Det var precis innan julkommersen skulle dra igång, i det lilla fönstret mellan pumporna och julgranskulorna då det råder en ovanlig ro. Jag var på besök i huvudstaden och spatserade omkring i en av galleriorna. Till och med där kunde man förnimma lugnet. Jag gick in i en bokhandel, tittade, drog ut, läste baksidestexter, undersökte kvaliteten på bindningen, så där som man gör. I hörnan för barn tappade jag nästan andan, så oväntad var synen som mötte mig.

Det var en adventskalender av gammaldags typ; det fanns alltså ingenting i den, bakom luckorna, ingen choklad och inga små leksaksbilar, bara små, små bilder. Över hela den liggande rektangulära pappkalendern sträckte sig ett vidunderligt palats av europeiskt 1700-talssnitt, majestätiskt utdraget med sidobyggnader som blev allt lägre ju längre ut mot ­kanterna de kom. Det varmt upplysta slottet mot en mörkblå natthimmel, platsen framför vit av orörd snö, allt lätt glitteröverdraget, som en kalender ska vara.

Ni förstår varför jag häpnade? Det var så vackert. Inte lite tokroligt också. Inte tramsigt. Inte fult. Inte karikerat. Inga troll, inga robotar, inga enhörningar, inga tomtar. Det var bara vackert – och jag fylldes av den djupaste melankoli.

Vi lever i en kultur som hyllar det fula. Det fula ska pressas på det gamla och vackra, så att det gamla och vackra blir intressant och relevant. Om en hundra­årig konsthall behöver utvidgas limmar man fast något som ser ut som ett parkeringshus i betong mot dess sida.

De stora nordiska modemärkena säljer sina kläder genom att chocka med fulhet och presenterar sina kläder på modeller vars uppenbarelse är frånstötande: tjocka luggar, dålig hållning, nedhasade sockor, intill döden bleka ansikten med tom blick. Alltsammans könlöst och blodlöst. Jag vägrar handla kläder som säljs på det sättet.

Men värst är ändå det fulhetens universum som skapats för våra barn. Ju större grafisk-tekniska möjligheter som erbjuds, desto fulare tycks slutresultatet bli. Disney har tappat stilen. SVT:s utbud av tecknat material för barn är demoraliserande. Figurer rusar skrikande fram över tv-rutan i oändligt många avsnitt: inget djup hos karaktärerna, inget djup i bilderna.

För några år sedan fanns det en fransk tecknad serie som hette Victor och Jose­phine och handlade om vänskapen mellan en björn och en mus. Estetiken var ”hastig akvarell” och alldeles underbar. Men det var ett av undantagen och den är dess­utom bortplockad nu. Jag gissar att den var för långsam och för söt.

Barnböcker ser ut att ha illustrerats av barn. Och oändligt många handlar om toalettbestyr. Det är språkets, tankens, och bildens avfallsplats. Där placerar vi barnen.

Som söndagsskollärare förfäras jag ständigt över hur fult och tramsigt även det pedagogiska materialet för kristendomsundervisning ofta är. Adam och Eva, David och Goliat, Daniel och Darejaves, ja Jesus själv – alla är de vindögda clowner med uppblåsta kinder och lustiga ansiktsuttryck.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Häromåret utkom en ny och påkostad Barnbibel. Särskilt bilderna har prisats. Självklart har de det; de avbildade personerna är klädda i nutida kläder, de har förvridna kroppar och antingen vettskrämda eller vansinniga ansiktsuttryck. Bilden av Jesu dop, med Johannes Döparen som en påtänd Russell Brand, är bortom beskrivning. Jag vill inte att mina – eller någons – barn ska koppla den sortens estetiska uttryck till texterna som blottlägger det som jag tror är tillvarons viktigaste berättelser.

Julen är barnens högtid sägs det ofta. Jag önskar att vi kunde ge dem en vacker jul, med vackra adventskalendrar och vackra paket med vackra böcker i. Ställ upp vackra, inte tramsiga, julkrubbor. Låt dem få höra de klara klockorna i Charpentiers julkantat – och inte bara Jingle Bells.

Återförtrollningen av världen börjar med skönheten och den börjar hos barnen.