På hösten 1921 visiterade ärkebiskop Nathan Söderblom Solna församling. Den var då fortfarande en del av ärkestiftet. I delar av församlingen var de sociala förhållandena förfärliga med stor arbetslöshet och utbredd misär. Markägaren Max Wibom (1866–1939) ägde Huvudsta gård och var Solnas starke man. Han hade förhindrat att det drogs in el och vatten i fattigkvarteren. Från predikstolen i den fullpackade kyrkan frågade ärkebiskopen: ”Finns godsägaren Wibom här? Jag vill att han, som markägare i Huvudsta, ska informera oss om hur han tänker ordna med så livsnödvändiga saker som hygien, vatten och ljus.” Frågan ekade i kyrkan men Wibom var inte där. Ärkebiskopen fortsatte: ”Det kan inte vara tillåtet att några få bland oss lägger beslag på förmåner och rättigheter och lägger bördorna på andras axlar. Kapitalistens rättigheter är inte alltid det moraliskt rätta.”

Nästa dag rapporterades detta i tidningarna. Några instämde i ärkebiskopens utspel, andra var kritiska. Om kyrkan ägnade sig åt sociala problem var det ”klerikalism”. I Stockholms-Tidningen meddelade Wibom hur han såg på saken. Ärkebiskopen hade naturligtvis inte talat om så jordiska ting som dricksvatten och belysning utan om vatten och ljus i andlig mening. Människors kroppsliga hälsa borde han låta andra sköta.

I ett brev berättade Söderblom vad som hänt. Wibom hade velat stämma honom, men ingen advokat ställde upp. ”Skada att jag ej blev stämd”, skrev han. ”Det hade satt pricken över i och kanske gjort susen i Huvudsta.” Nu slutade det hela med en tacksamhetsskrivelse från Wibom. Den skulle ha en farsartad avslutning på saken, om den inte mer än något annat uppenbarat ”det giriga trollets lumpenhet”. Söderblom avslutade brevet: ”Underligt att jag, fridsamma människa, alltid skall få så mycket bråk, men det är väl meningen. Denna gång tycks i alla fall något bli uträttat.”

Modig var han, empatisk och handlingskraftig men ändå något av en gamäng. När detta hände hade han varit ärkebiskop i sju år och var varm i kläderna. När han valdes 1914, var det inte många som ville ha honom. Alla andra biskopar och en stor del av prästerna misstrodde den oförutsägbare liberalteologen. Förtroendet för honom var större bland akademiker, kulturpersonligheter och opinionsbildare än i kyrkan. Han utnämndes på svagaste möjliga röstunderlag, men etablerade sig snart sig som 1900-talets mest karismatiske svenske kyrkoledare. När han kom till Solna hade han just valts in i Svenska Akademien. Den hetsiga kulturkampen med Arthur Engberg, som ville totalkontrollera statskyrkan för att kunna avveckla den, hade symboliskt avblåsts när Hjalmar Branting och Söderblom tagit varandra i hand 1920. Söderbloms omfattande hjälpinsatser bland barn och krigsfångar i Tyskland och Ryssland pågick fortfarande, och han räknades redan som en av den evangeliska kristenhetens främsta ledare. Hans livsprojekt att samla kyrkorna till en ekumenisk fredskonferens hade äntligen fått gensvar. Planeringen av Stockholmsmötet 1925 hade inletts.

Nathan Söderblom var en motsägelsefull, rikt utrustad och komplex personlighet. Han var innerligt from, en mystiker och aktivist på samma gång, asketisk och extravagant, en skådespelare med vänner bland teaterfolk och konstnärer, förstklassig musiker och retorikens mästare. Hans tenorröst attraherade och övertygade. Tal, predikningar och föreläsningar var genomsyrade av uppmuntran och hopp. Samtidigt var han en hårt disciplinerad person, viljestark och uthållig, en man som tycktes hinna allt. Han påminde gärna om att kapplöpningshästar springer fortast om ryttaren driver på med fast hand. På samma sätt var det med själen; endast under Guds fasta ledning och hårda piska kunde den göra sitt bästa. Prästerna fick höra att de skulle arbeta ihjäl sig, men göra det med förstånd. Själv arbetade han bokstavligen ihjäl sig, övertygad om att han fått Guds särskilda kallelse att uträtta storverk. Då fick allt annat stå tillbaka, även de tio barnens behov. Han ville reformera kyrkan och samhället, men han gjorde det inte genom att satsa på politik och organisationsförändringar utan mobiliserade istället sin egen övertygelse, diplomati, lärdom, kommunikationsförmåga, och osvikliga självtillit för att få människor att tänka om. Han försökte inte heller ändra på kommunpolitiken i Solna; han ville få Max Wibom personligen att hjälpa de fattiga. Arbetarrörelsen tog hans engagemang som intäkt för att den hade Söderbloms stöd, men han röstade inte på socialdemokratin och inte heller på något annat parti. Som ärkebiskop stod han över partipolitiken men stack aldrig under stol med sina värderingar.

När han som 17-åring kom till Uppsala var debatten om socialism och kristendom redan i gång. Han hade vuxit upp i Hälsingland, fått lära sig att arbeta med händerna och sett proletariseringen när jorden inte räckte till för alla. Han hade upplevt sågverksindustrins framväxt och många jämnårigas emigration till Amerika. När SAP bildades var han 23 år. Han insåg att socialismen hade framtiden för sig, lockades av retoriken och satte sig grundligt in i den bakomliggande ideologin.

När Söderblom kom till Paris som svensk präst 1894 måste han ta ställning, för där var konflikten mellan kristendom och socialism tillspetsad sedan Andra socialistinternationalen hade grundats 1889, hundra år efter franska revolutionen. Söderblom inspirerades av de livliga kontakterna mellan franska reformerta ledare och den demokratiska socialismens dynamiske ledare Jean Jaurès. Inom den katolska kyrkan fanns också många socialt aktiva ordnar och rörelser och ett växande antal modernistiska teologer. I England mötte han Frälsningsarmén med blåröda fanor och ett omfattande slumarbete liksom det framväxande labourpartiet. Viktigare var det att han 1896 deltog i en kristen social konferens i Erfurt. Kristna sociala rörelser hade vuxit sig starka i USA, England, Belgien och Tyskland som alternativ till den ateistiska socialismen. Söderblom, som stödde många av arbetarrörelsens krav men tog avstånd från dess principiella materialism och gudsförnekelse, ställde gärna upp. Hans välfärdsprogram fick därför snarare radikalt kristdemokratiska än socialistiska förtecken.

På en religionshistorisk konferens i Stockholm 1897 sammanfattade han sin syn på kyrkans roll. Prästerna skulle predika omvändelse, nytt liv och nya attityder. De skulle inte skilja mellan gudstjänst och tjänst åt medmänniskan och betona förvaltarskap och klassernas ömsesidiga beroende. Kyrkan skulle inte alliera sig med något särskilt politiskt eller ekonomiskt program utan arbeta för allas bästa. Det borde finnas kristna i alla politiska partier. Utifrån evangelierna var det naturligt att solidarisera sig med arbetarna, ”vårt lands rätta adel”. Det behövdes överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare och varje arbetare borde tillhöra en fackförening. Strejker kunde vara nödvändiga, men kyrkan skulle hålla sig utanför den direkta kampen. Däremot skulle den söka inflytande på lagstiftningen för att minska sociala missförhållanden. Det räckte inte med diakoni och välgörenhet.

Vid ett berömt tal till de teologie studerande i Uppsala 1901 lyckönskade den nyblivne professorn dem till att få ”vara sanningens orädda tolkar utan mannamån och vårt folks andliga hjälpare, inte påträngande, inte inställsamma, men tillgängliga för alla, fria från all byråkratisk stelhet – ty är du för stor att befatta dig med den minste, är du för liten för att vara präst”. På den vägen var det. Söderblom hade sitt hjärta hos de underprivilegierade och blev på ett genuint sätt deras språkrör. Men individualist som han var, hade han svårt för kollektiva lösningar. Han fruktade den obildade massans diktatur samtidigt som han försvarade demokrati och allmänna val. Det var bra att arbetarna krävde sin rätt, men han trodde mer på goda människors behjärtansvärda insatser för att lindra nöden. Radikala socialister som Arthur Engberg genomskådade detta och avfärdade honom som en bluffmakare och idealist, som kunde locka arbetarna till allt för långtgående kompromisser med kapitalet. Men förmögna industrialister och den gamla bördsadeln tog honom till sitt hjärta. För dem representerade han ett mer tilltalande alternativ i arbetsmarknadspolitiken och med sin odogmatiska kristendom stod han för modernitet och uppbrott ur låsta strukturer. De gav honom sitt moraliska och ekonomiska stöd, vilket väl också lättade deras tyngda samveten.

När kriget bröt ut skärptes hans sociala patos. Ett forum där han framförde sina ståndpunkter var de böndagsplakat, som på nyårsdagen lästes upp i alla kyrkor och som tilldrog sig stort intresse i dagspressen. Eftersom dessa texter var godkända av regeringen och undertecknade av kungen hade de särskild tyngd. När Söderblom påminde om att det fortfarande fanns familjer i Sverige som trots redlig möda inte kunde ge sina barn tillräckligt med bröd eller skaffa dem ett sunt hem (1914) eller när han bryskt avvisade ”den ohöljda eller skenfagra egennyttan hos enskilda eller samhällsklasser, som i likgiltighet tillsluter sig för bröders lidanden och därmed gör sig ovärdig samhällets skydd” (1915) väckte det motstånd. Han tvingades till en hel del strykningar. Men han gav sig inte. 1919 skrev han: ”Guldet hopas måttlöst på ett fåtal, medan det ännu finns svenska hem som trots trogen pliktuppfyllelse lever i slit och otrygghet.” Han stod för en praktisk kristendom och var ständigt upptagen av sociala rättvisefrågor. Kontroversen i Solna var ingen tillfällighet.

Söderblom blev en banbrytare för den moderna ekumeniska rörelsen. Vad han åstadkom var ett praktiskt samarbete mellan kyrkorna för fred och rättvisa. För detta krävdes varken teologisk samstämmighet eller läromässiga överenskommelser. Världen stod i brand och den kristna civilisationen hotades av undergång. Då gällde det att omedelbart få kyrkorna att handla tillsammans. Lärofrågorna fick vänta. Kyrkorna hade alla sin individualitet som skulle respekteras och Söderblom hade inget till övers för enhetlighet; han sökte enhet i mångfalden. Men kyrkorna i Europa var så nära identifierade med folk och nationer att kriget gjorde dem till varandras fiender. Ändå var de förenade av sin gemensamma trostradition ända från profeternas och apostlarnas tid och av ett inre liv som var betingat av evangeliet mer än av deras politiska och kulturella kontext. Söderblom ville förstärka kyrkornas medvetande om deras gemensamma tro som var oberoende av etnisk och nationell tillhörighet. Som inga andra borde kyrkorna ha förutsättningar bli fredens aktörer. Som tecken på deras samhörighet hänvisade han gärna till den katolicitet som alla delade oavsett konfession och till biskopsämbetet som symbol för kristenhetens gränsöverskridande karaktär.

Det satt hårt åt att förena kyrkorna. Krigets fronter frös fast och man vägrade att se sina fiender i ögonen. Värst var det mellan Tyskland och Frankrike. Fransmännen beskyllde tyskarna för att bära hela skulden till kriget och ”die Schuldfrage” skulle i ett årtionde försvåra varje ekumeniskt närmande. Men Söderblom gav sig inte. Han skrev sin första fredsappell redan innan han vigdes till ärkebiskop och använde sedan all sin diplomatiska förmåga för att samla kyrkorna. Genombrottet kom först 1919 och planeringen av hans Stockholmskonferens kunde börja. Den kom att behandla alla slags sociala frågor, men fredsfrågan var ännu 1925 så känslig att den nästan försvann ur överläggningarna. I slutrapporten fick den en enda mening: ”Vi uppfordrar kyrkosamfunden att med oss besinna krigets fasansfullhet och dess oförmåga att verkligen lösa folkens tvistefrågor, vi uppmanar dem till bön och arbete för fullbordan av löftet, att under fridsfurstens spira ’godhet och trofasthet skola mötas, rättfärdighet och frid kyssas’ .” Ändå var mötet enligt alla bedömare en stor framgång. Kyrkoledarna möttes, samtalade, delade måltider och inte minst gudstjänster med varandra. Det lade grunden för det fortsatta ekumeniska arbetet. Sedan man 1926 lyckats avföra krigsskuldfrågan från dagordningen tog arbetet fart och den ekumeniska rörelsen kunde börja organiseras. 1948 konstituerades Kyrkornas världsråd.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad Söderblom ville var helt enkelt att få slut på krig och våld. En avgörande förutsättning för detta var en bindande internationell rättsordning. Konflikter måste lösas genom förhandlingar och skiljedom istället för krig. Det bräckliga Nationernas förbund måste få en starkare rättslig grundval, de provisoriska mellanstatliga fördrag som fanns måste utvecklas, och den internationella rättsordningen måste vara överordnad den nationella lagstiftningen. Det var kyrkornas uppgift att tillföra en andlig och etisk dimension så att det inte blev ”död mekanik” av alltsammans. Söderblom talade om ett förenat Europa på ett sätt som pekade fram mot EU, men han var för tidigt ute. Versaillesfreden med sina drakoniska villkor för Tyskland hade berett marken för ett andra världskrig och nazister och fascister marscherade redan på gatorna.

Han var framgångsrik i sin strävan att närma kyrkorna till varandra och väl förtjänt av fredspriset 1930. I sin Nobelföreläsning berättade han om den ekumeniska rörelsens framväxt och särskilt om den så kallade Eisenachresolutionen 1928, då kyrkorna uppmanade till krigsvägran om de inblandade länderna inte underställde sig skiljedom. Det väckte starka protester. Söderbloms sista stora strid blev att få Svenska kyrkan att ställa sig bakom resolutionen 1931.

Söderbloms roll som trosdiplomat och fredsmäklare var helt självpåtagen och han fann sina sponsorer utanför kyrkan. Han var övertygad om att Gud själv utvalt Sverige – som under Gustav II Adolf värnat Europas evangeliska frihet – att bära särskilt ansvar för freden. Svenska kyrkan med dess evangeliska katolicitet och obrutna biskopstradition skulle gå före på vägen mot kyrkornas enhet. Och han tvivlade inte på att Gud kallat just honom att med sina utförsgåvor, språkkunskaper och sitt stora kontaktnät utföra en historisk gärning. Det var en ”providentiell paradox” att han blivit ärkebiskop. Han ville tala kärlekens och fredens evangelium till världen. Med samma iver som vid visitationen i Solna 1921 gjorde han det i sina predikningar, i tusentals brev till världens biskopar och teologer, i sina många möten med politiker och statsmän och framför allt genom det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Arvet från Söderblom blev bestämmande för Svenska kyrkans öppenhet, kringsyn och internationella åtaganden och Kyrkornas världsråd befinner sig fortfarande på sin ”pilgrimsfärd mot fred” som det uttrycktes vid den senaste generalförsamlingen.