Den historia som har format dagens Rumänien präglas av interna och externa konflikter, svårhanterliga sociala spänningar och ett betydande stöd för de extrema rörelser som gjorde det föregående århundradet till en katastrof. Rumänien hade den tredje största fasciströrelsen i Europa. Under en kortare tid delade fascisterna den direkta makten med general Antonescu.

I sin bok Un fascisme roumain skildrar Traian Sandu, professor vid Sorbonne Nouvelle-Paris 3, hur den rumänska fascismen kunde växa sig starkare än Francos falangism. Detta trots att den präglades av en vilja att använda politiskt våld som länge stötte bort viktiga grupper i samhället.

Rumänien var ett av de små kungariken på Balkan som blev självständiga under 1800-talet. Det från Tyskland importerade kungahuset fick en stark ställning, vilket blev avgörande för den fortsatta utvecklingen. Politiken baserades efter 1881 på monarkins makt över armé och polismakt, delad växelvis med något av de partier som under sin tid vid taburetterna gynnades av regelbundet återkommande valfusk.

Utrikespolitiken byggde på en allians med Tyskland och Österrike-Ungern, kombinerad med strävan efter att ta över de till stor del rumänsktalande delarna av södra Ungern. När kriget kom valde Bukarest att ansluta sig till ententen. Resultatet blev ett katastrofalt nederlag följt av en förödmjukande fred. På hösten 1918 räddas dock landet av Tysklands sammanbrott. Efter Trianonfreden framstår därför Rumänien som en av krigets verkligt stora segrare och får ta över hela Transylvanien, med miljoner ungerska och tyska invånare, Bukovina och Bessarabien.

Problemet är att landet inte har glömt arméns nederlag och inte kan hantera sin nya storlek. Rumänien har nu blivit mer än dubbelt så stort jämfört med 1914. Segern skapar mer problem än välstånd, korruptionen minskar inte och det politiska systemet förblir en blandning av parlamentarism och auktoritär monarki. Liberalismen får skulden för efterkrigskrisen trots att den aldrig fått chansen att slå igenom på allvar. Det är nu Rumäniens motsvarighet till Hitler, Mussolini och Franco – Corneliu Zelea Codreanu – börjar bygga upp en inhemsk fasciströrelse.

Traian Sandus bok bygger till stor del på polisrapporter. Codreanus rörelse var både stark och livsfarlig, men den läckte samtidigt som ett såll. Rapporterna innebär att läsaren mycket detaljerat och levande kan följa rörelsens inre liv, de många konflikterna och relationerna till andra partier, till staten och de allt starkare allierade fascisterna i Italien och Tyskland.

Codreanus ideologi byggde på de klassiska beståndsdelarna i en fascistisk rörelse. Det speciella var den antisemitiska studentrörelsens starka ställning, våldets betydelse för partimyterna och den tidvis starka betoningen av banden till den ortodoxa kristendomen. I praktiken dominerade ledarkulten. Den kluvna inställningen till segern 1918 medförde att krigsveteranerna aldrig blev någon stark grupp.

Rumänien hade ett stort överskott på arbetslösa akademiker och en relativt stor judisk minoritet som i hög grad verkade inom handeln, kulturlivet och rättsväsendet. Framför allt inom många av studentorganisationerna blev våldsbejakande antisemitism en dominerande strömning.

I början av 1920-talet byggde Codreanu upp ett kristet-nationellt parti, LANC, som drevs av populism och antisemitism. Politiken bestod till stor del av inbördes oförenliga budskap riktade till landets olika sociala grupper, med betoning på landsbygdens fattiga. Codreanu var en driven talare och provocerade fram pogromer riktade mot judarna. Det politiska våldet var alltid närvarande för att skrämma motståndarna, svetsa samman de egna styrkorna och bevisa statens oförmåga. 1924 mördar Codreanu polischefen i staden Iasi, men slipper undan straff.

Återkommande konflikter om makt och taktik följer Codreanus karriär. Han lämnar LANC och startar istället legionärsrörelsen, Ärkeängeln Mikaels Legion, 1927. Organisationen kallas även Järngardet och byggde på små celler av hängivna anhängare som bands samman av rörelsens slagord riktade mot kapitalismen, kommunismen, judarna och makthavarna, samt de alltmer sofistikerade ceremonierna. Ett viktigt steg blev hyllandet av de två ledande anhängare som stupade för Franco 1936. I begravningen deltog präster och andra representanter för ledande samhällsskikt tillsammans med legionärer i gröna skjortor, trots att etablissemanget länge markerade avstånd mot fascisterna.

För att öka sin handlingsfrihet skapar Codreanu partiet Allt för fosterlandet, en partimilis och ett slags de äldstes råd. Partiet ställer upp i val trots avståndstagandet från demokratin. Milisen och cellerna hotar och mördar motståndare. En ständig diskussion pågår om avvägningen mellan samarbete med andra politiska aktörer och politisk terror. Staten, de gamla partierna och monarkin svarar med motsvarande våldsutövning, dock utan att lyckas hejda Codreanus framgångar. 1933 förbjuds rörelsen under en tid, svaret blir mordet på den liberale premiärminister Duca.

Sandu ger en skrämmande bild av hur staten misslyckas med att etablera ordning. Allt fler ser legionärerna som ett visserligen extremt men ännu inte helt korrumperat alternativ till de gamla partierna. Man börjar förhandla med Codreanu på ungefär samma sätt som de borgerliga med NDSAP efter valet 1933, med den skillnaden att legionärerna förblir ett mindre parti. I valet 1937 blir Allt för fosterlandet det tredje största partiet med drygt 15 procent av rösterna.

Även bland intellektuella vinner legionärerna anhängare. Några exempel är Mircea Eliade och E M Cioran. En del av dessa tar senare avstånd från Codreanu, många förblir anhängare eller lämnar politiken helt när de inte längre vill stödja rörelsen.

De rumänska fascisterna markerar till en början distans till sina tyska kolleger. Problemet är att Rumänien inte är en revisionistisk stat, tvärtom har man allt intresse av att slå vakt om de landförvärv som blev resultatet av Versaillesfreden. Senare under 1930-talet, när det blir uppenbart att Sovjetunionen är ett akut hot och att gränserna inte kan säkras av västmakterna, blir legionärerna öppet tyskvänliga och får också politiskt stöd från Berlin.

Codreanu når aldrig själv makten. Hans tidigare parti går dock in i en koalitionsregering som driver politiken i fascistisk riktning. Därpå följer ett kungligt maktövertagande och avrättningar av många av legionens ledare, bland andra Codreanu själv, på hösten 1938. Därefter fortsätter den politiska osäkerheten och våldsamheterna. I samband med omorienteringen mot Tyskland bildas en regering baserad på militären under general Antonescu och legionärerna under Horia Sima. Den överlever bara i ett knappt halvår och ersätts av en militärdiktatur. Sima lyckades inte kontrollera sina egna anhängare, den politiska terrorn fortsatte och legionärernas pogromer mot judarna och plundring av näringslivet orsakade ekonomiskt sammanbrott. Hitler prioriterade kriget mot Sovjetunionen och gav Antonescu tillåtelse att krossa legionärsrörelsen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Antonescu fortsatte att driva den brutala antisemitiska linje som hade varit ett av Codreanus kännemärken. Hundratusentals judar mördades både i Rumänien och i de delar av Sovjetunionen som ockuperades av rumänska styrkor. Även romer drabbades av förtrycket men i betydligt mindre utsträckning. Efter Tysklands nederlag i kriget försökte Antonescu undvika katastrofens konsekvenser, men istället föll regimen och ersattes av kommunister, installerade av Röda armén.

Legionärerna uppmärksammades inte i någon större utstäckning efter kriget. Många lämnade politiken och landet. Andra använde sina kunskaper om propaganda och förtryck i den nya regimens tjänst. När kommunisterna under Ceausescu alltmer började betona den rumänska nationalismens betydelse återkom ett antal av dem som tidigare skrivit texter för de inhemska fascisterna till förlag och tidningsredaktioner.

Codreanu hyllas fortfarande av extemistgrupper som en hjälte i kampen för den rumänska nationens plats i Europa. Uppgiften underlättas betydligt av hans tidiga död, innan Järngardet splittras och kriget leder till katastrof. Många vill betona hans motstånd mot kommunismen och tona ned legionärsrörelsens brutala antisemitism och det mycket tydliga avståndstagandet från demokratin.

Det är lätt att förstå att ett land med en så tragisk 1900-talshistoria har svårt att hantera sina minnen. Risken är stor att försöken att rädda det som trots allt är värt att bevara resulterar i historieförfalskning och bortträngning. Något som än idag säkert bidrar till att den nödvändiga reformeringen av den rumänska minoritetspolitiken inte håller den takt som egentligen vore nödvändig.