Hästarna tillfrågades aldrig. Ej heller kvinnorna. Ville forna tiders makthavare ha en staty lät de uppföra en och satte en häst eller en kvinna på piedestalen utan samråd. Hästen var en symbol för ryttarens makt och mod. Vad gällde kvinnor var det bara att ta någon som utstrålade ädelmod, offeranda och annat som män uppskattar i teorin men är kloka nog att inte själva försöka leverera.

Men vilken man skulle stå staty? Vem hade förtjänat evigt eller åtminstone förlängt liv (tills statymotståndarna anländer), må vara i död materia.

Kanske tar vi det för högtidligt. I det antika Rom fungerade byster och statyer som förfinade anslagstavlor. Kejsare som ville stärka sin ställning såg till så att byster av dem sattes upp på offentliga platser. De mer subtila lät sätta upp statyer över föregångare som de knöt an till (ungefär som när Trump poserade framför porträttet av sin företrädare Andrew Jackson).

Men dagens medieklimat bör varje makthavare i det längsta undvika att ta ställning till vem som ska stå staty. Historien är opålitlig, samtiden direkt farlig.

”En staty lever paradoxalt nog alltid i nuet. Statyn har inget minne. Det måste betraktaren stå för.”

När Stockholms stadsteater 1970 satte upp Buss på stan av Jan Bergquist och Hans Bendrik om stadsplanering var en av de roligaste detaljerna referensen till hur Stockholms stadsförvaltning avslagit en begäran om att döpa en gata efter den mördade John F Kennedy. Tjänstemännen konstaterade lakoniskt att värderingen av en historisk persons betydelse är osäker.

Den som hamnar på piedestalen vittnar alltså inte om sin egen tid, hur noga än skulptören försett den avbildade med tidstypiska attribut. En staty lever paradoxalt nog alltid i nuet. Statyn har inget minne. Det måste betraktaren stå för. Därför vill jag se statyer som inleder samtal.

Men så finns förstås en reflex i reptilhjärnan som säger mig att den som får bli staty måste ha någon beundransvärd egenskap. Min förste kandidat är racerföraren Lewis Hamilton. Jag tänker mig en stor staty på mittpelaren i en biltunnel där farleden delar sig och köerna är långa. Verket ska visa racerbilen snett uppifrån med Hamiltons ansikte vänd mot betraktaren. Han utstrålar en zenbuddists fridfulla koncentration. En påminnelse om att bilkörning är en färdighet, en konst och stundtals en skön konst.

Mitt andra förslag är en staty över Jeanne d’Arc. Jag skulle vilja se henne framför riksdagshuset. En kolsvart staty i sten och metall som visar en punkig Jeanne: trasiga byxor, T-shirt med dödskalle, vassa smycken, kortklippt, trasigt hår. Texten på T-shirten lyder ”Fuck you all”. Orden är i guld precis som rakbladen kring halsen och nitarna på byxorna. Må kavata riksdagsmän som tror att de vet ”vad Sverige behöver” stanna till. Jeanne d’Arc kan erinra dem om att det politiska spelets utgång faktiskt inte är given.

Den första statyn har något med självinsikt att göra. Den andra signalerar att makten är svagare än fantasin. Och den tredje statyn? Jag tror den måste tala om leken, om människans ambivalens.

Placeringen är given. De senaste tio åren har det inte funnits något lika politiskt korrekt som Filminstitutet. Den institution som skapades på 1960-talet för att ge oss god filmkonst har blivit en statlig blindtarm för medborgarnas moraliska förbättring.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På rampen som filmbyråkrater, filmarbetare och ibland även publik måste ta sig upp för vill jag placera en stor staty av Gustav III. Piedestalen ska vara bred nere vid rampen så att man inte kan undgå att lägga märke till den. Ja, man ska behöva tränga sig för att komma förbi.

Piedestalen övergår i en båge som böjer av och fortsätter utanför fasaden, ett spjut upp mot himlen. Högst där uppe – som Lord Nelson vid Trafalgar Square – skymtar vi teaterkungen. Möjligen är statyn ett hologram som visar monarken som en lite tillgjord skådespelare. Han knäar och med högra handen visar han med en falskt servil gest vägen till stjärnhimlen. Möjligen hör en ljudillustration till statyn. Gustav III säger ”Genus är inte för alla”. Sedan följer ett kusligt skratt…

Ars longa, vita brevis.