Han kör fram en liten plastskottkärra från 70-talet, lagad med maskeringstejp på undersidan, och sedan står han och stampar och tjatar på mig tills också jag är redo att sätta igång. Vi fyller en hel sopsäck med ogräs på nolltid, treåringen och jag. Titta mamma, säger han och håller stolt upp en bunt kirskål eller ett sjok våtarv. Bäst tycker vi om att få dra upp korsörten med sina taggiga blad. Skurkar, kallar han dem.

Hittills har jag mest försökt hålla ogräset stången i trädgården som hör till huset vi flyttade in i för ett par år sedan. Men i våras köpte jag några fröpåsar och petade ner kornen i jorden. Med förundran såg jag efter några veckor hur både persiljeplantor och små luktärtsgroddar började titta upp ur jorden. Jag vet ju att det är så det går till, att ett frö i jorden så småningom blir en planta, ändå var det med sprittande glädje jag betraktade miraklet jag själv hade initierat. På mornarna sprang jag ut för att se vad som hänt under natten. Jag mindes en söndagsintervju med idéhistorikern Karin Johannisson där hon avslutade med att säga att hon skulle så rosenskära i nya färger. Rosenskära, det ville jag också ha. Hela sommaren blommade den längst ner i trädgården, de vita och­ ­mörkrosa blommorna som distinkta färgfläckar mot ett grönt moln av tunna dillaktiga stjälkar och blad.

”Några fröpåsar var allt som krävdes för att jag skulle förstå – och fyllas av beundran inför den enorma kunskap som ryms i var och varannan villa i grannskapet.”

Det blev inget av lejon­gapen och borstnejlikor blommar visst aldrig första året, luktärterna torkade bort under en vecka när vi var bortresta – till treåringens stora sorg – men i flera månader kunde jag pryda matbordet med buketter av astrar, ringblommor och rosenskära. I en fönsterlåda på den faluröda garageväggen sådde jag trasselkrasse. Så heter det inte, även om det hade varit roligt, utan slingerkrasse. Jag kunde inte se mig mätt på de intensivt gula, orangea och röda blommorna.

Och plötsligt hade jag blivit del av en mycket större gemenskap. I en handvändning hade jag fått förståelse för männi­skorna som åker till plantskolor på helgerna och annars tillbringar dagarna på knä framför sina rabatter. Några fröpåsar var allt som krävdes för att jag skulle förstå – och fyllas av beundran inför den enorma kunskap som ryms i var och varannan villa i grannskapet. Folk som vet vilka blommor som trivs i vilka växtzoner, som vet när man ska klippa ner olika klematis­sorter och som vet hur man binder upp plantor så att det ser snyggt ut. Folk med kunskap och känsla.

Men känslan av gemenskap sträcker sig även bakåt. Mina farföräldrar dog för 20 år sedan. Jag saknar dem, ångrar allt jag glömde fråga dem, men har tänkt mycket på dem den senaste tiden, och på ett nytt sätt.

På en folkhögskola i Önnestad, ett halvtimmes bilfärd från den lilla kustort där jag bor nu, träffades de 1942. Mitt under andra världskriget, innan man riktigt visste hur det skulle gå, lärde de sig trädgårdsarbete. Och odlade gjorde de sedan, resten av livet. I början av sitt äktenskap, när min pappa och hans syskon föddes, arrenderade de en handelsträdgård i Götene, i närheten av Lidköping. Senare flyttade familjen till Kortedala i Göteborg där farmor och farfar öppnade en egen blomsteraffär. Länge bodde de i lägenhet och någon gång runt 1980 fick de Göteborgs-Postens pris för finaste balkongen i hela Göteborg! Det är en underbar utmärkelse, utmärkande för en annan tid, utmärkande för mina farföräldrar.

Farfar hade en särskild blick för form och färgkombinationer. Långt efter pensions­åldern arbetade han med att binda kransar till begravningar. Och farmor, år efter år, ända tills hon blev sjuk, satte hon blommor på altaret i kyrkan dit de gick varje söndag.

I mitten av 80-talet köpte farmor och farfar en tvåfamiljsvilla tillsammans med mina föräldrar. Trädgården jag växte upp i var fantastisk. Prunkande och välvårdad. Ett av min barndoms käraste minnen är hur jag på lördagarna städade mitt rum och därefter gick ut i trädgården och plockade blommor till en vas att ha på mitt vita skrivbord. Det är de buketterna jag tänker på när jag redan nu börjar planera för vilka blommor jag ska så nästa vår.