Som svar på dessa försiktiga självklarheter kom det svidande kritik. Statsvetaren Ulf Bjereld (S) talade om en ”födelsedagspresent till Sverigedemokraterna”, partisekreterarkollegan i Miljöpartiet sade sig bli ”orolig” över vad han hörde och vänsterledaren Jonas Sjöstedt beskrev kommentaren som en invit till rasisterna. Att SD:s framgångar skulle ha minsta lilla med faktiska förhållanden att göra beskrevs som en farlig och orimlig tanke.

Det är SVT-reportern Pontus Mattsson, som påminner om denna absurda händelse i sin nya bok In klampar Jimmie. Mattsson har skrivit böcker på SD-tema tidigare, men den här gången koncentrerar han sig på frågan hur partiet har kunnat växa sig så stort. Det gör han genom att intervjua en lång rad personer i och utanför partiet. Mattsson själv är däremot mycket sparsam med kommentarer.

Passagen om Persson tydliggör hur skruvat debattklimatet var intill nyligen och säger egentligen det mesta om varför SD har vuxit. Tongivande kretsar i politik och medier har gjort allt vad de kunnat för att skuld- och skambelägga snarare än att kommunicera med den växande väljargrupp som har ifrågasatt migrationspolitiken, och då har allt fler sökt sig till det enda parti som stått för något annat. Av mätningarna att döma tog många steget med rätt begränsad entusiasm, men efter hand har SD skruvat ned volymen och de nya väljarna tycks ha försonats med sina beslut.

Som en före detta S-medlem som gått över till SD säger till Mattsson: ”När man diskuterade de här frågorna tidigare, kallades man för rasist. Då bildade man en gemenskap med de andra i Sverigedemokraterna och ska man då lämna Sverigedemokraterna och gå till dem som kallat en för allt detta, det går bara inte …” Efter alla fördömanden blir det inte lätt för andra partier att locka dem som har lämnat tillbaka.

Allra helst som omprövningen fortfarande ter sig halvhjärtad. Många av Mattssons samtalspartner, framförallt bland Socialdemokraterna, säger sig ångra alla hårda omdömen om människor som önskade sig en annan migrationspolitik. Man skulle ha gått varligare fram. Men detta gäller nästan bara tonläget och attityden. Om själva politiken har de föga självkritiskt att säga. Så länge den saken inte ändras lär Jimmie klampa på.