Många i väst pressar på för en snabb fredsöverenskommelse mellan Ryssland och Ukraina, och alltfler letar efter historiska förebilder som skulle kunna fungera som en guidebok i fredsavtal. Två specifika historiska exempel – delningen av Tyskland 1945 och vapenvilan i Korea 1953 – har lagts fram. Vid närmare påseende visar det sig emellertid att Ukrainas fall är av ett helt annat slag och att en snabb uppgörelse med Ryssland, där det får tillstånd att ockupera delar av Ukraina, i förlängningen resulterar i ett mycket mindre säkert Europa.

En uppgörelse där Ukraina tvingas att avstå från stora delar av sitt territorium till ryska ockupanter leder inte till en ”fryst konflikt” utan till en instabil zon, varifrån Ryssland i framtiden inleder offensiver. Det påverkar starkt europeisk fred, säkerhet och avskräckningsförmåga eftersom följden blir vidsträckta, permanent förödda områden som i sista hand tjänar Kremls syfte att destabilisera Ukraina och Europa inifrån. Vi får större regional osäkerhet, inte mindre. Ett sådant scenario har inga riktlinjer att hämta i det delade Tyskland eller i Korea efter andra världskriget.

Inget av dessa två historiska fall har bäring på dagens Ukraina, i och med att Ryssland inte bara vill ta makten över ukrainskt territorium utan också utradera själva idén om ett oberoende Ukraina. Därför kommer Ryssland inte att återuppbygga de områden som det ockuperar. Tvärtom får vi se dessa territorier förvandlas till zoner av kriminalitet, kränkning av mänskliga rättigheter och militär verksamhet som försvagar Ukraina militärt, ekonomiskt och politiskt.

”Enligt Moskvas uppfattning kan ett demokratiskt och ekonomiskt välmående Ukraina inte tillåtas att existera och skulle betraktas som ett strategiskt misslyckande.”

I motsats till detta accepterade Sovjetunionen ett Västtyskland som var ett självständigt land under hela kalla kriget. Ryskockuperade ukrainska områden skulle inte heller bli ett nytt Östtyskland. Om de båda scenarierna varit likartade skulle Sovjetunionen ha jämnat städer som Dresden till marken, tvingat tyska barn att lära sig ryska och samtidigt skickat tyskar bosatta i Östtyskland till ”filtreringsläger”.

De som hoppas på en uppgörelse som liknar vapenvilan i Korea­ ­blir också besvikna. Ett icke-ockuperat demokratiskt Ukraina av samma slag som ett Sydkorea, med marknadsekonomi och full frihet att fatta sina egna beslut om sin framtid, strider mot Moskvas imperialistiska ambitioner. Enligt Moskvas uppfattning kan ett demokratiskt och ekonomiskt välmående Ukraina inte tillåtas att existera och skulle betraktas som ett strategiskt misslyckande.

Både Tyskland och Korea uppnådde dessutom relativ ­stabilitet när USA åtog sig att stationera tusentals soldater vid landgränserna. I Tysklands fall blev Västtyskland medlem av Nato 1955 då 400 000 soldater från väst kontinuerligt var placerade där. I Sydkorea utgjorde kärnvapen som stationerades där ett effektivt avskräckningsmedel. I Ukrainas fall är det osannolikt att USA eller EU skulle utfärda sådana säkerhetsgarantier. Vill man dra den typen av paralleller lönar det sig att fundera över hur ett framtida Ukraina skulle se ut om det följde Öst-Västtysklands eller Nord-Sydkoreas exempel.

Låt oss tänka igenom det hypotetiska scenariot att Ukraina befann sig i samma situation som Tyskland efter andra världskriget.

Vid en första anblick finns det likheter. Precis som i Tyska demokratiska republiken (DDR) läggs de ryskockuperade delarna av östra Ukraina i ruiner av kriget. Och stora delar av det västra eller icke-ockuperade Ukrainas framtid hänger på vilka beslut väst fattar. Slutligen är Ukraina prioriterat bland Kremls internationella mål, precis som Östtyskland var.

Där upphör likheterna.

Framförallt hade Sovjetunionen en helt annan inställning till Östtyskland än den Ryssland har till det ockuperade Ukraina idag. Trots att DDR fortfarande var skyldigt att betala kraftiga skadestånd till Sovjetunionen betraktades det som en separat kommunistisk satellit och åtnjöt därmed en viss självständighet från Moskva. Den person som blev en etablerad ledare i det ockuperade Ukraina skulle tvärtom bli Kremls marionett. Sovjetunionens mål var inte att helt och hållet utplåna den tyska identiteten och sedan fullt ut integrera Östtyskland som en del av Sovjetunionen. Putin däremot vill förinta den ukrainska identiteten och absorbera ukrainsk mark som en del av Ryssland.

Dagens Ryssland har inte på långt när USA:s ekonomiska och militära makt och det är också avsevärt mycket svagare än Sovjetunionen var, som trots sitt slutliga sönderfall som ekonomisk makt effektivt konkurrerade med USA politiskt, militärt och ekonomiskt i årtionden. Ideologiskt presenterade Sovjetunionen ett alternativ till den västerländska liberala ekonomiska modellen, ett alternativ som många länder frivilligt anslöt sig till och som påtvingades många andra. Med sin invasion av Ukraina har Ryssland blivit djupt isolerat på grund av hela världens avsky för dess gärningar och även av västs betydande ekonomiska sanktioner.

I motsats till hur Tyskland efter andra världskriget uppfattades av de flesta i Nato är Ukraina inte föraktat utan tvärtom hyllat jorden runt för sina soldaters och sitt civilsamhälles heroism. Ukraina är också en levande demokrati som har blivit brutalt attackerat av en auktoritär stat med fascistiska tendenser. Och även om landet är emotionellt utmattat är det ingalunda demoraliserat. Tvärtom är det starkare enat och mer patriotiskt än någonsin sedan det blev självständigt.

DDR hade en stark exportekonomi, men det ockuperade Ukraina skulle högst sannolikt stå inför samma sanktioner från väst som Ryssland. Hellre än att investera i det ockuperade Ukrainas förmåga att utvecklas ekonomiskt (som Sovjetunionen gjorde i Östtyskland) kommer ryssarna att gå vidare med att utvinna resurser utan minsta avsikt att på lång sikt investera i en hållbar ekonomisk modell. DDR fördes fram som statssocialismens största framgång för den sovjetiska ledningen, det ryskocku­perade Ukraina blir en ödemark.

De som förordar en skyndsam uppgörelse mellan Ukraina och Ryssland måste alltså klart och tydligt erkänna säkerhetskonsekvenserna för en sådan, likaså de etiska och moraliska följderna. Det ryskockuperade Ukraina skulle bli ett ingenmansland med kränkta mänskliga rättigheter, kriminalitet, filtreringsläger och ohämmad handel i droger och vapen. Detta öde skulle påtvingas miljoner ukrainare som mot sin vilja blir ryska medborgare.

I det icke-ockuperade Ukraina skulle en förhandlingsuppgörelse behöva innebära att stora resurser från väst gick till att återuppbygga och investera i ett Ukraina som snabbt inlemmats i EU och Nato. Liksom i Tyskland efter andra världskriget, där Sovjetunionen agerade för att hela Tyskland skulle bli neutralt, skulle Ryssland eftersträva en liknande status för Ukraina. Men som vissa historiker hävdar är förslaget om neutralitetsstatus ett listigt knep för att i skymundan stärka Moskvas inflytande.

I ett belysande exempel sände Josef Stalin i mars 1952 en ­diplomatisk not (nu känd som Stalinnoten) till USA, Storbritannien och Frankrike där han föreslog ett fredsfördrag med ett neutralt Tyskland. I sin artikel ”The 1952 Stalin Note on German Unification” skrev Peter Ruggenthaler, som var vicechef för Boltzmann Institute for the Study of War’s Consequences, att Stalinnoten bara var ett trick för att införliva DDR i östblocket genom att lägga skulden för Tysklands delning på de västerländska ockupationsmakterna.

Precis som ingen litade på Stalin sedan han bröt överenskommelserna från Jaltakonferensen och istället införde kommunistvälde i Polen, är dagens förtroende för Vladimir Putin lägre än någonsin efter invasionen av Krim och östra Ukraina, som stred mot Budapestpromemorian från 1994 där Ryssland gick med på att garantera Ukrainas territoriella integritet. Dessutom tillförsäkrades Sovjetunionen en ställning som permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Därmed vann det en mycket stark förhandlingsposition under åren framåt. Också Ryssland utnyttjar sitt medlemskap i säkerhetsrådet till att fördröja västs stöd till Ukraina.

Nikita Chrusjtjov följde sin föregångare i spåren vid sitt första möte med John F Kennedy 1961 där den sovjetiske ledaren ställde den amerikanske presidenten inför ett ultimatum: ett permanent fredsfördrag sluts som erkänner såväl Östtysklands som Västtysklands suveränitet, annars utfäster sig Sovjetunionen att försvara DDR:s gränser. Av detta följde djupare splittring, mer mänskligt lidande och ett mindre säkert Europa medan Sovjet­unionen byggde Berlinmuren.

Den största lärdomen för Ukraina att dra av Tysklands delning efter andra världskriget är att väst måste göra något annat och mer än att förorda en ”fredsuppgörelse” till varje pris. Om vi ska uppnå säkerhet för Europa på lång sikt måste det icke-ockuperade Ukraina tryggas av omfattande styrkor från väst och snabbt integreras i euro-atlantiska institutioner.

Ett Ukraina som liknar Korea 1953?

Några experter har också åberopat vapenvilan i Korea som ett tänkbart mönster för en förhandlingsuppgörelse i Ukraina.

År 1948 var Koreahalvön delad mellan en Sovjetstödd regering i norr och en amerikanskstödd regering i söder. Krig bröt ut längs den 38:e breddgraden i juni 1950 när den Sovjetstödda sidan beslöt att anfalla medan den samlade 200 000 man. FN:s säkerhetsråd antog en resolution som fördömde invasionen. Kriget pågick i tre år och krävde miljoner soldaters och civilas liv.

Låt oss nu tänka oss ett Ukraina i dag som liknar Korea 1953 då vapenvilan genomfördes.

Ukraina skulle inte vara lika högt prioriterat av Ryssland eftersom kineserna värderade Koreahalvön högre än ryssarna gjorde. På den tiden var Kina ingen supermakt och ansågs inte jämbördigt med Sovjetunionen. Koreahalvön var mycket viktigare för USA, särskilt i förhållande till Japan. Därför tjänade Korea som ett förhandlingsobjekt för Sovjetunionen i dess överläggningar med USA.

Säkerhetsgarantierna som USA utfärdade till Sydkorea i det ömsesidiga försvarsavtalet som undertecknades i oktober 1953 var det allra viktigaste. Avtalet innebär att båda nationerna bistår varandra om någon av dem attackeras utifrån och att USA har rätt att stationera ut militära styrkor på sydkoreansk mark. För att ett liknande avtal ska kunna slutas i dagens Ukraina måste USA också lämna säkerhetsgarantier och Ukraina måste tillåta amerikanska trupper på sitt territorium.

”Sovjetunionen ville sprida en kommunistisk ideologi som skulle slå rot i Europa, medan Ryssland vill helt och hållet utplåna Ukraina som nation.”

USA och andra medlemmar av Nato var villiga att placera stora styrkor på koreansk mark, och mer än 36 000 man enbart från USA stupade på Koreahalvön. Den amerikanske presidenten Harry Truman svarade på det nordkoreanska hotet med vad som kal­lades ett ”polisingripande”, där han samlade 22 nationer som kämpade för Sydkorea under FN:s befäl. Sammanlagt tjänstgjorde nästan två miljoner amerikanska soldater på koreansk mark. Idag är varken USA eller något annat västland berett att placera trupper i Ukraina.

Vapenvilan i Korea undertecknades i juli 1953 som ett formellt slut på Koreakriget. Sydkorea var inte bland signatärmakterna. Istället skrevs avtalet under av den amerikanske generallöjtnanten William Harrison Junior, general Mark Clark från FN-kommandot, den nordkoreanske ledaren Kim Il-sung och general Nam Il från den koreanska folkarmén och Peng Dehuai från den kinesiska frivilliga folkarmén. Det ska också framhållas att avtalet om vapenvilan inte var ett permanent fredsavtal mellan nationer utan ett militärt dokument. Förhandlingsprocessen drog ut på tiden. Det hölls mer än 158 sammanträden under två år innan man nådde en slutlig uppgörelse.

Till sist tog president Dwight Eisenhower på sig en viktig uppgift i arbetet på vapenvilan, och både den sovjetiska och den kinesiska ledningen stödde Nordkorea.

Som vi ser i båda fallen är såväl ett delat Tyskland som en koreansk vapenvila ogenomförbara modeller för Ukraina om det inte får de garantier det behöver från västs stormakter, det vill säga USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Dessutom finns det stora historiska olikheter både inom de händelseförlopp som leder till konflikterna och inom konflikterna själva. Ett exempel är att DDR hade en ledare som var tillräckligt självständig från Sovjetunionen och hade tillräcklig makt för att styra några av den sovjetiska ledningens beslut. Sovjetunionen ville sprida en kommunistisk ideologi som skulle slå rot i Europa, medan Ryssland vill helt och hållet utplåna Ukraina som nation. Koreahalvön visade också prov på en mycket tydlig maktdynamik: Stalin var inte lika intresserad av Korea som han var av Tyskland, Sovjetunionen fick militärt bistånd från Kina, och USA var villigt att skicka trupper att slåss för Sydkorea.

Utan specifika garantier har ingendera modellen något värde och Ryssland kommer att fortsätta med sina ohyggliga härjningar i Ukraina. Följden blir att väldiga områden av ukrainskt territorium ödeläggs under rysk kontroll. Det innebär övergrepp av alla de slag, bland annat handel med människor och droger men också större osäkerhet i Europa.

Som ett alternativ borde slutmålet för västs politik vara ett enat, välmående demokratiskt Ukraina. Däri ligger utfästelser att återuppbygga landet och inte låta Ryssland ta permanent makt över Ukrainas territorium. Rent praktiskt betyder det att väst inte bör gå med på Rysslands villkor för ett eldupphör som begär att Ukraina ska avstå från mark. Det betyder också att väst aktivt måste utforma åtgärder och överenskommelser som syftar till att försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt och samtidigt snabbt förstärka Ukrainas.

I takt med att väst fortsätter att lyssna till falska påståenden om en fredsuppgörelse mellan Ukraina och Ryssland köper Putin tid, som han fortfarande tror står på hans sida. Han investerar kraftigt i mobilisering av mer militär personal, drar sig inte för att sätta press på civilsamhället och satsar högt på ett utnötningskrig. Dessutom ser vi inga tecken på att några oligarker protesterar mot Putins regim eller mot de alltfler demonstrationerna mot kriget bland ryssarna.

När allt kommer omkring kan Putins strategi mycket väl lyckas om väst fortsätter med att vela i sin inställning till Kreml – långsamma vapenleveranser, rädsla inför Putins kärnvapenhot – och fönstret mot möjligheten att ändra krigets förlopp kan snart stängas. Putin har visat sig framgångsrik i att manipulera demokratiernas svagheter till sin fördel: han satsar på bräckligheten i den europeiska enigheten i ljuset av stigande energi- och livsmedelspriser och kommande parlamentsval, där Kremlvänliga partier kan komma till makten.

Så länge Ryssland kan köpa tid, tjäna på energiexport och göra affärer med andra stora ekonomier som Indien och Kina, kommer Putin att utan att tveka skjuta in missiler i bostadskvarter för att terrorisera ukrainarna och hota med svält för miljoner männi­skor i hela världen genom att blockera farlederna i Svarta havet. Allt detta ger Kreml tid att så frön till oreda, fruktan och splittring i hela väst. Det innebär att Ryssland vinner på bekostnad av Europas säkerhet och hela världens stabilitet.

Översättning: Margareta Eklöf

Se även Alina Poljakova i intervju med Iain Martin om Ukrainas kamp för frihet i Axess TV:s ”Global Axess”.