Den nye Labourledaren är hårt pressad: ifrågasatt internt, förödmjukad i lokalvalen och i avsaknad av tydlig politisk identitet.

Han har dessutom börjat anklagas för den absoluta dödssynden i Storbritannien: att vara tråkig.

Sant är att Starmer jämförd med den jovial­iske ryggdunkaren Boris Johnson framstår som glanslös. Men han är ingen dålig debattör och lyckades innan vaccineringen mot covid-19 blev en framgång som också gynnade regeringen nagla fast en oftast villrådig premiärminister.

Håll därför stilen, Keir, lyder min uppmaning. Nästan alla försök av en politiker i motvind att bli ”den nye” är nämligen dödsdömda. Starmer kan också styrka sig med den odugligförklarade och förlöjligade konservative premiärministern John Major – en studie i grått – som mot alla odds blev återvald. Väljarna respekterade tråkmånsen.

Sedan är det inte i vägen att dra en vits. Det är rörande att minnas hur överraskade och förtjusta tv-tittarna blev när statsminister Tage Erlander berättade en rolig historia i Hylands hörna. Men de som träffat Erlander eller sett honom i debatter visste att han kunde vara enormt underhållande.

Erlander var sig själv i teve men och säkert så även i riksdagen – han var så illa tvungen. En och annan torrolighet i debatterna gick väl an, men vett och etikett krävde största möjliga allvar. Det sitter fortfarande i plenisalens väggar.

Återigen: att göra våld på sig själv leder fel. Rörelsen skulle inget annat önska än att Stefan Löfven besatt Erlanders kvickhet och Palmes rörliga intellekt.

Men oändligt värre vore, för honom själv och Socialdemokraternas chans att behålla regeringsmakten, om han skulle få för sig att försöka ta efter dem.