Om Gunnar Wennerberg ännu nämns beror det på hans sångsamling Gluntarna. Den utgivs i ett antal häften 1849–1851, som snabbt blev omtyckta och spred bilden av Uppsalastudenten. En formidabel ”Gluntfeber” bröt ut på många håll i landet; främst i borgerliga salonger men också i kretsarna kring hovet. Sedan dess har deras popularitet skiftat mycket över åren och numera har sångerna sannolikt hamnat lite mer i skymundan. Ändå är de otvivelaktigt en viktig del i svensk vistradition. I höst skulle deras skapare ha fyllt 200 år; två nya litterära sällskap har bildats, dels Gluntarnas Vänner i Uppsala, dels Gunnar Wennerberg Sällskapet i födelseorten Lidköping. Säkert kommer de aktivt att medverka till en renässans för hans verk.

Under sina år i Uppsala fick Wennerberg tillträde...