Konsten, musiken och litteraturen i Ukraina har mobiliserat mot övermakten långt innan det ryska angreppet inleddes den 24 februari 2022. Imploderar därmed landets kulturella scen under raketanfallen? Vinner det underjordiska motståndet, författare, konstnärer, scenartister, i kampen mot Putins aggression? Hur ser en ukrainsk Grupp Krilon ut, för att referera till en svensk beredskapsmanual under andra världskriget? När Ukraina blev måltavla för ett ryskt anfallskrig för ett år sedan hade krigshandlingar från Ryssland pågått sedan 2014 i och med annekteringen av Krimhalvön.

”Just nu är nästan alla författare och konstnärer engagerade direkt i kriget”, enligt Yuliya Yurchuk, historiker och boende i Sverige, verksam vid Södertörns högskola. ”För att på djupet förstå landet som nu kämpar för sin självständighet, bör man läsa dess romanförfattare”, skrev hon i en artikel i Dagens Nyheter: ”Dessa sofistikerade, eleganta människor, som i vanliga fall påminner om de urbana hipsters man normalt sett möter på Södermalm i Stockholm, eller varsomhelst i Europa, bär nu uniform, skottsäker väst och vapen. De som lämnade sina hem blev volontärer i andra städer. Alla arbetar nu för att försvara sitt land.”

Och vidare: ”Några blev soldater direkt i februari 2022, som författarna Artem Chekh, Artem Chapeye, Oleksandr Mykhed, Anatolii Dnistrovyj. Andra samlar medel för militära och humanitära ändamål (listan på dem är oändlig.” Ukrainska konstnärer gör allt möjligt nu för att förmedla en ukrainsk syn på historia till omvärlden. Detta görs genom att understryka rollen av rysk imperialism och vikten av att studera koloniseringen av Ukraina i det förflutna. Detta är en decolonisation-rörelse inom kultur, litteratur och konst.

”Egentligen är det bara Vilhelm Mobergs Rid i natt! och Eyvind Johnsons trilogi om Krilon som än idag kan läsas med stor behållning.”

ILondon fanns under de mörka ofärdsåren på 1940-talet flera namnkunniga författare och intellektuella, som redan under 1930-talet uppfattat de onda seismiska vågor som sändes från det framväxande tusenårsriket. Inom politiken fanns olika uppfattningar om Hitler, men det tog alltför lång tid för de varnande rösterna (Churchill, Vansittart…) att överrösta appeasers som Neville Chamberlain.

Hitlers och Wehrmachts Blitzkrieg mot länder som Polen och Frankrike var ur Nazitysklands synvinkel framgångsrikt, medan Luftwaffes bombningar av London och andra brittiska städer under kriget inte ledde till någon avgörande delseger. Ställt i relation till de mångmiljontal offer som kriget i stort vållade var Storbritanniens offer i form av nära 50 000 civila dödade och en stor materiell förstörelse begränsat – om än ohyggligt för såväl dem som drabbades som för dem som klarade sig.

Andra världskriget innebar att det neutrala Sverige mobiliserade Per Albins folkhem under de så kallade beredskapsåren. ”Vår beredskap är god”, hette det med statsministerns ord i augusti 1939, en olyckligt svepande formulering, som faktiskt ville beskriva försörjningsläget för livsmedel snarare än att säga något om de militära resurserna – dessa var undermåliga (”knappt en sommararmé”, som någon uttryckte det).

Efterhand likriktades de kulturella uttryckssätten alltmer ju mörkare molnen över våra grannländer färgades. Litterära formexperiment i den spirande 30-talsmodernismen ställdes på sparlåga och återupptogs inte förrän ”40-talismen” – som alltså inte var beredskapslitteratur – slog igenom med verk som Lindegrens mannen utan väg (1942, återutgiven av Bonniers 1945).

Beredskapslitteraturen beskrivs som en idealistiskt patriotisk verksamhet ägnad att ingjuta förhoppningar om att kriget inte måtte drabba landet med någon större dramatik. Ett slags förböner om fred. I backspegeln är omdömena ljumma, så även i Lönnroths och Delblancs Den svenska litteraturen (1989): ”Den nationella enigheten betonades i offentlig retorik, och nationella symboler hämtades fram ur malpåsen så som ofta sker i kristid. Vi fick en beredskapslitteratur, som var ganska traditionell i formen och manande till vakthållning kring det svenska arvet och det demokratiska Nordens frihet. Beredskapslitteraturen har sedermera ofta förkättrats, fast den ideologiskt numera förefaller ganska trohjärtad och sympatisk vid jämförelse med de aktivistiska dikter som skrevs i Sverige under första världskriget.”

Det finns inte många minnesvärda verk från denna epok, egentligen är det bara Vilhelm Mobergs Rid i natt! (1941), som ju handlar om ett småländskt bondeuppror mot tyska ockupanter på 1600-talet), och Eyvind Johnsons trilogi om Krilon – Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942), Krilon själv (1943) – som än idag kan läsas med stor behållning.

Eyvind Johnson (1900–1976) verkar dagens intellektuella debattörer knappt känna till men han var en ledande litterär kulturman och framstående antinazistisk samhällsdebattör. Krilon-serien räknas till hans främsta litterära insatser och diskuterar på flera plan människans utsatthet under totalitära ideologier och existentiella tvivel. Intim diskussionsklubb och storpolitiska spekulationer, romansviten spelar på många nivåer i en fascinerande blandning av allegori och realism. Uttolkningarna är många, sviten är gediget akademiskt genomforskad. Johnson ville efter egen utsago ”ge en helhetsbild av världen sådan jag själv såg den och i den form jag tycker bäst om, romanens”.

Kommer Rysslands angreppskrig mot Ukraina att generera ett verk av samma dignitet och syftning?

Under 1940-talets mörkaste krigsår levde den kulturella sektorn i London ett produktivt liv, i trots av de odds som bombningarna ställde upp under Blitzen 1940–1941 och senare, 1944, med V1 och V2 (de flygande bomberna). Bloomsbury, till exempel, mobiliserade sina skrivande förmågor i detta inferno. Som någon anmärkte: ”Unga författare växte mycket snabbt upp och klev in i vuxenlivets verklighet.”

Nyhetsrapportering effektuerades via dagstidningar och radioutsändningar; de senare krävde samling kring en otymplig apparat i hemmen bakom mörkläggningsgardinerna. Kulturell verksamhet förmedlades via tryckta medier: böcker, tidskrifter, de senare ofta med en månatlig utgivningstakt.

Noel Annan beskriver, i sin rundmålning av det förra seklets intellektuella Storbritannien, Our Age. Portrait of a Generation (1990), det krigstida London. ”Fascismen gjorde inget djupt och bestående intryck i Storbritannien och sannerligen inte på Our Age”, skriver han med hänvisning till denna sin benämning av den aktuella generationen: ”Mycket få av de mot Hitler undfallande politikerna omfattade nazismen och dess yttringar, eller önskade imitera läran. De kunde knappast tro, att någon kunde ta en sådan ideologi på allvar. Etablissemangets övertygelse att alla talar samma språk på den seriösa politikens område gjorde konservativa politiker okänsliga för den fascistiska ideologin. De tyckte att Hitlers idéer var osmakliga men betydelselösa.”

Och vidare: ”Det begränsade utbrottet i England av denna röta utgjorde inte mer än ett irritationsmoment. För dem var [Oswald] Mosleys antisemitism mer illasinnad än farlig. […] När kriget utbröt fängslades Mosley och hans hustru men innan kriget var slut släpptes de fria. För Churchill stod det klart att Mosley inte hade begått lagbrott och ännu mindre förräderi. Han hade bara pratat en massa strunt och måste släppas fri så snart hotet om en nazistisk invasion hade sjunkit undan.”

I sin studie från härom året över den kulturella scenen under 1940-talets ofärdsår, Writing in the Dark. Bloomsbury, the Blitz and Horizon Magazine, fångar och beskriver den engelske författardebutanten Will Loxley fint och kunnigt epoken.

Han är inte först på plan med detta; det vore ju anmärkningsvärt om det skulle dröja åttio år efter världskriget innan ett översiktsverk utgavs. Amerikanen Michael Shelden publicerade 1989 sin Friends of Promise som i flera avseenden behandlar Loxleys ämne, om än med annan tyngdpunkt. Robert Hewison utgav 1977 Under Siege. Literary Life in London, 1939–1945, liksom Adam Piette 1995 publicerade Imagination at War. British Fiction and Poetry 1939–1945, båda viktiga översikter i ämnet.

Nu, flera decennier senare, drar Loxley naturligtvis växlar på nytt källmaterial, som inte var tillgängligt för nämnda krönikörer.

Han är bra på att levandegöra epoken, ”det litterära London under kriget”, vilket gör boken underhållande att läsa trots det mörka ämnet. Vi möter Virginia Woolf på jakt efter sin päls och sina dagböcker i det utbombade hemmet i Bloomsburys Mecklenburgh Square 37.

Dylan Thomas uppträder asberusad. krälande på golven i Londons pubar och kränger sina dikter för småpengar.

Teaterkritikern Naomi Royde-Smith tillbringar 14 timmar på ett tåg för att undkomma Luftwaffe när hon reser knappa tio mil till London från Winchester för att bese premiären på Shakespeares Slutet gott allting gott, på Vaudevilleteatern; när hon kommer fram har pjäsen stoppats för att en tidsinställd bomb har upptäckts på trottoaren utanför. Efter nattens flyganfall skrev hon i sin dagbok att ”En väninna slängde upp alla fönster och sa: Du måste höra vår siren! Den låter högst i London”.

Virginia Woolf blir plötsligt samhällstillvänd (men hennes bipolära sjukdom leder henne till att ta sitt liv 1941). Maken Leonard arbetar intensivt med parets förlags- och tryckeriverksamhet. Författare och intellektuella utanför grupperingen (några hade flytt landet redan före krigsutbrottet: Isherwood, Auden…) engageras i regeringsmaskineriets propagandaorgan, Stephen Spender är en av dessa. Den litterära ämnesinriktningen ställs så att säga om på beredskapsfot i en gemensam strävan att hålla modet uppe, muddle through, keep calm and carry on.

Harold Nicolson, placerad i informationsministeriet, fyller under kriget sina dagböcker med noteringar om politiskt och kulturellt som aldrig förr eller senare (av de tre utgivna delarna av Diaries & Letters är den som täcker 1939–1945 i särklass tjockast).

Graham Greene skriver 1943 vad många men inte alla kritiker betraktar som hans främsta roman, The Ministry of Fear, en dystopi där Blade Runner i Los Angeles giftiga regn bättre motsvarar romanens stämningsläge än Fritz Langs samtida filmversion som hukar under the London fog.

Ur det spektrum av författare som gjorde beredskapstjänst ter det sig alltså helt naturligt att Loxley väljer att som centralgestalt lyfta fram en numera i stort sett och dessvärre bortglömd aktör i den engelska kulturvärlden: litteratur- och samhällskritikern Cyril Connolly (1903–1974).

”Under 1940-talets mörkaste krigsår levde den kulturella sektorn i London ett produktivt liv”

”Vad finns det att säga om någon som inte gjorde annat än satt på sin bak och skrev recensioner?” Citatet avser Saint-Beuve men kunde lika gärna anspela på Connolly själv, som var den som formulerade elakheten. Han var bra på ironiska självreferenser: i en artikel om Sternes 1700-talsroman Tristram Shandy påminner bokens långsamma rytm Connolly om hur han i sin ungdom ”försökte cykla så långsamt det gick utan att falla av cykeln”.

Connolly var skolkamrat (King’s Scholar, Eton) med Eric Blair, senare känd som George Orwell, och hans umgänge i tonåren, i Oxford (Balliol) och i den tidiga vuxenåldern på Londonarenan, bestod av flera andra välmeriterade författare ur en lysande generation: Peter Quennell, Stephen Spender, Anthony Powell, Aldous Huxely, Evelyn Waugh.

Är det nu, frågar Loxley, så intressant att ta del av ett levnadsöde som enligt egen utsago mycket handlade om gott sittfläsk och en vurm för läsning och skrivande? Svaret blir: Definitivt! – om inte för annat än hans bestående insats i det litterära livet, redaktörskapet för kulturtidskriften Horizon.

Connolly var redaktör under hela det decennium den utkom, finalen blev ett dubbelnummer daterat december/januari 1949/50. Så här skrev Spender i en memoarbok, World Within World: ”I oktober 1939 planerade Cyril Connolly, Peter Watson och jag tidskriften Horizon, vars första nummer utkom i december men daterades ’Januari 1940’. Redaktionen fick brev från bland annat unga piloter som stred i Slaget om England och som hävdade, att så länge Horizon fortsatte komma ut hade de något att kämpa för. Sådana brev gjorde naturligtvis att vi kände oss både ovärdiga och skamsna. Ändå representerade för dessa unga män Horizon och andra litterära tidskrifter, såsom New Writing, något som gjorde att de – precis som vi – kände att de skulle överleva kriget”.

Peter Watson, finansiären bakom företaget, var son till en stormrik margarinmagnat och själv, med en förvaltningsfond på en miljon pund i ryggen, en av landets rikaste unga esteter med ett säkert väderkorn för vilka litterära och konstnärliga trender som skulle stå sig. Men också med ett realistiskt ekonomiskt sinnelag: med god kännedom om Connollys bohemiska och lättuttråkade personlighet såg han till, att den pålitlige Spender städslades som biträdande redaktör för att skänka stadga och kontinuitet till redaktionen, till den grad att redaktionslokalen inrättades i Spenders våning, belägen i Landsdowne Terrace i Bloomsbury.

När premiärnumret sändes ut till prenumeranter och i tidningskiosker rasade redan låtsaskriget (the phony war) för fullt. Londons litterära kotterier hade reducerats betydligt genom inkallelse till militär tjänstgöring, placering i ministerier eller, som i fallet Auden/Isherwood, fanflykt (Connolly tog dem dock i försvar). Det innehöll dikter av Auden, MacNeice, de la Mare, Betjeman, och det sålde slut inom en vecka! Längre fram medverkade Eliot, Sartre, Huxley… Och, självfallet, Connollys gamle vän Orwell, för vilken Horizon framstod som ”en modern, demokratiserad version av en high-brow tidskrift”.

Virginia Woolf, däremot, avstod från att medverka trots flera försök från Spender att få med henne. ”Om jag ska skriva för äran måste det bli i vår egen tidskrift”, med vilken hon menade New Writing, utgiven av maken, Leonard Woolf, på Hogarth Press.

Comments hette den avdelning i tidskriften som det blev ett måste för läsekretsen att ta del av, Connollys ”ledare”, skrivna med ett antiauktoritärt tonfall, inkluderande, och med en suverän överblick av den litterära scenen, även internationellt. ”The aim of Horizon is to give writers a place to express themselves, and to readers the best writing we can obtain. Our standards are æsthetic, and our politics are in abeyance [får anstå] […] At the moment, civilization is on the operating table and we sit in the waiting room.”

Harold Nicolson, efter en karriär som såväl diplomat och författare som underhusledamot, noterar i sin dagbok för den 9 december: ”Läst Connollys nya tidskrift Horizon. Hans ledartext säger att vi i det rådande kriget inte inspireras av ’medlidande eller hopp’ som under (inbördes)kriget i Spanien. Inget medlidande. Inget hopp. Dystert. Dystert. Dystert. Allt det här pratet om hur vi har förlorat det vi brukade beskriva som ’patriotism’ måste vi noga tänka igenom. Den gamla nationella teorin har skurits horisontellt av klasskillnaderna.”

Senare, när kriget rasade, kunde Nicolson från informationsministeriet skynda till Horizons hjälp mer än en gång, och ordna fram tillräcklig pappersranson så att tidskriften faktiskt kunde tryckas.

Inga namnkunniga skribenter saknades i de 120 nummer som utkom. Några är nämnda ovan och en av dem, Orwell, fick flera av sina centrala essäer publicerade. Under de tio åren medverkar cirka 110 namngivna skribenter. Upplagan låg strax under 10 000 exemplar. 1941 gjorde Connolly ett temanummer med irländska bidragsgivare, 1946 ett motsvarande schweiziskt (!) och året därefter ett temanummer med amerikanska skribenter. Det sista numret utgavs i samma månad som Orwell avled, januari 1950, några månader efter publiceringen av dennes 1984.

Redaktionens löpande arbete var i huvudsak en manlig affär, med två markanta undantag: Clarissa Spencer-Churchill, gift med blivande premiärministern Anthony Eden (hon avled i november 2021 vid 102 års ålder!) och Sonia Brownell (som blev Orwells andra hustru året innan han gick bort) arbetade båda som redaktionsassistenter.

Will Loxleys tidskrönika är uppbyggd i kapitel som i tur och ordning tar rygg på samtidens ledande namn i kultursfären. John Lehmann är ett av dessa och, sedd i relation till Connolly och Horizon, kanske det viktigaste – såväl i symbios som i konkurrens med Woolf, Auden-Spender-Isherwood och andra mer namnkunniga författare – eftersom han som nämnts ovan mellan 1936 och 1940 redigerade en annan framgångsrik tidskrift: New Writing. (Den överlevde med hjälp av Penguin formellt ända till 1950, men då genom oregelbundet utkommande debutantantologier i pocketformat, ”Penguin New Writing”.)

Lehmann var en flitig och engagerad redaktör och en synnerligen närvarande gestalt i Londons litterära universum; det är en välgärning av Loxley att lyfta fram honom i sin katalog över krigsårens kultursoldater. Något av en fadersfigur för kretsen kring Spender och Auden: fast de var ungefär jämnåriga (födda 1907 respektive 1909) bidrog Lehmanns tidigt grånade hår till denna image. Spender menade vid krigsutbrottet att ”Lehmann såg tillräckligt distingerad ut för att komma ifråga som regeringsmedlem”.

Som redaktör för New Writing lyckades Lehmann engagera ett fyrtiotal poeter, några men långt ifrån alla även publicerade av Connolly; Lorca och Seferis hör till dessa. Lehmanns europeiska orientering var imponerande (efter Eton och Cambridge tillbringade han fyra år som journalist i Wien). 1938 blev han verkställande direktör för paret Woolfs förlag Hogarth Press fram till krigsslutet, då skapade han ett förlag under eget namn som verkade fram till 1953.

Loxley citerar en samtida (1939) insändare i Manchester Guardian, ett nödrop som vädjar till New Writings redaktion: ”Nu, när såväl Criterion (redigerad av T S Eliot) gått i graven i januari, som London Mercury (redigerad av J C Squire) mött samma öde i april – och därmed gått samma väg som andra värdefulla litteraturtidskrifter – finns det ingen kvar utom Er publikation för att tillhandahålla välskriven prosa, god vers och konstruktiv kritik. New Writing borde utgöra en välkomnande signal till de unga män som ställer sin förhoppning till litteraturen och har flyttat sina reservoarpennor (!) och anteckningsblock till uniformsfickorna.” Tja, detta skrevs för 84 år sedan…

I ett elegiskt slutkapitel – ”Where are the war-poets?” – sjunger Loxley med i svanesången över Horizon, anförd av Connolly, som var mer än nöjd med det decennielånga äventyret och lättad av att kunna lägga sin skapelse till handlingarna. Han insåg att Horizon inte var ett uthålligt projekt. Amerikansk litteratur började dominera. Fredstida samhällsproblem, lätt triviala i jämförelse med kampen mot Monstret, eggade honom inte till stordåd (Connolly blev, enligt samstämmiga vittnesmål, lätt uttråkad av allt han företog sig).

”It is fashionable to exclaim that Horizon was much better in the war ’when it really stood for something’, and that it has gone off since”, skrev han i sin allra sista ledare. I grund och botten höll han inte med om detta omdöme: ”Folk läste nästan vad som helst under black-out och nuförtiden hade de dessutom inte tillräckligt med tid att uppskatta innehållet i tidningen.”

Han är biograferad flera gånger om för den som vill utforska honom. På 1990-talet kom två biografier, varav Loxley stödjer sig på Jeremy Lewis roligt skrivna Cyril Connolly. A Life (1998). Den andra (eller första) heter Cyril Connolly. A Nostalgic Life, författad av Clive Fisher (1995). Den självbiografiska och -kritiska Enemies of Promise (1938) bjuder på stor läsfest (och är alltså den bok som Shelden alluderar till i titeln på sin studie).

Loxleys resonerande notapparat med invävd bibliografi upptar 25 sidor och är ett utmärkt kompendium över litteratur om epoken. Ett och annat skönhetsfel i hastigheten: han sätter Hewisons namn på Piettes bok (se ovan), men det må vara förlåtet med tanke på titellikheten. I allt väsentligt är han tillförlitlig, om än lite väl kompis med människor han bara har mött mellan pärmar. Vi förlåter honom gärna, särskilt när han inleder sin katalog över tacksägelser med: ”This was a lockdown book, and also my first attempt at writing a book.” Pandemibekämpning kanske också är ett slags krig?