Vad som räknades var vad man kunde räkna på, det vill säga kvantifiera: upp- och nedrustningar, arméers storlekar, infrastruktur och annan hårddata. För all del, intentioner och hotfulla appeller gjorde väl sitt till – men det var ändå subjektivt och omätbart. Känslan vi studenter fick var att människan var underordnad processer som man visserligen bar ansvaret för men där ett slags abstrakt egendynamik utvecklats bortom – just det – den enskildes bedömning och kontroll.

Kanske bottnade aversionen mot individen i en misstänksamhet mot allt som kunde andas ”the great men of history”. Det vore att kasta empiri åt sidan för att vördnadsfullt knäböja inför den karismatiske och geniale man i vars händer vi lägger våra öden.

Nej, man kan inte i vetenskaplig mening bevisa att Churchill räddade Storbritannien och Europa från katastrof, eller att utan Hitler inget världskrig och Auschwitz. Naturligtvis var de båda produkten av väldiga, hart när oöverblickbara skeenden. Naturligtvis styrde och ställde de inte i ensamt majestät men de personliga drivkrafterna kan omöjligen räknas bort.

Jag kom att tänka på min tid vid University of Illinois efter att ha lyssnat på ett avsnitt från podcasten ”Great lives” från BBC:s Radio 4. Matthew Parris, tidigare konservativ parlamentsledamot och numera kolumnist på Sunday Times och Spectator, har genom åren presenterat hundratals personer som kan göra anspråk på ett levnads­öde långt utöver det vanliga.

Orwell och Shakespeare är förstås givna, men här får även Rasputin, Henry Cooper (engelsk boxare) och Hildegard von Bingen (nunna från 1200-talet som komponerade underbar musik), och Sex Pistols manager Malcolm McLaren plats. (Dag Hammarskjöld är ende svensk på listan.) Parris väljer ut ett namn, bjuder in den som nominerat tillsammans med en expert och därefter får lyssnarna ta del av en halvtimmes avspänt samtal.

Att ha levt ett ”great life” innebär alltså inte att man varit en god människa eller haft en livsgärning uteslutande kantad av framgångar. Istället, visar det sig ofta, att det är misstagen och felbedömningarna som danar och bidrar till att göra det storartade möjligt. Parris förbehåller sig dessutom rätten att inta en skeptisk eller direkt negativ hållning till den vars liv avhandlas. Till exempel gjorde han klart sin fullständiga avsky för Frank Sinatra. Men det blir bra radio.

Och för att återvända till Churchill. Vad, frågar Parris sin gäst, är så great med Churchill? Tre sekunders tystnad och sedan: ”He got the British people to believe in themselves.”