Att bevara, förkunna och befästa hans lära skall hädanefter vara vår kallelse, sade Friedrich Förster i sitt tal vid Friedrich Hegels begravning den 16 november 1831. ”Ingen efterföljare skall bestiga Alexanders tron, satraper skall utgå till de övergivna provinserna.” Förster hade tillhört Hegels vän- och elevkrets i Berlin. Tillsammans med andra trogna lärjungar bidrog han till att skapa den Hegel som eftervärlden sedan dess har brottats med. Lärjungarna utgav åren efter mästarens död dennes föreläsningar över estetik, religionsfilosofi, historiefilosofi och filosofins hi­storia. Detta var delar av det filosofiska sy­stemet som Hegel själv aldrig hade publicerat i någon mera utvecklad form. Men låt oss börja från början.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel föddes 1770 i Stuttgart, som hörde till hertigdömet Württemberg. Han var alltså schwabare, och ”som alla schwabare älskar han att chockera” (Gadamer). Och visst är det så att Hegels filosofi sedan hans död har både chockerat och irriterat, men även i högsta grad fascinerat. Det finns därför skäl att erinra om att Hegels väg till filosofins höjder var lång och strapatsrik; han var inte något ungdomligt geni som tidigt slog världen med häpnad. Likaså var Hegels väg till Preussen och det tvivelaktiga ryktet som preussisk statsfilosof lång och nog så vindlande.

En första viktig anhalt på Hegels väg var Tübinger Stift, en traditionstung läro­anstalt med anor från 1500-talet, där han blev stipendiat 1788. Positivt var, ur Hegels perspektiv, att han fick sin utbildning betald, negativt att han utbildades till präst. Hegel hade förmodligen aldrig några seriösa planer på en verksamhet inom prästyrket. Istället blev han, efter att ha utexaminerats sommaren 1793, privatlärare under sex långa år, först i Bern och sedan i Frankfurt am Main. Medan hans tidigare studiekamrater Fried­rich Hölderlin och Fried­rich Wilhelm Schelling hade kontakt med Weimar och Jena och tog del i den allra nyaste filosofin, grubblade Hegel över förutsättningarna för en folkreligion och över Jesus som morallärare. En tydlig vändning mot filosofin skedde först när han återförenades med Hölderlin i Frankfurt am Main.

”Att filosofer skolade inom den analytiska filosofin under senare tid har tagit sig an till exempel Hegel har utan tvekan resulterat i några av de intressantaste och mest omdiskuterade tolkningarna av dennes lära.”

Efter sin faders död kunde Hegel genom ett arv finansiera en vistelse i Jena, där han i sin tur återförenades med Schelling. Hegel lade fram en doktorsavhandling inom naturfilosofins område och började från och med hösten 1801 att föreläsa vid universitetet som oavlönad privatdocent. Ett antal av föreläsningsmanuskripten har sent omsider publicerats och rönt ett stort intresse inom forskningen: man finner här Hegel på väg att bli Hegel. Att föreställa sig att intet ont anande unga studenter kom att utsättas för föreläsningar av denna karaktär är nästan att likna vid ett intellektuellt övergrepp. Goethe och Schiller skall ha varit allvarligt bekymrade: den nya läraren hade utan tvekan något att komma med men hade ack så svårt att göra sig förstådd.

Manuskriptet till den första delen av sitt filosofiska system avslutade Hegel vid tiden för det så kallade dubbelslaget vid Auerstadt och Jena i oktober 1806, då Napoleons trupper krossade den berömda preussiska armén. Ett halvår senare utkom Andens fenomenologi (1807), ett verk som inte liknar något annat i filosofihistorien. Man möter där en serie av medvetandegestalter som uppträder med olika sanningsanspråk, men som gör erfarenheter som raserar vad de håller för sant och riktigt. Tvivel uppstår som blir till en förtvivlan, och som föranleder en omvändning och ett skifte från medvetandets sida. Andens fenomenologi är ett av de stora karismatiska verken i filosofins historia som på mången uttolkare ut­övat en magnetisk dragningskraft. Om detta verk höll Alexandre Kojève lika karismatiska föreläsningar i Paris under en följd av år på 1930-talet. Med en lätt överdrift kan sägas att efter dessa så var ingenting sig längre likt inom fransk filosofi.

Av ekonomiska skäl tvingades Hegel lämna universitetet och anträda ett nytt arbete som tidningsredaktör. Han ansvarade för Bamberger Zeitung från och med mars 1807. Redan tidigare hade han skrivit i en aforism: ”Att läsa tidningen på morgonen är ett slags realistisk morgonbön.” Men snart nog fick han kalla fötter i sitt nya yrke. Hegel lämnade vad han kom att kalla ”tidningsgalären” redan efter ett och ett halvt år. Under de följande åtta åren verkade han sedan som rektor och lärare vid en gymnasieskola i Nürnberg. Hegel undervisade under dessa år barn och ungdomar i åldern 12–18 år. Han befann sig då mycket långt ifrån den filosofiska världens strålglans. Men Hegel vilade inte på sina lagrar. Han hann inte bara med att gifta sig 1811 utan publicerade under åren i Nürnberg även sin Logikens vetenskap i tre delar (1812–16), något som var av avgörande betydelse för att han skulle kunna återvända till universitetet.

En intressant och kanske överraskande sida hos Hegel är tydligt märkbar under dessa år; han är en stark anhängare av Napoleon och dennes Tysklandspolitik. ”Den store statsrättsläraren sitter i Paris”, skrev han i ett brev från sensommaren 1807. Att stora delar av Tyskland omorganiserades efter franskt mönster, att fransk lagstiftning delvis infördes, var enligt Hegel ett framsteg i den rationella rättens kamp mot nedärvda privilegier.

In i det sista hoppades han att den franska sidan skulle kunna hålla de kontra­revolutionära makterna stången, och i Napoleons­ undergång kunde han bara se en stor människas självförstörelse. Han talar något senare om de senaste 25 åren som världshistoriens rikaste och mest lärorika. Men för den politiska reaktionen gällde snarare att man ingenting lärt och ingenting glömt. Hegel befinner sig vid denna tidpunkt mycket långt ifrån Preussen. Men detta skulle snart komma att ändras.

Hegel blev 1816 professor i filosofi i Heidelberg, ett av de äldsta tyska universiteten, och två år senare vid det nya universitetet i Berlin. Nu kommer Hegel även akademiskt till sin rätt; han börjar att samla en elevkrets omkring sig.

I Preussen har efter nederlaget 1806 en reformverksamhet kommit igång, något som Hegel av allt att döma knyter stora förhoppningar till. Men just som han förbereder publikationen av sin Rättsfilosofi, den politiska filosofin, så äger ett politiskt mord rum som får till följd att konservativa krafter i Preussen och Europa stärks. Hegel utarbetar och publicerar sin politiska filosofi i en tid av stark politisk-social spänning, då inte minst akademiker och intellektuella har ögonen på sig och censuren är redo att ingripa.

Inom modern forskning har det hävdats att Hegel, för att skydda sig själv, avsiktligt tonade ner de för tiden radikala inslagen i sin politiska lära. Denna slutsats har man menat sig kunna dra genom att jämföra Rättsfilosofin (1821) med i förs­ta hand föreläsningsanteckningar från åren innan. I de senare har man tyckt sig finna en liberalare Hegel som rentav flörtar med parlamentarismen. Kanske kan man säga att han företräder en liberal grundhållning, men att han inte gör det med hjälp av traditionella liberala argument (samhällsfördrag, checks and balances). Stämmer detta så finns det både en exoterisk och en esoterisk Hegel, och forskaren måste inte bara kunna läsa vad som står på raderna (vilket är svårt nog), utan också vad som står mellan dem. En sak torde under alla omständigheter stå klart: frågan om Hegels förhållande till Preussen är en komplex fråga vars besvarande kräver en hel del av kontextualisering.

Hegel avled i november 1831. En koleraepidemi härjade vid denna tid i Berlin, men det är oklart om det var den som tog hans liv. I vilket fall var Hegel vid denna tidpunkt inte mer än 61 år gammal, och han hade därför mycket väl kunnat vara aktiv i åtminstone tio år till, kanske ännu längre.
Det är en kittlande tanke att den unge Karl Marx, som anlände till Berlin 1836, i så fall mycket väl skulle ha kunnat vara en regelrätt elev till Hegel. Hade Marx väg i så fall tagit en annan riktning? Hade han inte behövt ställa Hegel på fötter därför att han själv stod på huvudet och var filosofiskt tillfreds med detta? Min gissning är att det under alla omständigheter hade kommit till en radikalisering bland Hegels yngre anhängare, såväl i religionsfilosofiska som i politiska spörsmål. I vilket fall har frågan om förhållandet mellan Hegel och Marx blivit till en tiotusenkronorsfråga som många genom åren har velat säga sitt om. Här kan för övrigt hänvisas till en alldeles nyutkommen bok, From Marx to Hegel and Back. Capitalism, Critique, and Utopia (2020), där faktiskt en av de båda redaktörerna är från Sverige, Victoria Fareld, idéhistoriker vid Stockholms universitet. De olika bidragen i boken håller utkik inte bara efter the Hegelian Marx, utan även efter the Marxian Hegel.

För Hegel själv utgjorde den så kallade logiken ryggraden i hans filosofiska system. Denna kan ses som en form av kategorilära, som analyserar tänkandets och verklighetens mest grundläggande aspekter. Vad som utmärker den är en inneboende framåt­rörelse som gör att en kategori genererar nästa och så vidare. Det är denna dynamik som utgör Hegels dialektiska analysform och framställningssätt. Allt sedan hans dagar har denna dialektik förbryllat och fascinerat uttolkarna. Finns det en rationell kärna under dess mystiska hölje?

Ett dialektiskt förfaringssätt kan kontrasteras med ett transcendentalfilosofiskt tillvägagångssätt, som är förknippat med Immanuel Kant. I det senare fallet frågar man efter hur något är möjligt.

Transcendentalfilosofen drivs hela tiden bakåt i riktning mot de yttersta grunderna för något. Dialektikern rör sig i motsatt riktning. Här drivs man hela tiden framåt i riktning mot det mera omfattande varav det tidigare är en del eller aspekt. I denna rörelse spelar negation, motsättning och negationens negation en central roll. Hegels radikala anspråk är att det finns en rörelsedynamik som är inneboende i saken själv. Det är upp till den filosofiska tanken att fånga upp och förläna uttryck åt denna inneboende dynamik och rörelse.

”Det finns därför skäl att erinra om att Hegels väg till filosofins höjder var lång och strapatsrik; han var inte något ungdomligt geni som tidigt slog världen med häpnad.”

Hegels filosofi har efter hans död upplevt mycket olika konjunkturer, både tider av hausse och svarta fredagar. Ett kuriöst exempel är följande: Carl Ludwig Michelet, som hade följt Hegels föreläsningar i Berlin redan på 1820-talet, publicerade så sent som 1870 en pamflett med titeln Hegel, den ovederlagde världsfilosofen. Samtidigt kungjorde förlaget Duncker und Humblot på baksidan att man sänkte priset på Hegels samlade verk från 40 till 25 taler. Den ovederlagde världsfilosofen sålde uppenbarligen inte längre! Möjligen ovederlagd, men i vilket fall irrelevant.

Vid tiden för andra världskriget stod tolkningarna i bjärt kontrast till varandra. Medan Hegel återfanns på de anklagades bänk i Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender (1945), så hade Herbert Marcuse bara några år tidigare i Reason and Revolution (1941) bestämt hävdat att Hegels ”centrala begrepp är motsatta de tendenser som har lett till fascismens teori och praktik”.

Hur ser läget ut inom Hegelforskningen idag? En artikel av Manfred Frank i Frankfurter Allgemeine Zeitung 2015 hade rubriken ”Hegel bor inte längre här”. Budskapet var att den som vill lära sig mer om Hegel och den tyska idealismen inte skall bege sig till Tyskland, utan istället förslagsvis till Kina eller Brasilien, till Sydney eller Chicago. I Tyskland odlas bland filosoferna alltmer en form av ”mikrologisk argumentationsanalys” som gör sig blind för de breda perspektiv som utmärker den tyska idealismens filosofer. Men man kan även vända på steken. Att filosofer skolade inom den analytiska filosofin under senare tid har tagit sig an till exempel Hegel har utan tvekan resulterat i några av de intressantaste och mest omdiskuterade tolkningarna av dennes lära. Å andra sidan kan man hävda att denna tolkningsansats stundtals utmärks både av en mycket påtaglig kontextlöshet och av att främmande frågeställningar läses in i Hegels verk.
Det fanns hegelianer i både Uppsala och Lund decennierna efter Hegels död. Den store svenske företrädaren under senare delen av 1800-talet var lundafilosofen Johan Jakob Borelius. På typiskt hegelianskt maner var han öppen för det mesta som rörde sig inom filosofins värld; han fann en plats för nästan allt inom de ramar som sattes av Hegels filosofiska system.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Denna öppenhet gjorde att han kunde knyta talangfulla elever till sig och inte heller var rädd för att låta dem gå sina egna vägar. För det kan sägas vara en hegeliansk grundövertygelse att tanken må uppehålla sig i den filosofiska förskingringen en kortare eller längre tid, men förr eller senare återvänder den ändå till det filosofiska fadershuset, det vill säga finner sin plats i det hegelska systemet.

Under mer än 25 års tid arbetade Borelius på sitt magnum opus, Metafysik, ett verk som avsåg att vara en uppdatering av Hegels logik som tog hänsyn till vad som skett inom filosofin sedan dennes död. Två av Borelius elever var Hans Larsson och Axel Herrlin. Den senare skulle komma att skriva om sin lärares Metafysik att detta verk är ”egnadt att rubba, men ej att främja filosofisk dogmatism”.

I Uppsala visade vid samma tid filosofer som Axel Hägerström och Adolf Phalén en mycket god kännedom om Hegels filosofi; den senare skrev en omfattande och djuplodande doktorsavhandling om Hegels syn på kunskapsproblemet. Några hegelianer var de dock inte, utan de kom istället alltmer uttalat att företräda en militant kritik av den form av metafysik som till exempel hans filosofi representerade. De som kom efter dem hade inte längre någon relation till och inte heller någon närmare kännedom om Hegel, och besvärades till synes inte på något sätt av denna okunskap. Anders Wedberg skall ha liknat upplevelsen av att försöka läsa Hegel vid att drabbas av något motsvarande tarmvred i huvudet.

Den siste i denna generation av svenska filosofiprofessorer med en grundlig kännedom om Hegel var Gunnar Aspelin. Han hade skrivit en doktorsavhandling om den unge Hegel redan på 1920-talet, och var professor i Lund fram till 1964. Fyra år senare, 1968, argumenterade hans son, litteraturvetaren Kurt Aspelin, för att arvet från Hegel var en ”garant för en levande och livgivande marxism” – förvisso ”kritiskt filtrerat och materia­listiskt tillägnat”. Det var dock inte denna väg som den svenska 68-vänstern skulle komma att gå. Tvärtom måste man nog säga att Hegel, liksom varit fallet på Marx tid, i hög grad kom att behandlas som en död hund, som avförd från dagordningen. Två som gick mot strömmen var idéhistorikern Sven-Eric Liedman i Göteborg och sociologen Joachim Israel i Lund. De bidrog verksamt till att hålla ett visst intresse levande för Hegel även i vårt land.

Under senare tid ser det i detta avseende betydligt ljusare ut. I första hand bör nämnas översättningarna av Andens fenomenologi, som utkom 2008, och av Rättsfilosofin, som för närvarande är under utgivning. En antologi med titeln Translating Hegel utkom 2012. Den baserade sig på en internationell konferens som avhållits i Stockholm fyra år tidigare med flera prominenta Hegelforskare närvarande. Nämnas kan även den bastanta samlingsvolymen Tysk idealism från 2014, som på något undantag när rymmer bidrag av svenska forskare.

I mitt eget blygsamma liv gjorde Hegel en gång i tiden epok. När jag kom till Lund vid mitten av 1970-talet var Marx och marxismen fortfarande allestädes närvarande. På den vägen fann jag Hegel – och i motsats till de allra flesta andra så fastnade jag där för lång tid framåt. Hegel, den tyska idealismen, Goethetiden, det var som att dricka havsvatten; ju mer man fick i sig desto våldsammare blev törsten. Det var en svindlande tid för mitt huvud, som sannerligen inte var vant vid att utsättas för sådan chockbehandling. Jag ägnade gott och väl femton år av mitt liv åt detta. Ett slöseri med tid och energi? Nej, snarare var det förmodligen istället de intellektuellt rikaste åren i mitt liv. ”Grå, min vän, är all teori, men grönt är livets gyllene träd”, heter det i Goethes Faust. Den som en gång vimlat runt i den till brädden fyllda lustgård som Hegel och den tyska idealismen utgör kan inte hålla med.