Åtminstone var det vad hon trodde, tills någon upplyste henne om att ordet visserligen var det rätta men betoningen fel och att hon i själva verket kom in med ett klingande ”Bovetegröt!” på läpparna – vietnamesiska är ett av få språk (kinesiska och svenska är två andra) där tonläget är betydelsebärande (tänk: tomten/tomten) och ord byter innebörd med satsmelodin. Vi kände till detta rent intellektuellt, men hade svårt att höra det i dagligt tal och ännu svårare att tillämpa det själva. Därför beställde vi i åratal glatt taxi till dårhuset i tron att vi faktiskt lyckats säga ”Sveriges ambassad” på ett begripligt sätt.

Ändå körde ju taxin varje gång hem oss till slut, på samma sätt som min hustrus vietnamesiska kolleger...