Pistolen avlossades utanför en lägenhet på Sköldmö­vägen i Uppsala den 21 januari 2002. Fadime hade samma dag kommit med tåg från Östersund till sin hemstad för att i hemlighet säga adjö till modern och systrarna före resan till Afrika. Under ett halvår i Kenya skulle hon göra sin avslutande praktik på socionomprogrammet.

Under flera år hade Fadime tvingats på flykt från Uppsala på grund av dödshot från fadern och sin yngre bror. De ansåg att hon dragit vanära över släkten genom att vägra gifta sig med en kusin från familjens kurdiska hemby i Turkiet. Fadime accepterade inte att vara en handelsvara och inledde istället en kärleksrelation med Patrik, en svensk man. Släkten hade förbjudit den blivande socialarbetaren att besöka Uppsala men hennes längtan efter modern och systrarna fick henne att trotsa förbudet. Därför måste hon dö.

Fadime var studiebegåvad men antagningsbeskedet till högskolan gömde föräldrarna undan. Av en slump fick dottern ändå veta att hon var antagen och gick sin egen väg. Hon valde att utbilda sig till socionom för att kunna hjälpa andra hedersutsatta men även förövarna. ­Fadime ansåg att även de är offer för heders­kulturen. ”Får jag bara en enda männi­ska att börja tänka efter vad de gör mot sitt barn, då är jag beredd att gå genom eld och vatten”, deklarerade hon i en intervju.

Fadime hade behövts i socialtjänsten med sin tydliga moraliska kompass. Flera studier pekar på att hederskulturen kastar en allt längre och mörkare skugga över mänskliga fri- och rättigheter i Sverige. En fråga som vi tyvärr måste ställa oss är vad som händer om socialsekreterare, lärare, ungdomsledare och andra yrkesgrupper underkastar sig eller bär upp hederskulturens normer? Anställda som inte vågar eller vill hävda svensk lagstiftning, utan blir hederns ofrivilliga eller villiga med­löpare. Det finns skäl att vara bekymrad.

Jag sitter i styrelsen för riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime, förkortad GAPF. Organisationen erbjuder bland annat stöd till dem som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Varje år kontaktas stödjouren av ett antal flickor och unga kvinnor som uppger att de inte vågar vända sig till socialförvaltningen eller söka hjälp via skolan. Orsaken är att de misstänker att släktingar eller vänner till familjen som arbetar där går hederskulturens ärenden. Oron är inte helt obefogad utifrån fall som organisationen har kommit i kontakt med.

Kansliet har till exempel följt en flicka som har tvångsomhändertagits, som en följd av hedersförtryck i familjen, trots att flickans egen mamma har bakgrund som socialsekreterare. Tillsammans med dotterns pappa, som utsatt dottern för hedersförtryck, driver modern ett jourboende för våldsutsatta kvinnor som får offentliga bidrag. Ett exempel från skolans värld är ett par som fått en dotter tvångsomhändertagen på grund av att de har utsatt henne för hedersrelaterat våld. Båda föräldrarna jobbar fortfarande kvar på en grundskola och har hotat en lärare som hjälpt dottern.

I augusti i år presenterades en rapport med titeln Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad? som speglar GAPF:s erfarenheter. Den oberoende undersökningen har tagits fram av säkerhetskonsult Anna Hedin Ekström på uppdrag av kommunstyrelsen. Innehållet är baserat på ett femtiotal intervjuer med medarbetare och chefer på olika nivåer inom socialförvaltningar i Göteborgs stad. Det är skakande läsning.

Dokumentet slår fast att Göteborg lider av en tystnadskultur bland de anställda som är kopplad till kriminella strukturer. Det är visserligen en svepande bild som tecknas av tillståndet i stadens utanförskapsområden, men mönstret som framträder utifrån intervjuerna får inte avfärdas. Med kriminella strukturer avses främst organiserad brottslighet men även hederskultur, ofta överlappar dessa fenomen varandra. Polisen i Göteborg uppger sedan tidigare att de släktbaserade kriminella nätverken arrangerar äktenskap i syfte att stärka nätverken och att barnen fostras i den organiserade brottsligheten.

Rapporten varnar för att personal i staden kan vara en del av en destruktiv normkultur som de överför till den kommunala verksamheten och i området där de arbetar. Det innebär att de som bor i området inte får del av insatser som de har laglig rätt till, som jämlik undervisning eller hjälp att lämna en miljö av hedersförtryck.

Det framkommer också att det finns anställda som inte delar stadens värdegrund om hedersfrågor och öppet visar detta under arbetstid. Det finns exempel på personal som har ifrågasatt utbildningsinsatser om hederskultur med motiveringen att det inte är ett problem. Intervjupersoner uppger att de har blivit kal­lade för ”rasister” av kolleger när de lyft hedersproblematik, vilket har lett till tystnad.

Att sätta gränser gentemot personer som man känner eller är släkt med kan vara svårt, vittnar de intervjuade om. Det kan också uppfattas som fel att gå emot personer inom samma etniska grupp. Känslan av lojalitet kan vara särskilt stark när det handlar om hedersrelaterade ärenden. Att göra en polisanmälan, en insats eller åtgärd kan innebära att man inte kan arbeta eller bo kvar i området, eller att ens familj får utstå hot och våld. Att inte prata med polisen eller berätta för arbetsgivaren blir en strategi för att överleva.

Enligt rapporten lever omkring 15 procent av stadens elever i årskurs nio med hedersnormer i familjen. Det uppges finnas skolor i Göteborg som vägrar erbjuda sexualundervisning i enlighet med ­läroplanen. När pojkar och män uppvisar negativa och kontrollerande attityder mot flickor och kvinnor möts de inte av tillsägelser. Det förekommer misstankar om att flickor har gifts bort i andra städer eller förts utomlands för äktenskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tystnadskulturen förtjänar fler kartläggningar och framförallt åtgärder utan skygglappar. Normförskjutningarna fräter på välfärds- och rättsstaten. Personal i offentlig sektor måste alltid följa svensk lag, särskilt de som arbetar med barn.

Två månader före sin död höll Fadime Sahindals ett uppmärksammat tal i riksdagen på ett seminarium om integration. Hon konstaterade att släkten ansåg att hennes skuld måste betalas i blod. Orden besannades. Fadime fick aldrig sätta sig på planet till Kenya. Systern Songül såg avrättningen och vittnade mot fadern. Modern som också befann sig på mordplatsen vittnade däremot till makens fördel fast han skjutit dottern i huvudet. Det säger en del om hederskulturens förkrossande makt där kollektivets intressen alltid trumfar individens.

Heder berör långt fler i Sverige än utsatta flickor i våra förorter. Heder under­gräver den liberala demokratin.