Är det inte en risk att hjärnan utvecklas på ett annat sätt om man läser och skriver huvudsakligen på digitala medier istället för bokläsning och handskrivning?

Torbjörn Elensky och Isak Skogstad, till exempel, oroar sig för att den unga generationen läser allt mindre respektive har svårare att skriva för hand (Axess nr 2/2022).

Problemet är att man inte har något medfött läs- och skrivcentrum i hjärnan utan det måste formas genom övning. Hjärnavbildning med magnetkamera har visat att analfabeter saknar de nervstrukturer som är engagerade vid läsning och skrivning.

Förmågan att läsa och skriva är bara drygt 5 000 år gammal till skillnad från det muntliga språkets utveckling. Det senare uppkom hos de första människorna (Homo sapiens) för ett par hundra tusen år sedan. Det kan ha skett genom en kulturell evolution. De urmänniskor som först lärde sig kommunicera muntligt med varandra lyckades sannolikt bäst med att jaga, fiska och bruka jorden och därmed överleva. Tack vare evolutionen så föds barnet med en förmåga att dra till sig modersmålets fonem som en magnet för att sedan börjar prata. Det talade språket utvecklas mer eller mindre automatiskt, genom att vi är försedda med en spåkinstinkt.

Nen vi saknar en medfödd förmåga att läsa och skriva. Femtusen år är för kort tid för att detta skall ha kunnat utvecklas evolutionärt. Vad vi gör är att vi utnyttjar hjärncentrum i den bakre vänstra hjärnloben, där förmågan att känna igen objekt, djur och ansikten är lokaliserad. Männi­skan verkar inte bara födas med en förmåga att lära sig språk utan också att känna igen exempelvis ett oxhuvud, vattenvågor, en orm och en hand. Dessa objekt kan omformas i hjärnan till bokstäverna A, M, N och K. Vi recyklar alltså det vi känner igen så att det blir arabiska, hebreiska eller grekisk/latinska bokstäver i särskilda nervkretsar. På så sätt formas en ”letterbox” vid våra centrum för ansikts- och objektsinlärning, enligt den frans­ke kognitionsforskaren Stanislas Dehaene. Detta kan man läsa om i hans bok Reading in the Brain (Viking, 2009). Men inlärningen är inte automatisk, utan bokstäverna måste präntas in i hjärnan, genom att vi läser av dem och skriver upp dem.

Före digitaliseringen introducerades skrev vi svenskar hela alfabetets bokstäver sida upp och ned i våra blå anteckningsböcker. På så sätt präntades alfabetets bokstäver in i hjärnans letterbox.

Vi som gick i skolan på 1950–1960-talen fick särskilda betyg i välskrivning, vilket var lika viktigt som betyg i räkning och kristendom. De som formade folkskolans läroplan och införde välskrivning på schemat bör gå till historien.

Enligt en norsk studie (Frontiers Psychology, 2020) visade det sig att unga vuxna som fick skriva text med en digital penna på en skärm aktiverade nervkretsar i hjärnans hjässlob, som är av betydelse för att minnas och tolka ny information bättre än de försökspersoner som bara tryckte på bokstäver på en skärm. Den metod som användes var registrering av hjärnans elektriska aktivitet med EEG (elektroenfalografi). Att skriva för hand på skärm verkade duga. Andra studier har dock visat att det bästa är att skriva på papper.

Orden och bokstäverna lagras i letterboxen, som symboler. ÄveN OM jag SKRIVER med omväxlanDE stora och SMÅ Bokstäver, så känner man ändå igen vad det står. Informationen från letterboxen överförs till hjärnans fram- och tinninglober för tolkning av orden och deras uttal. Som barn lär man sig att tolka bokstäverna som symboler för ljud. En dyslektisk person har svårare att läsa och minnas den individuella form av varje ord det stöter på. De klarar inte att läsa nya ord, som har en annan form än vad det känner igen. Att skriva är mer komplext än att bara läsa. Det kräver att flera hjärncentrum engageras, särskilt exekutiva hjärncentrum vari beslut fattas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är uppenbart att ett barn som bara får läsa och skriva på en surfplatta inte utvecklar samma förmåga att läsa böcker och förstå kontexten i en berättelse. I en amerikansk studie visades att de delar av hjärnan som är engagerade i läsning och skrivning var sämre utvecklade hos barn som mest fick titta på skärm, jämfört med de som växte upp i hem med många böcker och läsning. De senast nämnda barnen bildade mer vit substans i hjärnan, vilket ökar nervledningshastigheten.

Hur pass oroliga skall vi vara för våra barn och barnbarn, som tillbringar större delen av dygnet åt skärmtittande? De kanske blir mer streetsmarta, skickligare på multitasking och utvecklar nervkretsar som är mer anpassade till den digitala värld vi nu lever i. Att barn med dyslexi kan ha stor hjälp av digitala medier är helt klart.

Jag anser dock att vi inte skall överge förmågan att läsa pappersböcker och skriva för hand. Dessutom har det visat sig att hantverksskickligheten verkar ha avtagit, sedan barn mest tittat på skärm istället för att skriva, teckna och använda händerna när de leker. De kreativa händerna har ju varit en förutsättning för vår civilisation, som man kan läsa om i Göran Lundborgs nya bok: Trepunktnoll – handen, hjärnan, tiden. (Carlssons, 2022).