Jag har haft lyckan att få lära känna och arbeta med många akademiker som inte alls kan betecknas som ”medlöpare”. De har med analytisk skärpa visat var svagheterna finns i akademin och vilket slags frihetsbegränsande politik som styr vår verksamhet. Och de har högljutt protesterat när det funnits skäl för att göra så.

Men visst blir man nedslagen av bristen på bredare engagemang i många frågor som handlar om hur den akademiska friheten beskärs. För två år sedan var det mycket få kolleger som höjde sina röster i protest i fråga om etikprövningssystemet. Till exempel så skrev Mats Alvesson, Per Eriksson, Lars Jacobsson och Eric ­J Olsson tidigt om hur etikprövningsreglerna begränsade den akademiska friheten. (DN 14/3 -22). Alltför få reagerade då. Det var först efter regeringsskiftet, och ett drygt år senare, som det av Granqvists nämnda uppropet kom. Men det skrevs ju faktiskt på av 2 500 akademiker. Här kan tilläggas att utbildningsminister Mats Persson då var medveten om problemen med etikprövning och han planerade åtgärder. Men med tanke på att Liberalerna misslyckades med skolreformerna när de satt i regeringen 2006–2014 så kan man vara försiktig med att gratulera Mats Persson i förväg. Vi får se hur det går. Men hoppet lever. Eller?

Granqvist hårda kritik är svår att skaka av sig eftersom delar av den har giltighet även på andra områden i akademin. Låt oss till exempel snegla på vad som hänt i frågan om akademisk frihet. Mats Persson gav för ett drygt år sedan Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i uppdrag att göra en ”Nationell sammanställning av lärosätenas arbete med att främja och värna den akademiska friheten”. UKÄ ställde då frågor till lärosätena som ombads göra ett slags självvärdering och visa om de befrämjat den akademiska friheten. Lärosätena skulle även ange exempel på om den akademiska friheten utmanats ”internt” och ”externt”, och hur de i så fall hanterat fallen.

Nu har lärosätenas svar granskats av Anna-Karin Wyndhamn som visar att självvärderingen inte gått så bra. Wyndhamn beskriver hur lärosätena försäkrar att man följer allt ”till punkt och pricka”. ”Därtill följer en omfattande listning av de interna dokument och stadgar som, lovar ­lärosätena, säkrar en kultur för fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande. Många diarienummer blir det.” (Rak höger 31/1 och 1/2 -24). I flera fall framhålls den kollegiala styrningsformen som viktig för friheten. Men Wyndhamn visar att i sammanhanget nämns inte de i medierna många och uppmärksammade fall av hård styrning och cancellering av akademiker som förekommit. Och det saknas tyvärr inte sådana exempel (Kvartal 23–24/1 -23).

Dessutom kan nämnas att Bo Rothstein nyligen underkände Linnéuniversitets svar till UKÄ (Fokus 16/2 -24). Och Sakine Madon har granskat Uppsala universitets svar till UKÄ. När universitetet ger exempel på påverkan som begränsat den akademiska friheten så nämns inte det uppmärksammade fallet med Inga-Lill Aronsson.Ett konkret fall tas upp i svaret. Men det, även om det är ett viktigt fall, inträffade ju i Karlstad (Upsala Nya Tidning 4/2­ -24). Jag kan tillägga att ingenting sägs om att Uppsala universitets Cent­rum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) samarbetat med en Erdoğanvänlig tankesmedja som genomfört en cancelleringskampanj mot svenska akademiker som anklagats för att ingå i ett islamofobiskt nätverk (Doku 25/9 -22; Fokus 20/3 -23). Inget sägs om centrala styrdokument som påbjudit normkritik eller att vissa teoretiska perspektiv och analysramar ska användas av lärare i undervisningen (Respons 1/2019). Inget sägs heller om hur utvärderingar har använts för att styra samtal mellan handledare och doktorand (Axess­ 3/2022). Det finns fler exempel som skulle kunnat nämnas i den självgranskning som genomförts av det kollegialt styrda Uppsala universitet.

Avslutningsvis kan jag nämna att vad gäller etikprövningen så kan det dessutom vara sämre ställt med den än vad Granqvist själv anger och inser. Han avslutar nämligen sin text med att säga att han önskar sig ”kollegiala etiska nämnder inom akademin, nämnder som inte styrs av jurister utan av erfarna, kollegialt betrodda forskare”. Men det är så Etikprövningsmyndigheten och Överklagandenämnden för etikprövning styrs idag. Där sitter det av nödvändighet (givet uppdraget) jurister. Men utöver att varje avdelning som bedömer ärenden har en ordförande som ska ha varit domare i svensk domstol, och några ledamöter som ska ”företräda allmänhetens intresse”, så är personer med ”vetenskaplig kompetens” i majoritet. Där sitter redan de ”betrodda” kollegerna.

Min bedömning är således att allt för många delar av Granqvists kritik är berättigad. Den gäller inte bara etikprövningsfrågan, utan den akademiska friheten mer generellt.