Tanken är knappast ny. Thomas Mann skildrade redan under första världskrigets slutskede kriget som en strid mellan västlig civilisation och tysk kultur. Alltså den globala tvekampen mellan en framstegsfixerad anglosaxisk maktsfär och en traditionsvärnande tysk, men i våra dagar rysk sådan.

Traditionalismen vinner mark genom de missnöjespopulistiska partier som nu intar kontinentens parlament, med allt från Front National till Sverigedemokraterna. Det må vara en brokig skara, men de förenas påfallande ofta i vurmandet för familjen, traditionen och nationen. I fråga om utrikespolitik hyser de stor förståelse för den ryska doktrinen och idén om att det måste finnas krafter som balanserar västvärldens intressen, eller postmodernisternas om man så önskar.

Det hela är besynnerligt, eftersom värnandet av sm...