Har vi plats för sorg?

Annika Borg. Illustration: Johan Patricny

I dagens värld lämnas inget utrymme för det livsomvälvande – vilket får ödesdigra konsekvenser.

Vi lever i en vansinnig tid. Nu menar jag inte de storpolitiska abrovinkerna, utan jag syftar på att människosynen och den klangbotten som gör oss till människor är ur led. Grundvalarna tycks ha krackelerat. Min spaning är verkligen inte yster, men det är inte tid för munterhet, utan för allvar.

Det finns två fenomen som skakar om oss människor i grunden och som sätter hela vår existens på spel – själsligt och fysiskt – och det är mötena med kärleken och döden. I kärleken riskerar vi vårt själsliga vara och i döden tas det fysiska varandet ifrån en närstående (och senare lämnar även vi själva jordelivet). Tillvarons fundament rämnar. Avgrunder öppnar sig. Hudlösheten gör livet smärtsamt och svårhanterligt. Vi blir aldrig desamma igen. Men, i de där avgrunderna som kärleken och döden skapar finns också något annat. Det finns möjligheter till insikter. Vad är meningen med alltsammans? Vem är jag? Hur har jag levt mitt liv och hur vill jag leva det? Vad skorrar och skaver? I vilka sammanhang finner jag ro? Gör jag alls det? Hur ska jag finna mening igen?

Alltmer har dock sorg kommit att betraktas som ett tillstånd som ska gå över på några månader. Sorgen betraktas och tolkas inte idag som det livsförändrade och livslånga skeende den är. Sörjande som möter vården får sorgeprocesser i ett antal steg upprabblade för sig. Upp på banan igen. Nu har det gått några månader, döden är en del av livet. Seså, upp och hoppa. Älta inte, gräv inte ned dig, lämna det bakom dig och se framåt. Och i de sörjande skaver det. Det liv som skakats i grunden och stannat upp ses som en anomali; onormalt och ineffektivt. Sorgen är bara några steg, är budskapet till människan idag: ett, två, tre. Res dig på tre! Ett samhälle, en kultur och en tid som inte har utrymme för sorgen är på väg att stympa människoblivandet och varandet.

En kväll finner jag en norsk dokumentär på Sveriges Television som heter Dödsänglarna. Internet och alla kommunikationsmöjligheter idag har gett upphov till en svart marknad för eutanasi. Ja, ni läste rätt och ni tror säkert som jag att detta inte kan vara möjligt. Men det är det. Det handlar om chattgrupper med människor som av olika skäl mår dåligt och uttrycker självmordstankar, men inte har råd att åka till kliniker för att avsluta livet. I grupperna dyker det upp personer som säger sig vara villiga att hjälpa till. Fall har bedömts som mord och vad som skett på hotellrum där en olycklig människa ångrat sig med sin bödel i rummet, är uppgifter och scener jag aldrig kommer att kunna glömma. Det kan inte vara sant, tänker jag. Men det är verkligheten.

Det är också ett uttryck för vår tid, där allt vi hållit för heligt, våra normer och tabun, enbart blivit en tom överbyggnad. Döden och kärleken, lusten – existensens grundvalar, djupskiktet och mysterier – har flyttat till ett ”darknet” dit ingen etik eller värdig människosyn når. Där precis vad som helst kan hända.

Som när en ung brittisk kvinna bestämmer sig för att på en social plattform slå ett rekord och ligga med etthundra män på tjugofyra timmar, dokumentera det hela och lägga ut filmen till betalande prenumeranter. Det finns en dokumentär där hon intervjuas om vad som hände. Kvinnan börjar gråta under intervjun. Hon säger att hon enbart kommer ihåg sex till tio av männen och visar alla tecken på panik och trauma. Kvinnan har lämnat sig kropp, som offer för övergrepp gör, och då var det ­nittio män kvar. Precis som med dokumentären om bödlarna som tar livet av olyckliga människor mot betalning, kommer jag aldrig att glömma den unga traumatiserade kvinnan.

Vi lever i en vansinnig tid. Men, ingenting varar, som författarinnan Karen Blixen hade ingraverat i en ring hon bar. Ingenting varar. Låt oss hoppas det.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Mer från Annika Borg

Läs vidare