Men för liste C, som De Konservative benämns på valsedlarna, fanns det ändå all anledning att fira när valresultatet var färdigräknat under kvällen.

Ökningen från 3,2 procent till drygt det dubbla – 6,6 procent – var väljarnas belöning till ett parti som även under denna regeringsperiod hade levt upp till sin gamla slogan om ”borgerlige stemmer der arbejder”. Lugnt och stilla hade den lilla gruppen konservativa ministrar levererat goda, konkreta resultat i sina respektive departement, alltmedan kollegerna i de andra borgerliga partierna befunnit sig i närmast oavbrutet inbördeskrig.

Ökenvandringen som Borgens minsta parti var därmed över; en smärtsam upplevelse för De Konservative, som fortfarande lever med minnet av sin forna storhetstid under åren från 1982 till 1993.

Det var tider, det, när partiledaren Poul Schlüter för första gång i den moderna Danmarkshistorien förde partiet hela vägen till statsministerkontoret på Slotsholmen, när var fjärde dansk röstade konservativt och partiet verkligen gjorde skäl för det andra ledet i sitt namn: ett Folkeparti.

Poul Schlüter själv gick från att inledningsvis ha avfärdats som en lättviktig parentes till en position som utan överdrift kan betecknas som folkkär. Och som likaledes utan minsta överdrift kan sägas ha haft en avgörande betydelse för landets utveckling från ekonomiskt kaos till stabilitet och lugn i statsfinanserna.

Om de gyllene åren och av erfarenheterna därav handlar Schlüters politiske testamente, skriven av en verklig insider: journalisten John Wagner som var partiets generalsekreterare under de viktiga åren från 1988 till 1992.

”Åskådarna kastade sina småmynt till statsministern som ett skojfriskt bidrag till det milt sagt trängda ekonomiska läge som landet befann sig i.”

Fast – skriven och skriven, en hel del har den drygt 90-årige Schlüter faktiskt själv författat i denna samtalebog. Boken kom till under många och långa – och uppenbart stimulerande – konversationer i den forna statsministerns paradvåning i den konservativa bastionen Frederiksberg mitt i det röda Köpenhamn.

Då och då under samtalet ber Schlüter nämligen om lite betänketid för att kunna fundera ytterligare några varv på en frågeställning. Inte för att han lider av minsta tecken på glömska, sin ansenliga ålder till trots, utan för att få framställningen så korrekt och precis som möjligt. Detta är ju ändå hans politiska testamente, en boktitel som Schlüter själv föreslog under arbetets gång.

Resultatet av funderingarna överlämnades så vid nästa möte i form av en bunt tätskrivna ark som ofta kunde gå från den gamla reseskrivmaskinen direkt in i bokmanuset utan större behov av redigering. På samma maskin skrevs för övrigt den allra första regeringsförklaringen 1982 på bara en timme, och den centrala, borgerliga, poängen var att det hädanefter skulle bli lättare att vara dansk.

I den vevan tar Schlüter också tillfället i akt att utveckla vad han egentligen menade med sin kanske allra mest berömda oneliner. Sådana producerades det många av under statsministeråren, till allmän glädje för landets politiska kommentatorer, så många att Wagner i stora drag har kunnat strukturera bokens innehåll efter dem.

Citatet om att han ”ikke er så konservativ, så det gør något” har till och med upphöjts till bokens underrubrik. Mot det verkar Schlüter inte ha några invändningar, trots att innebörden, förklarar han, har missförståtts. För visst är han konservativ, ingen tvekan om den saken, men en pragmatisk och resultatinriktad sådan som inte tappar bort sig i högtflygande ideologiska utopier.

”Geografisnak” om var det egna partiet befinner sig på den ideologiska skalan i förhållande till de andra borgerliga partierna ger han inte heller mycket för.

Att det är en statsminister med fötterna på jorden – och den välbekanta glimten i ögat – märktes också på det sätt han ledde sina regeringar, sammanlagt tre till antalet och med först fyra, sen tre, och till sist två partier i koalition. Ofta ställde han de mindre partiernas intressen före det egna, till viss frustration hos de konservativa partivännerna.

Men att det var han själv, som ledare av det största borgerliga partiet, som skulle tilldelas statsministerposten rådde det först lite delade meningar om. Det jobbet menade sig kollegerna i liberala Venstre ha fortsatt förstatjing på, trots att de alltså hade blivit omsprungna av Det Konservative Folkeparti vid valurnorna.

Till slut var det ändå Schlüter som en solig septemberdag 1982 kunde rada upp sina nyutnämnda ministrar till fotografering efter den sedvanliga presentationen med sherry och kransekager hos Dronningen.

Åskådarna som väntade på den nya regeringen på Amalienborgs slottsplats kastade sina småmynt till statsministern som ett skojfriskt bidrag till det milt sagt trängda ekonomiska läge som landet befann sig i. Att reda upp i den röra som Schlüters socialdemokratiske företrädare, den gamle fackföreningsmannen Anker Jørgensen, lämnat efter sig var prio nummer ett för Schlüter.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Genopretningen av den danska ekonomin är utan tvekan det som Schlüter mest ihågkommes och hyllas för. Inte minst har Kartoffelkuren satt sig fast i det kollektiva minnet, trots att den faktiskt bara var en i den långa raden med åtstramningar som fick Danmark på fötter igen. Av det arbetet kom det ytterligare en minnesvärd oneliner när den optimistiskt lagde statsministern, som hade för vana att glatt visslande förflytta sig mellan mötena, förklarade för pressen att det nu gick ”ufatteligt godt” för landet.

Själv framhåller Schlüter de utrikespolitiska segrarna som nog så viktiga som de ekonomiska; såväl inom Europapolitiken som i Natosamarbetet, med ett efterlängtat slut på den plågsamma fotnotspolitiken där ett ”alternativt flertal” i folketinget tvingat utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen att inlägga danska reservationer mot Natos beslut.

Där visade statsministern ännu en gång hur viktigt det var med personliga relationer tvärs över partigränserna, i detta fall till bridgevännerna i Det Radikale Venstre som därefter togs med i den andra av de Schlüterska regeringarna som tack för hjälpen.

I början av 1993 tog den mer än decennielånga regeringstiden slut efter justitieministerns sjaskiga hantering av den så kallade tamilfrågan (om anhöriginvandringen av srilankesiska tamiler). Att Schlüters popularitet hos det danska folket trots det var intakt visade de 250 000 personliga rösterna i EU-valet därefter; ännu ett Danmarksrekord som heter duga.

John Wagners avslutande fråga om hur Schlüter helst önskar att bli ihågkommen tycker den forne regeringschefen först är lite pretentiös och högtidlig. Men i vanlig ordning finner Schlüter sig snabbt. Hans svar kan nog de allra flesta danskar utan vidare skriva under på: som en politisk gentleman!