Här och nu
Själv inbillade jag mig att det var repetitioner inför ett nytt och större ”maj -68”. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk, och där upptäckte jag en dag en satirtidskrift som såg spännande ut, Charlie Hebdo, del av samma 68-kultur. Jag häpnade. Så plumpt, respektlöst men också vasst, intelligent och – roligt. På kvällen den 7 januari i år, när jag tog del av illdådet mot Charlies redaktion och vad bröderna Kouachi hade gjort, kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Först dagen efter insåg jag varför – för att det var en attack mot mig också, mot min ungdom och en del av det franska arv som har fostrat mig politiskt, ty Charlie var, och är, faktiskt en del av mig sedan våren 1973.
De intellektuella reaktionerna på islamistattentaten i Paris har gjort stort avtryck i den franska bokfloden och nu i september beräknas ett fyrtiotal böcker i ämnet ha publicerats, bland annat olika hyllningar till de mördade tecknarna och en pocketbok distribuerad i alla tidningskiosker, Nous sommes Charlie, där 60 franska författare på olika vis visar sitt stöd för yttrandefriheten och rätten att häda.
Den undanglidande hållning i frågan som är så vanlig hos oss, är inte lika utbredd i Frankrike. Där har det som Salman Rushdie så fyndigt kallar för The But Brigade (Jag är för yttrandefriheten, men…) inte mycket att hämta. Stödet för yttrandefriheten och rätten att häda är kompakt, vilket demonstreras med all önskvärd tydlighet i den lilla pocketen, av författare som Bernard-Henri Lévy, Élisabeth Roudinescu, Tatiana de Rosnay, Jacques Attali och Caroline Fourest med flera.
En pamflett som gjort succé är den franske filosofen Abdennour Bidars Lettre ouverte au monde musulman (Öppet brev till den muslimska världen), en utvidgad version av en text på nätet från i höstas. Boken är en svidande uppgörelse med salafismen och de stränga versionerna av islam, den islam som sponsras av Saudiarabien och Qatar via moskéer och koranskolor över hela världen. Bidar, själv muslim men sufist, menar att den radikala islamism vi just nu ser de skrämmande följderna av är en logisk följd av den salafism som predikas av många, i såväl väst som Mellanöstern, och han uppmanar inte bara till reformer utan till revolution, en ny arabisk vår där försvaret av demokrati, jämlikhet mellan könen och ny teknologi går hand i hand med religionen.
En vacker bok som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Charlie Hebdo-tecknaren Luz terapeutiskt tecknade Catharsis. Luz skulle ha varit med på mötet på redaktionen den 7 januari, men kom för sent på grund av att han var bakis. I boken, ett seriealbum, försöker han, via teckningar, komma åt allt det som drabbade honom efter attentaten: sorgen över de älskade kollegerna, den märkliga känslan av att plötsligt hyllas av sådana som tidigare hade föraktat honom, den ständiga rädslan för att bli skjuten och obehaget att leva dygnet runt med säkerhetsvakter. Det var Luz som tecknade den underbart försonlige Muhammed i första numret efter attentaten, en sorgsen profet som säger ”Tout est pardonné” (Allt är förlåtet). Dessvärre skulle man kunna hävda att terroristerna har besegrat honom också, ty i våras lät han meddela att han lämnar Charlie Hebdo och att han aldrig mer kommer att teckna Muhammed.
Emmanuel Todds Qui est Charlie? är en djupt provocerande bok som har fått svidande kritik från många håll eftersom den avfärdar de stora demonstrationerna den 11 januari som djupt antimuslimska och präglade av folk han klassificerar som katolska ”zombies”. Inte minst har Todd fått kritik av Libérations chefredaktör Laurent Joffrin, som i sin bok Le réveil français lyfter fram just demonstrationerna den 11 januari som en pånyttfödelse för de republikanska värdena. Joffrins bok är ett glödande försvar av franska republiken mot alla dess belackare, identitärer, extremhöger och en extremvänster som rackar ner på allt franskt. Boken tar avstamp i den 11 januari och till skillnad från Todd menar Joffrin att det inte fanns något antimuslimskt i demonstrationerna den 11 januari, tvärtom genomsyrades dessa av en vilja till försoning, gemenskap och försvar av franska republikens grundläggande värderingar: frihet, jämlikhet, broderskap.
Boken är en frisk påminnelse om det som fortfarande är bra i det franska samhället: ett socialt system som fortfarande fungerar, en högteknologi som tillhör världens mest högtstående, en filmindustri, litteratur, mode- och matproduktion som tillhör världens främsta; Joffrin påminner om att Frankrike gav världen hopp en gång med sin revolution och att landet är redo att på nytt vara ett ideal i globaliseringens tidevarv. Han är tydlig med bejakandet av invandringen och att islam måste ha sin plats i det franska samhället, men att kravet på assimilation – det som förr präglade invandringen till Frankrike – idag är uteslutet.
Däremot bör integrationen förbättras, och där måste det franska samhället vara tydligt i försvaret av franska republikens grund: la laïcité (ungefär: konfessionslöshet), på det att religiösa och/eller identitära enklaver i de franska förorterna inte ska kunna slå rot. Det är en optimistisk bok som inte bara pekar ut en fransk väg utan också trotsar alla apokalyptiker genom att påstå att världen de facto hela tiden blir bättre.
En av de bästa och intressantaste böckerna i sammanhanget är essän Éloge du blasphème (Hyllning till hädelsen) av feministen Caroline Fourest, som tidigare gjort sig känd som en orädd kritiker av fransk extremhöger, i både dess katolska och dess politiska skepnad, liksom av Tariq Ramadan, den mest kände representanten för fransk islamism. I boken Frère Tariq (2004) klär hon av Ramadan, som är barnbarn till Muslimska brödraskapets grundare Hassan-al Banna, och pekar på det tal med dubbla tungor på vilket Ramadan är vorden specialist.
Fourests bok är, liksom Luz seriealbum, skapad i sorg och vrede. Hon satt i Charlie Hebdo-redaktionen i flera år, inte minst under den så kallade Muhammedkrisen 2006, och de som mördades den 7 januari var nära vänner till henne. Det märks i stilen, det är en vass, kylig prosa som doppats i vrede, men där sorgen hela tiden tränger igenom. Boken är en uppgörelse med dem som förlöjligat den republikanska samlingen den 11 januari, sådana som Jean-Marie Le Pen, Dieudonné och Alain Soral inom extremhögern, men också de franska islamistsympatisörer (bland andra Houria Bouteldja) som har försökt göra offren till bödlar och vice versa. Hennes bok är ett vackert försvar av upplysningen och ett hårt angrepp på den kulturrelativism som i Frankrike lagt grunden inte bara för en levande salafism i vissa förorter utan också en extremhöger med identitära förtecken (Bloc Identitaire) och, inte minst, en ”islamo-gauchisme” (”islamvänster”) som hela tiden viker ned sig när det kommer till kritik av islamismen.
Fourest går också metodiskt igenom de engelska och amerikanska reaktionerna på attentaten och menar att man i båda länderna saknar förståelse för vad den franska yttrandefriheten och rätten att häda innebär. Det är det mest oroväckande kapitlet i hennes bok, att tvingas ta del av det faktumet att man i USA och England inte vågade visa omslaget till det första Charlie Hebdo-numret efter attentaten, varken i tv-kanaler eller tidningar, och att den självcensur som islamisterna vill att vi ska ägna oss åt tycks ha slagit rot i de båda länderna.
När hon själv plockade fram detta omslag under en intervju i Sky blev det panik i studion och kameramannen styrde undan kameran. Dock är hon noga med att visa hur många journalister i de båda länderna, på New York Times till exempel, har varit tydliga med sitt stöd samtidigt som tv- och tidningsledningar har böjt sig.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I ett avslutande kapitel redogör hon för blasfemins och satirens historia i Frankrike och vilken roll dessa, till exempel, spelade för att kyrkan till sist kunde skiljas från staten 1905. Förr var det tidningar som L’Assiette au beurre som drev med de religiösa symbolerna och målet då, liksom för Charlie Hebdo nu, var frigörelse – från tabun och symboler som förtrycker. Därför är det viktigt att försvara rätten att karikera Muhammed, Jesus och andra religiösa symboler, menar Fourest,
För henne är linjen mellan hädelse av religiösa symboler och teckningar som hetsar mot folkgrupp helt glasklar. Vad Charlie gör och, får man hoppas, fortsätter göra är det som vår egen Strindberg gjorde i Giftas: att driva med den religiösa överheten på det att symbolerna ska förlora sin makt över vårt tänkande; för att vi, alla, ska bli fria från sådant som förtrycker oss.
Det är inte utan att man önskar sig en Caroline Fourest i den svenska debatten och att förståelsen för det franska yttrandefrihetsidealet vore mer utbredd än den är. Få franska intellektuella är lika modiga som hon och det är kongenialt att hon avslutar sin bok med en hyllning till modet: Det finns inget annat val. Det kommer att handla om modet eller fegheten. De som tror att fegheten leder till att kriget kan undvikas har fel. Kriget har redan börjat. Det är bara modet som kan ge oss freden.