Det finns de som menar att man kan döda någon med en handskakning. Rwandas auktoritäre president Paul Kagame ryktas ha gifter i sin arsenal som går att administrera med ett handslag. Det varnade en medlem av den belgiska säkerhetstjänsten för i en artikel i EUobserver.com tidigare i höstas.

Den risken löpte knappast EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när hon förra vintern skakade hand med Kagame, vars land har mineralresurser som intresserar Bryssel. Däremot kan en handskakning få alla möjliga typer av oönskade efterspel. Att skaka hand med någon är nämligen att erkänna den personen – inte nödvändigtvis som jämlike, men åtminstone som någon sociala konventioner kräver att man behandlar som en.

Ur det perspektivet var den enkla handskakningen mellan de amerikanska presidentkandidaterna den 10 september inget iögonfallande. Donald Trump och Kamala Harris hade aldrig tidigare träffats när de inställde sig hos ABC News för tv-debatt, så att de skakade hand var fullt rimligt (även om det enligt tv-kanalen var första gången på åtta år som presidentkandidater tog varandra i hand inför debatten). Men eftersom Trump var inblandad skapade det förstås rubriker ändå. Redan i början av hans förra mandatperiod 2017–2021 hade pressen utvecklat något av en fixering vid hur han skakar hand.

I Guardian (15/2 2017) ägnade till exempel psykologen Peter Collett en längre artikel åt att analysera hur och varför Trump vid handslag klappar den andre på handen eller på armen, eller drar vederbörande till sig. I ett fall drog han Neil Gorsuch, blivande domare i USA:s Högsta domstol, så hårt att denne för ett ögonblick såg ut att tappa balansen. Collett drog slutsatsen att Trumps sätt att ta i hand var en härskarteknik, en maktdemonstration, och fundamentalt inkompatibel med jämlikhetens principer.

Ett tag florerade rubriker som ”The Trump handshake: how world leaders are fighting back” och ”Emmanuel Macron speaks out about ’moment of truth’ hand­shake with Donald Trump”. När Kanadas premiärminister Justin Trudeau skötte en handskakning med Trump smidigt var det enligt en medlem av Twitterkommentaria­tet ”den största uppvisningen av dominans i Kanadas historia”.

Och så vidare. Efter ABC News-debatten i höstas uppmärksammade flera tidningar att Kamala Harris hade klivit fram till Donald Trump och mycket bestämt sträckt ut armen i vad som definierades som ett ”power move”. Den blivande presidenten försökte inte ens klappa sin motståndare på handen.

Andra handskakningar kan dock vara viktiga nog att gå till historien. Diplomaten Frank Belfrage, som var Sveriges chefsförhandlare med EU om svenskt medlemskap, berättar om den mest betydelsefulla handskakning han själv bevittnat: den mellan EU-kommissionens ordförande Jac­ques Delors och den svenske Europaministern Ulf Dinkelspiel i mars 1994.

– Det kändes lite historiskt när de, hålögda och trötta efter en maratonsittning som pågick i princip oavbrutet nästan två och en halv dag, kunde ta i hand och fastslå att nu är vi överens. Inte minst i den europeiska kulturen är ju handslaget ett viktigt moment i en förhandling.

Det hade förstås funnits ett och annat att reda ut mellan Sverige och EU – inte bara regler för snus och privatimport av sprit. Men de handskakningar som blir hi­storiska tenderar att ha en starkare underliggande spänning än så.

År 1993 skakade Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s ledare Yassir Arafat hand på gräsmattan utanför Vita huset. De hade just skrivit på Osloavtalet, som skulle skapa ett ramverk för relationer mellan Israel och en palestinsk stat. På fotografierna ser det nästan ut som att USA:s president Bill Clinton rent fysiskt föste ihop dem. Avtalet betraktades på den tiden som en milstolpe och de forna motståndarna belönades med Nobels fredspris. Som så ofta fanns dock de som inte tyckte att handskakningen borde ha ägt rum. Två år senare mördades Rabin av en israelisk extremist som ansåg att Oslo­avtalet utgjorde ett hot mot Israel.

Och när Winston Churchill, Harry Truman och Josef Stalin skakade hand med varandra framför kamerorna under Potsdamkonferensen sommaren 1945, då andra världskrigets segrarmakter beslutade hur det besegrade Tyskland skulle styras, hade Churchill redan tagit fram hemliga planer för ”Operation Unthinkable” – krig mot Sovjetunionen. Samtidigt var det redan då få som trodde att Stalin tänkte respektera överenskommelsen från Jaltakonferensen att fria demokratiska val skulle hållas i Centraleuropa.

Man bör också hålla ett öga på vem som syns i bakgrunden när det skakas hand framför kamerorna. Ulf Kristersson sken som en sol bredvid USA:s utrikesminister Anthony Blinken i Washington den 7 mars i år, när Sverige just formellt hade inträtt i försvarsalliansen Nato. I utkanten av bilden syntes Tobias Billström, stoiskt­ leende. Enligt SvD:s politiska reportrar Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg hade Kristersson inte bara lagt beslag på handskakningen utan dessutom knipit Billströms hotellrum och förpassat utrikesministern till den sortens hotell som har lediga rum med några dagars varsel. När Billström några månader senare plötsligt meddelade sin avgång började spekulationerna om en konflikt mellan de båda moderatpolitikerna och fotografierna av handskakningen i Washington dammades av.

En utebliven handskakning kan medföra större karriärproblem än så, som en miljöpartist fick erfara 2016. När Stockholmspolitikern Yasri Khan, som var nominerad till MP:s partistyrelse, vägrade att ta TV4:s reporter Ann Tiberg i hand blev det slutet på hans politiska karriär. Khan hänvisade till sin muslimska tro, enligt vilken han inte skakar hand med kvinnor. En lång rad politiker, inklusive partikolleger, uttryckte sin motvilja mot att så tydligt behandla män och kvinnor olika. Till slut drog Khan tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen och retirerade från partipolitiken till organisationen Svenska muslimer för fred och rättvisa.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Eftersom handslaget är ett sätt att signalera jämbördighet eller artighet, uppfattas vägran att acceptera en utsträckt hand lätt som att man signalerar motsatsen – som när östtyska soldater vägrade skaka hand med västberlinare vid murens fall 1989. Till och med syd- och nordstatsgeneralerna Robert E Lee och Ulysses S Grant skakade trots allt hand med varandra vid det amerikanska inbördeskrigets slut 1865.

– Även idag, inte minst på kontinenten, låter man ibland bli att ta någon i hand för att markera att man tar avstånd från personen. I Frankrike är det där med handslaget väldigt viktigt – när man inte vill ta i hand är det en förolämpning, säger Frank Belfrage.

Att Yasri Khans uteblivna handslag väckte ett sådant ramaskri säger något om hur viktig gesten är även här. Så viktig att statsminister Stefan Löfven förklarade att ”i Sverige hälsar man på varandra. Man tar både män och kvinnor i handen” – trots att det vid tidpunkten rådde en påtaglig rädsla i politikens toppskikt för att uppfattas som främlingsfientlig. Handslagets symbolvärde gick före.

Med andra ord: att skaka hand med någon kan medföra sina risker, inte minst för ens personliga varumärke. Men det är förmodligen säkrare än att låta bli.