VANLIGTVIS ÄR DET några grader varmare vid den här årstiden, kommenterar receptionisten på Adenauerstiftelsens konferensanläggning Mischkenot i Jerusalem. Det är en kylig morgon i mars och hon frågar om hon ska beställa en taxi. Men jag avböjer; jag föredrar att själv leta mig fram till villakvarteret där den flerfaldigt prisbelönade bästsäljarförfattaren Meir Shalev bor.

På vägen dit funderar jag över Shalev och hans böcker. Mest känd är han som författare av sju fängslande romaner och sex faktaböcker, bland annat en med moderna tolkningar av Gamla testamentet, samt tolv barnböcker. På frågan varför han inte berör politiska teman i sina romaner brukar han säga att han av princip inte vill blanda in dagspolitiken i sitt berättande. Det skiljer honom från författarkolleger som David Grossman och Amos Oz. Shalev framhåller istället att människors vardagsliv i Israel är mer än de politiska konflikterna. Han vill visa läsarna att det också finns ett normalt liv i Israel, präglat av personliga bekymmer som konflikter på jobbet, tragiska händelser i familjen, sårade känslor, lust och olust, kärlek och olyckor, av glädje och skämt och skratt.

Shalev skriver på hebreiska men de flesta av hans böcker är översatta till ett tjugotal andra språk. Men trots att han är en samtida litterär storhet och ofta jämförs med Gabriel García Márquez är han ännu ganska okänd bland svenska läsare. Med sin förmåga att sätta fingret på de små detaljerna som vänder upp och ned på tillvaron erinrar han om ryska berättare som Nikolaj Gogol och Michail Bulgakov.

Till exempel är det en dammsugare av märket General Electric som på 1940-talet sätter sina spår i Meir Shalevs senaste bok, en självbiografi om den egna familjen och släkten, My Russian Grandmother and Her American VacuumCleaner (2011). Det är en otrolig men sann historia om Shalevs barn- och ungdom i Nahalal på Jisreelslätten i norra Israel. Dit kom hans mormor Tonia Pecker som ung flicka från Ryssland på 1920-talet, och där mötte hon Shalevs morfar Aaron Ben-Barak, som kommit från Ukraina som en av de första nybyggarna i Nahalal.

Då Aaron såg Tonia, yngre syster till hans första avlidna hustru, friade han vid första ögonkastet. Påverkad av de stora ryska romanerna hotade han med att kasta sig i Jordanfloden om hon inte svarade ja. Men det gjorde hon, imponerad som hon var av den stilige lantbrukaren som dessutom skrev reportage för tidningarna och var av lokal prominens. De skaffade hus och bildade familj. En av de två döttrarna, Batja, blev senare Meir Shalevs mor. För att klara av det hårda nybyggarlivet var Tonia tvungen att bli pragmatisk, och hon utvecklas till familjens stränga centrum med sin kamp för renlighet inomhus, mot sanden, smutsen och dammet utanför husdörrarna.

EFTER UNGEFÄR 40 minuters promenad har jag hunnit fram till den gammaldags trefamiljsvillan där Meir Shalev bor på andra våningen. Mannen som öppnar dörren är mager och har markerade drag och glasögon. Han visar vägen till ett stort rum täckt med bokhyllor från golv till tak och berättar att han bor halva veckan i Jerusalem och halva veckan i Nahalal.

Också för sin senaste bok har Shalev utsatts för kritik för att han skriver ”opolitiskt”. Han serverar en kopp te och påpekar att han har samma rätt till poetisk frihet som vilken författare som helst i till exempel Kanada eller Tyskland: ”Jag kan inte tvingas att vara en politiskt uttalad romanförfattare bara för att jag bor i Israel. Själv tycker jag varken om att skriva eller läsa romaner med ett politiskt budskap. Jag vill inte instrumentalisera det litterära skapandet i ett eller annat politiskt syfte. Jag tror inte på blandningen av litteratur och politik. De politiska skeendena kan finnas med som en bakgrund, som till exempel i boken om min mormor.” Den är en spännande redogörelse av nybyggarlivet och en hyllning till de första invandrarna och deras kamp för en dräglig existens.

”Jag var lycklig i Nahalal som barn”, konstaterar Meir Shalev, ”men idag skulle jag inte på några villkor vilja leva i en sådan starkt ideologiserad atmosfär.” Morfar Aaron var övertygad socialist och nationalist. ”Men min mormor Tonia var individualist och motsatte sig all ideologi – som jag”, tillägger han.

Själv föddes Shalev 1948 som äldste son till Batja och Yitzhak Shalev, lärare och poet. I memoarboken som omfattar ett drygt halvsekel från 1920- till 1970-talet får vi följa Meir fram till hans psykologistudier i Jerusalem. Efter studietiden jobbade han som tv- och radioproducent och ledde en populär pratshow, Erev Shabbat (Fredag kväll). 1988 debuterade han som romanförfattare med Det blå berget, den enda av hans böcker som har översatts till svenska.

Men även om Shalev avstår från politiska kommentarer i sina böcker så tar han inte avstånd från politiska skeenden. Hans inflytande är avsevärt: utöver sin samhällskritiska och mestadels satiriska veckokolumn i Israels mest lästa tidning, den liberala Yedioth Ahronot, tar han ställning till aktuella politiska frågor i intervjuer i press och tv. I en intervju i Der Spiegel (januari 2009) under den väpnade konflikten med Hamas framhöll han att ”Israel måste tala med Hamas och Hamas måste tala med oss, i syfte att finna en utväg”.

NÄR JAG TRÄFFAR Shalev understryker han: ”Jag har alltid varit för en tvåstatslösning. En egen palestinsk stat är enda möjligheten. Men nu är jag verkligen orolig. Ju längre vi väntar, desto svårare blir det att genomföra. För 15 år sedan var det ännu möjligt att evakuera de israeliska bosättningarna, men nu är de så många att jag inte förstår hur detta ska kunna omsättas. Nu gräver båda sidorna ner sig i skyttegravar och vi har fått en låst situation. Själv är jag för ett Israel som det var före sexdagarskriget 1967 och efter 1948. I dag fruktar jag för Israels existens. Vi kommer att bli en minoritet i vårt eget land.”

Hans missnöje med regeringen är tydligt: ”Det som utmärker det judiska folket – skola, undervisning och bildning – borde stå i centrum för politiken. Istället lägger regeringen energi och pengar på att skruva upp frågan om säkerhet. Alla våra resurser är fokuserade på de ockuperade territorierna. Den här regeringen är inte på något sätt intellektuell. Och den forskning som bedrivs är inte lika bra som den var tidigare. Dessa frågor återkommer jag ständigt till i mina kolumner.”

VID FLERA TILLFÄLLEN har Shalev föreslagit att Jerusalem sätts under en internationell neutral överhöghet. ”Atmosfären där har blivit alltmer hektisk, spänd och våldsam för varje år.” Vid ett frukostmöte med Dalai lama för några år sedan frågade han denne om han inte kunde tänka sig att bli Jerusalems överhuvud eftersom han inte är involverad. Men Shalev vet att så länge den religiösa fanatismen dominerar kommer muslimer, judar och kristna inte att gå med på en pragmatisk lösning.

”Religionen spelar en negativ roll i våra liv och är en källa till de konflikter vi har”, framhäver han. ”Särskilt här i Mellanöstern är allt religiöst irrationellt. Jag är för en sekulär stat. Staten borde inte ha något som helst med religionen att göra. Idag subventioneras kyrkor, synagogor och moskéer. Det är fel.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

EN AV SHALEVS MEST uppseendeväckande böcker, där hans sekulära synsätt firar triumfer, är hans debutbok Bible Now (1985). Där har Shalev tagit sig friheten att modernisera flera av berättelserna i Gamla testamentet, en bok som betytt mer för honom än all annan litteratur. Han visar till exempel på kung Davids macho-aktiga maffiametoder i syfte att roffa åt sig makten. Och hade profeterna Jeremia och Hesekiel levt idag kunde de ha gjort karriär i Hollywood. För att dra till sig uppmärksamheten tog de all slags gimmickar och reklamtrick i anspråk.

Dagen innan jag träffar Shalev har jag åkt igenom Jerusalems ultraortodoxa stadsdelar, och jag frågar Shalev om det skadliga inflytandet som dessa fundamentalister har på det politiska livet: ”De måste tvingas göra sin militärtjänst eller åtminstone ett socialt år på sjukhus eller liknande”, säger han. ”Och deras förtryck av kvinnor strider mot lagen. Om regeringen inte förbjuder att kvinnor och män åker i olika bussar så bryter också de mot lagen. Man skulle kunna dra dem inför rätta.”

Innan jag går frågar jag Shalev om han är rädd och om han åker buss. Under sexdagarskriget blev han svårt sårad vid fronten i Golan och träffad av fyra kulor. Likaså skadades Shalevs kusin, den kända författarinnan Zeruya Shalev, i ett attentat på en buss.

”Nej”, svarar han. ”Jag bryr mig inte om några säkerhetsföreskrifter utan uppför mig helt normalt, som om jag vore i Paris. När jag ska någonstans i Jerusalem cyklar jag. Regnar det tar jag bilen. Jag åker inte buss, men inte av säkerhetsskäl; förbindelserna härifrån är inte bra.”