I samband med att Peter Handke fick Nobelpriset 2019 skrevs det i svensk och utländsk press spaltkilometer om allt annat än hans litterära verk. Inför ett pressuppbåd som var alltför villigt att missuppfatta uttryckte han de snabbt famösa orden: ”Je suis littérature pure” (”Jag är den renodlade litteraturen”). Handke företräder knappast den ”engagerade” litteraturen (littérature engagée), åtminstone inte i enlighet med Jean-Paul Sartres instrumentella tolkning av termen, där författaren i sina verk huvudsakligen bör vara politiskt, etiskt, ideologiskt och socialt orienterad. I överensstämmelse med den affekterade kulturjournalistikens förutsägbara dramaturgi lyckades man överilat också vantolka Handkes ord, varför pure blev mer eller mindre synonymt med något elitistiskt, cyniskt och världsfrånvänt. Handkes formulering var emellertid varken särskilt märklig eller stötande, utan bara en påminnelse om den fria diktarens rätt att undanbe sig det ändamålsstyrda skrivandet.

I själva verket är Handke ett utmärkt exempel på en högst världstillvänd författare, som jämte sina inomlitterära reflektioner har en närmast unik förmåga att i flykten nagla fast ögonblicken i sinnliga, språkliga bilder. Hans samlade produktion på långt över hundra verk utgör ett pågåen­de flöde av dröjande betraktelser och djupa observationer av den mänskliga tillvaron. Stundtals kan texterna vara nog så svårgenomträngliga, men i än högre grad kan de uppfattas som en önskvärd kontrast till den obeständiga och splittrade världen utanför fönstret.

”Handke har en närmast unik förmåga att i flykten nagla fast ögonblicken i sinnliga,
språkliga bilder.”

Handke är flitigt översatt till svenska. När nu det pigga lilla kvalitetsförlaget Faethon gett ut inte mindre än sex böcker finns det nu än större anledning att sjunka ner i författarens fängslande språkvärldar. Det rör sig här om tre nyöversatta (Jesper Festin) och lika många återutgivna (Margaretha Holmqvist) titlar, där fem av de sex sammantaget utgör Handkes kompletta serie av så kallade ”försöks”-böcker, ett slags fria essäer på ett givet tema: Försök om tröttheten (1989), Försök om jukeboxen (1990), Försök om den lyckade dagen (1991), Försök om den Stilla vrån (2012) och Försök om svampdåren (2013). De två sistnämnda är nyöversatta av Festin, och Försök om den stilla vrån – undertecknads absoluta favorit i sviten – är en ytterst underhållande text som sjunger toalettens lov, denna slutna och ensamma plats för kontemplation och koncentration. I detta trygga och mörka rum – avträdet, dasset, klosetten – har författaren allt­sedan barn- och ungdomsåren njutit av tystnaden och av att i lugn och ro kunna ägna uppmärksamheten åt sin egen tankevärld, sina skärpta sinnen och reflexioner över litteraturen.

Men den intressantaste titeln bland de aktuella utgivningarna är nog ändå Min dag i det andra landet från 2021, som här presenteras som Handkes första bok efter Nobelpriset. Möjligen är det hans första skrivna bok efter priset, men parentetiskt bör kanske ändå nämnas att både berättelsen Das zweite Schwert (Det andra svärdet), med underrubriken Eine Mai­geschichte (En vårhistoria), och teatertexten Zdenek Adamec gavs ut redan 2020.

Efter nämnda ”vårberättelse”, en charmant och självironisk bagatell om att lägga ner sitt svärd och låta nåd gå före rätt, följer alltså den tematiskt besläktade och hänförande lilla ”demonhistorien” Min dag i det andra landet. Den tunna boken på blott 70 luftiga sidor kan läsas som en blandning av spefull allegori och poetisk ande­utdrivning. Den utmynnar i något slags förtäckt självporträtt av författaren och dennes förvandling som individ, gissningsvis efter de tumultartade Nobelpris-dispyterna. Det öppenhjärtiga berättarjaget beskriver här i drömlika små scener sin egen gåtfulla transformation från självutnämnd konung och misantropisk ensling – ”Ned med skapelsen!” – till en man med behov av det offentliga ”som en sorts hälsobrunn”. Den oavlåtligt intagande historien utgör så med Handkes mått mätt en smått rörande beskrivning av en närmast liturgisk-mytisk vandring ”ut och bort från det privata” och in i en värld på gott och ont befolkad av medmänniskor. Hur var det nu Gunnar Ekelöf formulerade det? ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.”