varje jul hör vi honom nämnas i Lukasevangeliet i samband med uppgiften att hela världen på hans order skulle skattskrivas. Dessutom bär den åttonde månaden av årets tolv sitt namn efter honom. Ändå vet det flesta inte mycket om kejsar Augustus. Men nu ger oss den brittiske specialisten på antik militärhistoria Adrian Goldsworthy chansen att stifta närmare bekantskap med denne romerske fältherre och statsman i Augustus. En biografi (Historiska Media). Och sämre vägvisare kan man få. Författaren har nämligen tidigare demonstrerat sin sakkunskap i ett antal kritikerrosade verk om puniska krigen, om romerska generaler och kejsare, liksom i en biografi över Julius Caesar.

Just sambandet med Caesar är på många sätt en given utgångspunkt i den aktuella boken. När Caesar – hans adoptivfar och föregångare – blev nedhuggen i senaten den 15 mars 44 f Kr var Augustus inte mer än en övermodig tonåring som dock svor att hämnas sin fars mördare. Under de följande inbördeskrigen steg han successivt mot höjderna och besegrade i tur och ordning sina medtävlare Brutus, Cassius, Sextus Pompejus och Marcus Antonius. Den sistnämnde, som var lierad med drottning Kleopatra, begick självmord efter nederlaget i sjöslaget vid Actium 31 f Kr. Därefter intog Augustus rollen som obestridd statsman och skapare av ett imperium som kom att finnas kvar i tusentalet år – åtminstone i sin östliga del. Det var under hans tid som den romerska republiken slutligen gick i graven och ersattes av ett kejsardöme. Ordet kejsare utgår ju som bekant från begreppet caesar.

På vägen dit får vi inledningsvis följa Augustus genom hela serier av fältslag, där framgångarna ofta byggde på att han vann sina soldaters lojalitet i mycket högre grad än vad konkurrerande fältherrar mäktade göra. Genom att vara mild mot fallna motståndare, som erkände sina nederlag, kunde han dessutom ofta få dessa till anhängare. Efter Actium slutade han i princip att döda romare. Detta hindrar inte att han – på ett för nutida läsare direkt skrämmande sätt – kunde vara fullkomligt skoningslös mot sina fiender. Han tvekade inte att tillgripa våld när det behövdes för att nå framgång; han kunde döda och terrorisera och hoppa mellan allianser som det passade honom.

om Augustus mycket målmedvetna steg till äran och makten ger Goldsworthy en lång och inträngande skildring, men så är han också militärhistoriker. Ibland blir dock bokens redogörelser för de ständiga krigstågen tröttande och man önskar att han hade skurit ner något på detaljerna kring hur olika romerska militära förband faktiskt agerade. I normalfallet ska det totalt ha rört sig om tjugosex legioner om vardera 5 000 man. Utöver dem fanns garden av praetorianer och centurioner, liksom hjälptrupper organiserade i kohorter eller beridna så kallade alae med soldater som inte var romerska medborgare. Läsaren får god insyn i hur alla dessa faktiskt opererade – både taktiskt och strategiskt – ute i fält, liksom deras vapen och övrig utrustning.

Men när väl romarrikets interna stridigheter var över visade sig Augustus vara en klok statsman; inte minst genom att han var beredd att lära sig av sina misstag. Han vidgade imperiets territorium och säkrade gränserna mot dess satellitstater. Även gentemot parterna – de långvariga fienderna i öst – firade hans fredsdiplomati triumfer. Likaså reformerade han hela den administrativa apparaten, utvecklade skattesystem och vägnät. Vidare återuppbyggdes på hans tid Rom till stora delar. Själv uttryckte han saken så att han mottagit en stad i tegel och lämnat efter sig en i marmor. Under Augustus styre – han avled 77 år gammal 14 e Kr – inleddes en nära tvåhundraårig period av relativ fred; den berömda Pax Romana. Han fick mängder av hedersutmärkelser under sin livstid och gavs tolv år före sin död äretiteln Pater patriae (Fäderneslandets fader). Liksom adoptivfadern fick han, som nämnts, till och med ge namn åt en av årets månader; nämligen enligt dåtida ordning den sjätte. De därefter följande har som bekant fått behålla sina latinska ordningsnummer. På en rad sätt framstod han utan all konkurrens som den främste i Rom och imperiet, och blev alltmer en eftertänksam och anspråkslös landsfader. Detta har givetvis i hög grad färgat det positiva eftermäle som kommit hans gestalt till del.

Men var fanns kvinnorna i detta samhälle? Hade de enbart rollen som dekorativa hälfter till sina framstående gemåler – eller kanske framför allt lämpliga äktenskapspartier som säkerställde de översta klassernas herravälde och förmögenheter? I boken är just inga kvinnor presenterade till mycket mer än namnet, något jag upplever som en klar brist. De enda undantagen är Augustus hustru Livia – som oftast har brukat beskrivas i mycket negativa ordalag men här får en äreräddning – samt dottern Julia, som däremot beskrivs som nöjeslysten och depraverad.

en självklar fråga är hur källsituationen ser ut för den som önskar skildra Augustus liv. Ännu var det långt till tryckpressens ankomst, allt måste tecknas ner för hand. Många dåtida skrifter har gått förlorade av det banala skälet att inte tillräckligt många kopior gjordes. I de riken som kom efter Rom saknades dessutom intresse för dem; läskunnigheten var då mindre utbredd. På medeltiden bevarades visserligen en del texter inom kyrkan – särskilt klostren – men där var man selektiv i sitt urval och samlingarna drabbades dessutom ofta av olyckor i form av eldsvådor eller helt enkelt vanvård.

forskarna måste i varje enskilt fall jämföra trovärdigheten hos olika källor, som dessutom i regel är partiska och motstridiga. Inte sällan är de vidare tillkomna lång tid efteråt. Goldsworthy diskuterar förvisso dessa problem i sitt förord men han kunde gott ha ägnat dem mer än tre sidor. Men de är givetvis anledningen till att han lite väl ofta kringgärdar sina uppgifter med reservationer såsom ”det finns tecken på att”, ”av allt att döma”, ”såvitt vi känner till” eller rentav ett enkelt ”kanske”. Möjligen är detta ofrånkomligt men samtidigt minskar det läsarens tilltro till författaren. Likaså blir man lätt undrande när han utan större reservationer återger uppenbara skrönor som att ett järtecken i form av en gloria visat sig på himlen när den unge Augustus återvände till Rom i maj 44 f Kr. I gengäld konstaterar Goldsworthy – mycket klädsamt – i bokens avslutande rader att det finns många aspekter av Augustus liv som inte kan fastställas med tillräcklig säkerhet.

Hur som helst är det sålunda en utomordentligt central, världshistorisk person som Goldsworthy tagit sig an. Och trots frågetecknen när det gäller källorna måste han sägas ha klarat uppgiften utmärkt, inte minst tack vare att han är en god stilist. Särskilt lyckas författaren ge en bild av maktförhållandena liksom mycket av vardagen i det dåtida Rom där även aktörer som Cicero och Vergilius hade viktiga roller. Behållningen av boken – för övrigt en nätt liten tegelsten på drygt 570 sidor, utmärkt översatt av Charlotte Hjukström – förhöjs dessutom av ett antal väl valda illustrationer; inte minst kartor.