Man skulle kunna tro att det förgångna är som det alltid har varit. Det som har hänt kan man inte ändra på, eftersom tiden gått vidare och lämnat det förgångna bakom sig. Men det förgångna är efterhängset och en ständig källa till irritation för nutiden. Vi vill att det som har hänt skulle ha hänt på ett visst sätt. Historien är som ett ändlöst hav av fakta som måste väljas och varje gång vi gör det skapar vi en ny bild av det förgångna.

En del av oss försöker komma sanningen så nära som möjligt genom att objektivt välja rättvisande fakta, medan andra försöker ta kommando över historien och forma den så att den passar dagsformen. George Orwell påpekar att det senare är ett tecken på totalitär samhällsordning.

Gammal historia är också historia. Det som tidigare generationer ville minnas passar inte alltid dagens syn på gårdagen. Men att riva ner minnesmärken därför att de inte passar vår bild av det förgångna är att närma sig Orwells totalitära samhälle. På samma sätt är det diktatorer som sätter upp statyer över sig själva. Ett utmärkande drag för ett demokratiskt samhälle är att statyer föreställer människor som inte längre finns ibland oss, att man är sen med att sätta upp statyer över folk, men också ogärna avlägsnar de statyer som satts upp, även när uppfattningen om deras storhet förändrats.

Men ibland händer det också i Sverige att man vill resa statyer över levande människor. Statyn över Zlatan Ibrahimovi´c i Malmö är ett känt exempel. Andra har föreslagit statyer över Greta Thunberg. 1951, när Kejnekommissionen hade presenterat sin digra utredning om pastor Kejnes påståenden om en homosexuell kamarilla i samhällets högsta kretsar, där allsköns orimligt skvaller publicerats i en statlig utredning på skattebetalarnas bekostnad, föreslog den socialdemokratiske riksdagsmannen och författaren Ture Nerman att en nationalinsamling för att hylla pastor Kejne borde ske. Morgon-Tidningen hade en skämtteckning under rubriken ”Tures avtäckning” där man ser Nerman dra täckelset av en staty föreställande pastor Kejne, som lyssnar på en viskande gumma. På sockeln står ”Till rättssäkerhetens apostel” och som motto står ”Pst, det säjs att…”. Bara något år senare drog sig debattörer som Vilhelm Moberg i all tysthet bort från Kejne, vars anklagelser blev allt orimligare. Kejne dog alkoholiserad och bortglömd 1960, Nerman nio år senare. Någon staty blev det aldrig och det var nog det bästa för samtliga inblandade. Eviga minnesmärken bör skapas långsamt och med eftertanke.

En nu levande människas gestaltning av en fantasifigur måste rimligtvis vara ett undantag från regeln att man inte gör statyer av levande människor. Jag skulle vilja föreslå att en sådan staty reses på en plats där beslutsfattare möts. Statyn borde föreställa Robert Gustafsson i den sketch där han föreställer en utövare av extremsporten ”walling”. Denna sport går ut på att med full kraft springa med huvudet före rakt in i en wall. ”En vägg är till för att skilja ett rum från ett annat rum, men en wall är till för att du skall springa in i den.” Det kostar en massa pengar, ”för man kan ju inte köra den här grejen i slummen liksom. Då skulle ju husen rasa ihop.”

Därför har sporten fått en rikemansstämpel över sig, säger Gustafsson i sketchen. Folk springer med huvudet före in i väggen så att blodfläckar uppstår. Snyggast är blodfläckarna som liknar Afrikas karta. Men Gustafsson försäkrar att ”det är inte värre än minigolf”. Snyggast är om man får karuchi, vilket innebär att kroppen föranar smällen så starkt att man dör av hjärtattack innan man träffar wallen. Det tricket brukar man dock bara kunna utföra en gång i karriären. ”Vi har vår egen klädstil, vi har vår egen musik, vårt eget språk och våra egna efterrätter.”

Att med berått mod springa med huvudet före rakt in i väggen är på många vis sinnebilden för vår tid och borde därför för­evigas i brons, gärna med texten ”Vi såg det inte komma” skrivet på wallen.

Var tid har sina minnesmärken, detta kan bli vår tids.