Själv inbillade jag mig att det var repetitioner inför ett nytt och större ”maj -68”. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk, och där upptäckte jag en dag en satirtidskrift som såg spännande ut, Charlie Hebdo, del av samma 68-kultur. Jag häpnade. Så plumpt, respektlöst men också vasst, intelligent och – roligt. På kvällen den 7 januari i år, när jag tog del av illdådet mot Charlies redaktion och vad bröderna Kouachi hade gjort, kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Först dagen efter insåg jag varför – för att det var en attack mot mig också, mot min ungdom och en del av det franska arv som har fostrat mig politiskt, ty Charlie var, och är, faktiskt en del av mig sedan våren 1973.

De intellektuella reaktionerna på islamistattentaten...