I början av maj diskuterades den svenska tillitens rötter i en understreckare i Svenska Dagbladet. En av de ärligaste och sorgligaste artiklarna på länge. Håkan Lindgren redogjorde för en färsk forskningsantologi som han funnit intressant då perspektivet kändes oväntat. Det hade varit historiskt. Någonstans i de långa tidssvepen över sekler hade han fastnat i läsningen. Engelbrekt? Vem var det? Han hade blivit tvungen att slå upp det okända namnet. Lindgren tyckte nog inte att det var något märkligt med det. Han tillade att om dagens politiker hade börjat tala om Engelbrekt igen skulle väljarna knappast ens veta vem karlen var.

När jag hade lagt ifrån mig tidningen och lugnat ned mig insåg jag att min reaktion berodde på att Håkan Lindgren hade rätt. Spelar det någon roll att vi långsamt blir fr&a...