle” och ”jämställdhet” var förmodligen inte några särskilt vanligt förekommande samtalsämnen.

De återkommande kriserna i resurstillgången drabbade naturligtvis inte bara barnen, även om dessa sannolikt var de som for mest illa, utan även de vuxna. Talrika belägg finns för att yttre våld var en synnerligen vanlig dödsorsak på den tid då människor för sitt livsuppehälle var helt beroende av vad naturen gav. Från början av sin existens har vår art levt i sammanhållna grupper till vars främsta funktioner har hört att hålla andra grupper stången i konkurrensen om livsviktiga naturresurser. Ända in i våra dagar existerar ett antal befolkningar, till exempel på Nya Guinea, som har ett levnadssätt som troligen uppvisar betydande likheter med det som gällde mänskligheten i allmänhet före de areella näringarnas tillkomst. I den världen är det inte nådigt att irra bort sig och hamna inom grannstammens revir …

Alldeles uppenbart är att den globala miljön, eller med andra ord: människans livsbetingelser, nuförtiden förändras i ett ofantligt mycket snabbare tempo än någonsin tillförne. Kommer vi att klara livhanken i en värld där förändringens vind nått orkanstyrka – och fortsätter att öka?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Varken Marlene Zuk eller någon annan kan ge ett säkert svar på denna ödesfråga, och till hennes stora förtjänst ska sägas att hon tydligt har insett den saken. Å ena sidan avvisar hon bestämt det ofta framförda påståendet att vi människor inte längre är utsatta för det naturliga urvalet, det vill säga: att några nya anpassningar i ordets biologiska betydelse inte kommer att utvecklas. Den processen pågår och kommer att fortsätta antingen vi vill det eller inte. Å andra sidan förnekar hon inte att de flesta förändringar i våra livsvillkor äger rum till följd av, och måste hanteras genom, samhällsåtgärder. De sker så snabbt att det är meningslöst att lita till att urval och anpassning ska rädda vår framtid. Naturligt urval bygger ju på att ”släkten följa på släktens gång” med utrymme för smärre förändringar mellan ”släktena”. Men med den takt som människans ”släkten”, vilket här betyder generationer, avlöser varandra, går det inte att parera dagens och morgondagens problem. Vad som har förändrats i sen tid och det som förändras i nutid är inte uttryck för genetiska innovationer, utan för en allt talrikare mänsklighets allt större ”påhittighet”.

Som Zuk betonar är det viktigt att vi använder alla de insikter och erfarenheter beträffande våra faktiska förutsättningar och begränsningar som vi faktiskt förfogar över till att forma den nya, sköna värld vi drömmer om för våra efterkommande. Fruktlöst är det däremot att tro att några ”paleofantasier” skulle kunna appliceras på dagens totalt omstöpta värld.

Det är en synnerligen stimulerande bok som Zuk har skrivit, och dess budskap är viktigt och väl värt för oss alla att begrunda. Ska man nödvändigtvis klaga på någonting, är det att Zuk här och var kanske spiller onödigt många ord på att vederlägga de ”paleofantasier” som hon har hittat i olika medier; dessutom är dessa ofta så specifikt amerikanska att en läsare i Gamla världen kan känna sig en smula offside.

Om det fortfarande finns människor på jorden om 10 000 år, kommer det då också bland dessa att finnas paleofantiserande profeter som predikar att det var mycket bättre förr i tiden och ivrar för en återgång till 2000-talets sunda vanor? Och kommer folk då att lyssna till dem? Sannolikt, för det verkar ligga i vår natur att i det längsta uppfatta förändringar som försämringar.