De flesta av dessa kvinnor höll, i enlighet med naziideologins påbud att kvinnan skulle stå vid spisen och föda kanonmat, ganska låg profil. Men några, som Magda Goebbels och Leni Riefenstahl, var alltför viljestarka för att hålla sig på (köks)mattan. Vid sidan av dessa båda finns ytterligare en kvinna som spelade en betydande roll för utvecklingen i fascist/nazist-lägret under 1930-talet och andra världskriget: Edda Mussolini.

Caroline Moorehead är brittisk historiker, journalist och författare till ett halvdussin biografier. På senare år har hennes intresse kretsat kring tyskarnas framfart i Frankrike och den italienska fascismen. Hennes nya biografi heter Edda Mussolini. The Most Dangerous Woman in Europe och kom lämpligt nog ut den 27 oktober förra året, exakt hundra år efter fascisternas marsch mot Rom.

Varför är Edda intressant? Låt mig börja med att citera ur Mooreheads förord: ”Edda var inte bara Mussolinis favoritbarn och fascismens mest exotiska stjärna. Hon var också den som mest liknade sin far, med sin stirrande hypnotiska blick, och hon var också excentrisk, smart och livlig. Hennes vilja var liksom hans av stål. Hon fick en framträdande roll redan vid nitton års ålder och stod under tretton år vid diktaturens frontlinje, hon var sin fars närmaste förtrogna och enda vän.”

Edda, född 1910, var det äldsta av Benito och Rachele Mussolinis fem barn (tre söner, två döttrar), möjligen uppkallad efter Ibsens Hedda Gabler. Hon slog bakut redan som liten och fick smeknamnet la cavallina matta, den galna lilla hästen. Hon lät sig aldrig tämjas. ”Vid nio års ålder var hon redan mycket lik sin far, passionerad, svartsjuk och dominerande, oförutsägbar och ombytlig”, skriver Moorehead och tillägger: ”Det faktum att hon hade blivit en liten despot gladde hennes far.”

Edda beundrade sin far men hans omättliga hunger efter makt och kvinnor borgade inte precis för en harmonisk uppväxtmiljö. ”Edda hördes säga att hennes far hade gett sig in i politiken för att vara hemma så litet som möjligt och att i hemmet var Rachele diktatorn.”

Tyskarna reagerade med sedvanlig brutalitet och effektivitet. De befriade Mussolini och installerade honom som marionett i den så kallade Salòrepubliken.

Vid 19 års ålder presenterades Edda för en stilig ung man vid namn Galeazzo Ciano (född 1903). Ciano var en man med ”livlig intelligens och lättjefullt intellekt” och hade vissa likheter med en sentida filmfigur, Mr Chance. ”Han upptäckte hos sig själv en användbar förmåga av att inte säga något och samtidigt ge sken av att säga allting.” Under ett biobesök frågade Ciano om Edda ville gifta sig med honom. ”Varför inte?” blev det lakoniska svaret.

Efter giftermålet 1930 utsåg Mussolini sin svärson till generalkonsul i Shanghai. Två år i detta ”Asiens Babel” erbjöd Edda en frihet hon aldrig haft i hemlandet och blev hennes livs lyckligaste tid. Friheten innebar att Ciano och Edda levde parallella liv med många nya sängkamrater.

Åter i Italien tilldelades paret en ny roll: ”Hon och Ciano skulle vara det gyllene unga paret i den nya fascistiska aristokratin, modeller för ’stile Fascista’, plikttrogna, effektiva, moraliska och fruktsamma.” Ciano var lydig och ville göra propaganda enligt ”fiktionen att brott och fattigdom inte existerade i Italien, att solen alltid sken och att det inte fanns några allvarliga sjukdomar i landet”. Edda gick som alltid sina egna vägar och föraktade Cianos inställsamhet. Hon personifierade knappast det fascistiska kvinnoidealet: ”Edda var omoderlig, smal, egensinnig, en kraftig drinkare och usel hemmafru.” Mussolini lär ha sagt att han hade lyckats böja Italien, men inte Edda efter sin vilja.

Inför överfallet på Etiopien 1936 sände Mussolini sin dotter till Tyskland för att sondera terrängen. Hon blev, som så många andra kvinnor, fascinerad av Hitler. Samtidigt utsågs Ciano till utrikesminister. Han var mindre imponerad av tyskarna och kallade Ribbentrop för dumbom, Göring för fet och vulgär och Hitler för blodtörstig och smått galen. Han var inte särskilt diplomatisk och skaffade sig fiender i många läger. Edda utsågs av en schweizisk tidning till Europas mest inflytelserika kvinna och senare av en egyptisk tidning till Europas farligaste kvinna. Hon jämfördes redan innan hon fyllt 30 i fråga om makt med Eleanor Roosevelt och hamnade 1939 på omslaget till Time.

I maj 1939 slöt Mussolini sin ödesdigra stålpakt med Hitler. Edda var för, Ciano emot. Han fortsatte att streta emot och förklarade att Hitler och Ríbbentrop var ”två galningar som vill förstöra världen”, men efter Tysklands initiala framgångar på slagfältet kastade Mussolini i juni 1940 krigstärningen. I februari 1943 fick Ciano avgå som utrikesminister och blev ambassadör i Vatikanen. I juli samma år, efter Italiens alla motgångar i kriget, beslöt det fascistiska stora rådet med 19 röster mot sju att avsätta Mussolini och söka vapenstillestånd. Ciano var en av de 19.

Tyskarna reagerade med sedvanlig brutalitet och effektivitet. De befriade Mussolini och installerade honom som marionett i den så kallade Salòrepubliken. Tyska trupper strömmade ner över Italien. Ciano och andra fascistledare fängslades och dömdes till döden. Edda kämpade in i det sista för sin mans liv men förgäves. Tyskarna avskydde Ciano, och Mussolini utfärdade inga benådningar. Avrättningarna ägde rum i januari 1944. En tysk diplomat beskrev scenen: ”Det var som att slakta grisar.” Edda flydde till Schweiz med en del av Cianos dagböcker.

I slutet av april 1945 flydde Mussolini och hans älskarinna Claretta Petacci norrut men greps av partisaner, sköts och hängdes upp i fötterna till allmän beskådan. Rachele försökte med barnen Romano och Anna Maria ta sig till Schweiz men avvisades och hamnade i ett allierat fångläger där Rachele sin vana trogen började göra tagliatelle. I slutet av augusti överlämnades Edda till italienarna och förvisades till ön Lipari norr om Sicilien. ”Hon var blek, nästan utmärglad; hon vägde nu bara 42 kilo.” Där fick hon uppleva sin kanske allvarligaste kärlekshistoria, med en ung partisan och kommunist, Leonida Buongiorno.

Populärt

Men vi behöver er

Vi läser ofta om vad som är fel med dagens ungdomsgeneration. Jag skriver själv gärna om saken. Men nu ska jag strax berätta vad som är fel med dagens pensio­närskultur! Att ungdomar tramsar runt med trasiga jeans och lugg i ögonen är en sak, sover för länge på morgnarna och inte orkar göra läxorna. Det är beklagligt men förståeligt att de hellre spelar tv-spel än läser Hjalmar Söderberg. Och det är på allvar oroande att ungdomar idag matas med ideal som enbart handlar om lust, identitet och självförverkligande, och att allt vad dygdetik och pliktkänsla heter har förvridits till oigenkännlighet och tryckts in i ett opersonligt klimatsamvete.

Susanna Birgersson Krönika 2021 8

Snart började Rachele söka efter Benitos kropp. Det blev en utdragen och makaber historia. Kroppen hade begravts utanför Milano, berövad en bit av hjärnan som amerikanerna tagit med sig för att undersöka om Mussolini hade varit galen av syfilis. Fascister hade grävt upp den ruttnande kroppen och förvarat den i ett hus i flera månader varefter några munkar begravt den i plastsäckar under ett altare. Kroppen överlämnades till myndigheterna på villkor att den skulle få en kristen begravning men myndigheterna tog den i förvar. Först 1957 återlämnades den till familjen. De fick den i en låda ur vilken en glasburk med en del av diktatorns hjärna föll ut. Nio år senare överlämnade en amerikansk tjänsteman resten av hjärnan inslagen i cellofan. Ingen syfilis hade påträffats.

Edda fick tillbaka en del egendomar, en lägenhet och ett hus på Capri. Ciano blev 1947 av Italiens högsta domstol retrospektivt frikänd från alla brott mot italienska staten; i domen hette det att han tvärtom utmärkt sig i ”kampen mot de tyska inkräktarna”. Rachele levde till 1977, Edda till 1995. Hon verkar i alla år ha balanserat mellan kärlek till och hat mot Mussolini, fadern som hon så hade beundrat men som låtit hennes make föras till slakt. Edda och Ciano hade tre barn: Fabrizio, Marzio och Raimonda. Fabrizio skrev en självbiografi som om den översatts till svenska hade fått titeln ”När morfar lät skjuta pappa”.

Moorehead levererar, som citaten ovan vittnar om, många slagfärdiga formuleringar och, den sorgliga hi­storien till trots, en del lustigheter: Fa­scisterna döpte i sin ambition att göra allting italienskt Louis Armstrong till Luigi Fortebraccio och Benny Goodman till Beniamino Buonuomo. Göring blev vid ett besök i Italien biten i näsan av en apa. Ett vanvettigt rykte spreds, bland annat av Cianos mamma, om att Edda redan i 25-årsåldern hade varit i säng med 40 000 män. Mussolinis son Vittorio åkte till USA för att prata med regissören Hal Roach eftersom Mussolini älskade Helan och Halvan-filmerna. (Trots sina gangsterfasoner avskydde Mussolini gangsterfilmer.) Vittorio blev för övrigt under resan bjuden på te i Vita huset av Franklin Roosevelt. När Mussolini 1937 besökte Tyskland förklarade Hitler inför en jättepublik på olympia­stadion i Berlin att Tyskland och Italien var garanter för ett civiliserat Europa och Mussolini ville inte vara sämre utan drog till med att de båda länderna var de största och mest genuina demokratierna. Kom inte och säg att barbarer och diktatorer saknar humor!

Mooreheads bok är inte bara en biografi över Edda Mussolini. Den sätter på 400 sidor in henne i ett fylligt sammanhang och persongalleri där Il Duce figurerar lika mycket som sin dotter, inte minst, naturligtvis, under tiden innan hon uppnått vuxen ålder. Framställningen blir mot slutet något av en thriller som håller även en läsare, som i stora drag vet hur det gick, i ett järngrepp. Den utgör också en färgstark historisk fond för den som är intresserad av den politiska utvecklingen i Italien på senare tid.