Den mest djupgående och fundamentala ideologiska paradox jag stött på är nog att Michel Foucault stödde den islamiska revolutionen i Iran. Jag kan inte nog understryka min förundran över detta. Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. Inom socialvetenskaperna är det han som banat vägen för det kritiska tänkandet kring hur språket formar våra sociala praktiker, hur makten förtrycker de avvikande med sina normalitetsnormer och uteslutningsmekanismer. Foucault är far till det postmoderna tänkandet och diskursanalysen. Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.

Ändå stödde han den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt det han kritisera...