Hud möter bark i Dalarnas skogar när fem dansare sensuellt rör sig mot varsin granpartner i en ekosexuell dans. För att komma närmare trädets själ, med sitt förmodade intellekt i rötterna, vänder dansarna då och då sina huvuden uppochned mot marken.

Detta ovanliga erotiska möte ägde rum förra året, initierat av konstnären Zheng Bo som var noga med att understryka granarnas delaktighet i dansen: Uråldriga underjordiska nätverk och ovanjordiska grenverk som uttryckte en egen vilja i långsam rörelse.

På liknande sätt kommer en nyvunnen agens i naturen till uttryck i andra samtida konstverk. I terra0 skapar en europeisk konstnärstrio ett blockchain-system som möjliggör för träd att äga kapital och resurser på ett sätt som ger dem självbestämmande. I ett annat projekt som ställer trädet i centrum visar fotografi- och kompositionsutbildade konstnären Christine Ödlund hur granar kommunicerar glädje och förtvivlan genom seklen. Liksom Chalmerseknologen och konstnären Johanna Bolton konstruerar organiska molekylmodeller av kottar för att påminna om människans och trädets delade härkomst.

Granen som jämlik sexualpartner till männi­skan, en skog som äger sig själv, och träd som talar, är exempel på verk som gestaltar en egenmäktigt besjälad natur. Träd, hav och organismer som varken passivt inordnar sig i ett kretslopp eller ställer sig till förfogande som spegel för människans inre känsloliv, utan som kräver sin plats som juridiska subjekt. Subjekt som givet sina resursrikedomar och numerära överläge kan komma att dominera människan i hennes eget system.

”Granen som jämlik sexualpartner till människan, en skog som äger sig själv, och träd som talar, är exempel på verk som gestaltar en egenmäktigt besjälad natur.”

Att döma av samtidskonsten, med dess ofta skarpa blick för mönster som avtecknar sig i framkanten av samhällsväven, så rör vi oss slutgiltigt bort från antropocentrismen in i något som vi kanske kan kalla Natura Potentia: en era där ekologin vinner ett nytt slags makt över såväl våra själsliv som vår vardag – en rörelse inte utan vibrato av tvehågsenhet inför vad den nya maktbalansen kommer att innebära.

Ien nylig konstvetenskaplig uppsats undersöker galleristen och tidigare vd:n för Bukowskis, Michael Storåkers, ett antal nutida verk som använder granen för att utforska Natura Potentia. I ackompanjerad läsning av religionshistorikern David Thurfjells bok Granskogsfolket, framträder en bild av vart vårt nationella psyke är på väg vad gäller vårt förhållande till naturen och till de naturupplevelser som intar en så viktig plats i svenskarnas föreställningsvärld och sekulariserade andlighet.

Det berikar förståelsen för dagens konst att börja med en titt på hur estetiken och symbolspråket med avseende på natur, skog och granar, skiftat genom historien. ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat”, skrev Topelius i Läsebok för Folkskolan år 1868. Anslaget frammanar en bild av svenskar vars själar pulserar i samklang med ålderstigna, skäggiga furor, unggranars mjukgröna skott, och murar av resliga dunkelgröna. Men vårt förhållande till granen har inte alltid haft just den laddningen. Dess symbolkraft i konsten, litteraturen och folkkulturen har förvisso alltid varit stark, men befunnits i symbiotisk utveckling med kulturens skiftande självdefinition. När Topelius läsebok gavs ut befann sig Sverige på höjden av en nationalromantisk våg som upphöjde granen till ikon för den nordiska karaktären som okuvlig och stark. Så har inte alltid varit fallet.

Under den fornsvenska perioden, fram till tidigt 1500-tal, sa man ödesmättat att ”skogh hawir øron ok mark hawir øghon”, skogen har öron och marken har ögon. En tät skog full av okända väsen var inkarnationen av det otyglade och främmande, vilket återspeglades i konsten. Särskilt i det utomnordiska Europa var skogen en laglös miljö befolkad av bannlysta och rövare. I Norden var naturen mer välvillig, men även här gällde det att särskilt i skogen förhålla sig till gränsvarelser som näckar, huldror och vittror.

Människans önskan att tukta och tränga undan den farliga skogen dominerade det svenska folksinnet under hela renässansen. I Europa gjorde sig dock en avantgardistisk fåra inom konsten märkbar redan på 1520-talet när tyske Albrecht Altdorfer avvek från rationalitets­idealet och ägnade uppmärksamhet åt den vilda, sköna naturen som objekt. Hans bilder av män­niskor som sökte resonans med, snarare än makt över, den oregerliga naturen blev föregångare till 1700- och 1800-talens naturlyrik.

Övergången till romantiken kom stegvis men stod över tid för ett dramatiskt skifte. Från att ha hyllat människans formande av naturen som ett framsteg, gjorde romantiken undanträngandet till ett brott mot Känslan och Det ursprungliga. Skogen med sin urkraft blev sanningens hemvist. I sagor och berättelser kom riddare och ynglingar tillbaka med ny visdom efter att ha dragit sig undan en tid i de vida skogarna. Konsten kommunicerade hur trädens omslutning uppenbarade individens rätta gestalt.

Man vände sig bort ifrån förnuft och ordning, till förmån för mångtydighet och individualism. Bildspråket övergav symmetri och överskådlighet till fördel för storslagenhet och variation. Istället för att återge människan som herre över naturen, i enlighet med den judisk-kristna föreställningen, framställdes hon som ett sinnligt väsen (om än utvalt och överlägset) vars spegel var jorden och växterna.

Under tidig romantik stod lövträd och pastoral natur fortfarande i centrum och granens storhetstid i konsten dröjde ännu en smula. Konstnären Carl August Ehrensvärd från Småland uppmanade till och med under första hälften av 1800-talet att ”beskåda detta otäcka land” i åsyftan på sin hembygd med dess ovälkomnande barrskogar.

Hos allmogen däremot hade den vintergröna granens symbolik överlevt renässansen intakt och representerade sedan urminnes tider Fruktbarhet och det Eviga. I folkliga traditioner ställdes unggranar upp på infarten till gården när det hölls bröllop, ibland med brutna toppar riktade mot huset så att brudparet skulle hitta hem. Även vid begravningar dirigerades andarna av brutna toppar som i det fallet pekade bort mot kyrkan.

Parallellt med denna symbolik började granen vid slutet av 1700-talet även att användas som sinnebild för den svenska folkkaraktären – stark, reslig och okuvlig. Det risiga trädets status höjdes ytterligare av att vackert smyckade artfränder gjorde intåg i hemmen vid juletid. I konsten representerades granens stigande stjärna av bland andra Elias Martin som under den gustavianska eran gjorde granen och vildmarken till bärare av en ny svensk identitet med hänryckta målningar.

Under högromantiken på 1800-talet nådde den vilda naturens status sin kulmen, representerad i bland andra Gustaf Fjæstads och tyske Caspar David Friedrichs verk, där kontemplativa individer syns i silhuett mot en stämningsfull, dramatisk natur av vattenfall, träd och ruiner. Granen var vid det här laget en etablerad nordisk ikon som kopplade det andliga i individen till naturens storslagenhet, uttryckt hos bland andra Bruno Liljefors, Richard Bergh och Otto Hesselblom. Inte bara den bildande kons­ten utan även svensk poesi kännetecknades av naturlyrik, och de stora romanerna runt denna tid, från Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke till Selma Lagerlöfs ­Gösta Berlings saga, utspelar sig mot en kuliss av stora skogar.

Romantiken förlöpte också parallellt med människans alltmer omfattande exploatering av naturen. Men i motsats till under renässansen försågs den bortträngda naturen denna gång med ett nostalgiskt skimmer, som den äkta känslans hemvist. I Sverige överlevde denna starkt romantiserade bild av naturen som en själens spegel hela 1900-talet. Hur naturen återgavs berodde på vem som höll i spegeln. År 1916 skrev Pär Lagerkvist:

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!
Jag sitter och glor under torra träd
och lyss till de hesa skriken.
Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.

Mindre tungsinta känslor och kulturuttryck befäste granens plats i den moderna svenska konsten och folktraditionen, där barndomsnostalgi tog stort utrymme. Elsa Beskows sagor utspelar sig bland stubbar och träd, och senare stärkte folk-
rörelser som Mulleskolan banden till skogen. Allemansrätten från 1950-talet garanterade
ett slags ”allas rätt till en gran”, även de som fysiskt varit tvungna att ge upp livet på landet för storstaden.

Den romantiska nerven behöll sin vitalitet i det industrialiserade folkhemmet Sverige – våra konstnärer målade och våra poeter skrev vidare med existentiell kulör. Tomas Tranströmer är älskad för sina beskrivningar av naturen och skogen som en plats där människan får kontakt med dimensioner som ger henne en vidgad syn på tillvaron.

När han skriver ”jag måste ut i grönskan som är fullsatt av minnen” flyter det inre livet utan gränser samman med det yttre, enligt Thurfjell som beskriver hur skogen för svenskarna in på 2000-talet fortsätter att vara ett gränsland: en plats för upplevelser ”mellan kroppen, själen och landskapet, mellan vardagslivets stress och skogens tystnad, mellan oron och lugnet, mellan det egna jaget och allting annat som lever, mellan det inre livet, barndomens landskap och den verkliga naturen”.

Natura Potentia i konst och sinne passar med gränslandets kvaliteter av möten och ovissheter: en subtil maktförskjutning i mötet med naturen grundad på en syntes mellan en djupare förståelse baserad på modern vetenskap, och något som liknar urfolkens beroendeställning till och dyrkan av naturen. Från att hittills ha låtit oss förföras av naturens mystik under utvalda stunder, på en skogspromenad eller sittande på berget, befinner vi oss nu på samma plats men blir alltmer medvetna om naturens agens och behovet av att upprätta någon form av dialog med den.

År 2005 gestaltade konstnärinnan Ann Böttcher de 400 år av gran- och naturrelationer som beskrivits ovan, med installationen Den svenska serien (ett urval). Med hjälp av bild och text trär verket upp historien på en tidslinje och åstadkommer – avsiktligt eller oavsiktligt – ett slags sammanfattande slutpunkt på en epok. Ett andrum i historien som samtidigt utgör ett avstamp för konstnärer som efter Den svenska serien använt samma objekt, granen, för att peka mot nästa vågrörelse på tidslinjen.

Några av dessa konstnärer nämndes i inledningen, och där finns fler.

Konstnärsduon Goldin–Senneby (Simon Goldin och Jakob Senneby) utforskar koncept som rör ägande, globala marknader och arbete. I ett pågående verk, Granens tid, symboliseras människans vård av naturen (eller brist på vård) av en verklig gran som vårdas på en konkret vårdinrättning; ett nybyggt sjukhus i Malmö.

I resonans med de vårdträd som brukade planteras på gårdsplaner förr i världen, placerar Granens tid en klon av världens äldsta träd, den 10 000 år gamla granen Old Tjikko i Dalarna, i ett datorstyrt växthus som blir ett slags träd­respirator. Om klonen överlever sin barndom som ympad på ett annat träd (där det befinner sig nu), kommer den att placeras intill entrén till det nya sjukhuset när det invigs år 2025. Installationen, som berättar hur världens äldsta träd – det mytologiska livets träd, måhända – läggs in på sjukhus, väcker frågor om fortlevnad och maktförhållanden.

Samma frågor hanteras på ett annat sätt av vetenskap-, konst- och musikmixande Christine­ Ödlund. Hennes visuella uttryck har liknats vid den abstrakta konstnären vid förra sekelskiftet Hilma af Klint, men innehållsmässigt fokuserar Ödlund på hur växter kommunicerar med varand­ra och med oss människor, ett språk hon säger måste sökas i andra dimensioner än dem vi är vana vid.

Granars liv spänner över många mänskliga generationer, vilket Ödlund säger uttrycker sig i en långsam, nätverksorienterad kommunikation. Hon har deltagit i ett forskningsprojekt vid Kungliga Tekniska högskolan som undersökt växters reaktioner och kommunikation, där man kunnat visa att växter reagerar på vissa frekvenser, och att deras kommunikation påverkas av vilken musik som spelas för dem. Granen sjunger när den är glad, men kan välja att begå självmord genom att medvetet locka till sig djur som dödar den om den upplever sig vara i fara.

I Paul Seidler, Paul Kolling och Max Hamp­shires projekt terra0 lämnar granen människan helt bakom sig genom att ge organismen självständigt ägande. Med hjälp av artificiell intelligens och blockchain-teknik skapar konstnärerna ett verktyg för skogen att utöva självstyre, vilket i sin tur möjliggör ett postmänskligt nätverk av relationer där Homo sapiens får nöja sig med en mindre roll. Förvisso utgör skogen fortfarande ett råmaterial i den industriella processen, men med tekniken i terra0 blir träden jämställda aktörer på marknaden, med en chans att se till sin egen långsiktiga överlevnad och att uttrycka intentioner.

Hur svenskarnas specifika förhållande till naturen avgör hur vi relaterar till andra kulturer utforskar installationskonstnären Ulf Rollo i verket 23 SEPTEMBER 1994, där fem granar åker runt på en cirkelformig räls kring betraktaren som sitter på en sits i mitten. De förbifarande granarna blir en symbol för vårt kulturella filter, en skiljevägg mellan den nordiska betraktaren och omgivningen, som påminner om den starka brytningen i våra svenska natur-glasögon.

Konstnärernas olika vägar att utforska en ny relation till naturen banar försiktigt väg för nästa fas i omformuleringen av vårt kontrakt med naturen. Allt vanligare förekommande naturkatastrofer, och skräckscenarion inför framtiden, gör människans känsla av beroende alltmer handgripligt och befäster känslan att naturen inte längre godtar ett samhällskontrakt som bara fördelar makten mellan folket och staten.

Om det känns farligt flummigt så snart man lämnar konstens domäner och länkar tankarna till samhälle och politik, så får man påminna sig om att konsten antyder och söker en form just för det vi inte ännu accepterat som grupp. Och idag pekar konsten med hela handen mot en relation till naturen där denna är en kraft som står över oss – men som kräver vård och vördnad, snarare än underkastar sig en diskussion i termer av kontroll och riskminimering.

Att söka och acceptera gränsöverskridande jagupplösning utan inblandning av metafysik finns enligt Thurfjells forskning redan rotat som fenomen i den nordiska kulturen. Kanske gör denna förkärlek många svenskar har för vad han kallar transimmanens, ”inomvärldsliga tröskelupplevelser”, oss särskilt mottagliga för det filosofiskt skifte mot Natura Potentia som konsten förutspår – ett skifte från antropocentrism och motsägelsefullhet (mellan till exempel miljörörelse och naturromantik) till en genuint produktiv relation.

När granarna tröttnat på människan är det vi som får bjuda upp, säger samtidskonsten. För att den ska ha impact vore det bra om bark mot hud-pionjärerna ganska snart hittade ett antal danssteg som fungerar även på podiet i Davos.