Han är född 1957 och debuterade inte förrän 1982, efter mångåriga vistelser i Ryssland tillsammans med sin berömda mor, den framstående Sovjetkännaren Hélène Carrère d’Encausse, och statsvetenskapliga studier i Paris. Först med romanen L’Adversaire (2000, Doktor Romand på svenska) slog Carrère igenom hos en bredare publik.

Den byggde på ett verkligt kriminalfall: Jean-Claude Romand hade mördat sin hustru, sina barn och sina föräldrar. Motivet var bisarrt – han hade falskeligen utgett sig för att vara läkare och var bokstavligen beredd till vad som helst för att inte bli avslöjad ens av sina närmaste. Romand dömdes till livstids fängelse, och innan han började avtjäna straffet lämnade han alla sina anteckningar till förvaring hos Carrère. Om ett år väntas Jean-Claude Romand få lämna fängelset efter 22 år. Carrère har alla papper kvar.

Det har hänt honom en hel del sedan dess. Han har skrivit filmer och tv-manus, och det grämer honom än idag att han tackade nej till att skriva manus till serien Les revenants, som gjorde succé 2013. I mina ögon hör boken om Romand till hans allra bästa vid sidan av Limonov, den fascinerande berättelsen om den ryske fascisten från Donbass som blev hovmästare hos en miljardär på Manhattan, slog igenom på den franska parnassen och etablerade sig som guru för den postsovjetiska revanschism som fler än Putin har ridit så framgångsrikt på.

Förhållandet mellan fiktion och fakta är ett återkommande tema hos Carrère. I sin senaste bok, Le Royaume (Riket), tar han itu med det besläktade ämnet tro och vetande. Redan i utgångspunkten skiljer han sig fördelaktigt från de flesta som behandlar det: till skillnad från Hedenius och Tingsten, för att inte tala om dagens mer naturvetenskapligt initierade ateister som Richard Dawkins, är Carrère verkligen intresserad av religion. Och till skillnad från präster och predikanter är han inte part i målet.

Bokens första del handlar om hans egen religiösa erfarenhet och bygger på dagböcker från de tre år då han omvände sig till kristendomen efter 30 år som ”hedning”. Dagens Frankrike är kanske inte riktigt lika avkristnat som Skandinavien, men de yngre generationerna är rätt ljumma i anden, åtminstone inom den katolska majoriteten.

Med Le Royaume sällar sig Carrère till en månghövdad skara som skriver om ”den historiske Jesus” och kristenhetens första tid. Genren skapades, åtminstone i modern tappning, av prästen Ernest Renan (Vie de Jésus, 1863), och det kommer nya bidrag varje år. Renan fick förstås mothugg från Vatikanen och betecknades som avfälling. Doktrinen har alltid varit den katolska kyrkans styrkebälte och akilleshäl.

Det är först med kristendomen som religionen centraliseras; romarriket var tolerant mot alla religioner så länge de inte skapade problem för den politiska makten. Med den nya läran fick ordet religion nämligen en ny betydelse; från att ha syftat på en mångfald av etniskt baserade samfund med stora geografiska variationer, ofta mer rituella än trosbaserade, blev religion i kristen tappning besvärande för det mångkulturella romarriket just genom sitt universella anspråk: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Så småningom skapades ett resonemangsäktenskap mellan kejsare och kyrka, som trots många schismer inte sprack förrän med reformationen. Det politiska samförståndet återupprättades av westfaliska freden, men på lägre nivå – cuius regio, eius religio: furstens trosbekännelse bestämde statens.

Det kändes litet genant för en parisisk intellektuell att vara på väg att undfå nåden mitt i en äktenskaplig kris, särskilt som hans dåvarande hustru hade tråkiga minnen av en tryckande moralistisk uppväxt präglad av religiös konservatism. Men hans psykoanalytiker hade inga lösningar att erbjuda – det hör ju till branschens standardgrepp – och både skrivtorkan och livsångesten var svåra att bära.

I tre år kämpade författaren med den gudstro som den katolska kyrkan erbjuder, och han gjorde det inte lätt för sig. Här gavs inga à la carte-lösningar, och han skulle ha fnyst åt den svenske ärkebiskop som med en relativism värdig Bill Clinton svarade på frågan om Guds existens: ”Det beror på hur man definierar ordet existera.”

Treenigheten, uppståndelsen, transsubstantiationen och hela härligheten måste alltså accepteras av en man som dessförinnan hade brukat läsa Nietzsche varje dag: ”En gud som alstrar barn med en dödlig kvinna. En vishetslärare som rekommenderar oss att inte arbeta, att inte skipa rätt, utan söka tecken på världens förestående undergång […] En mästare som befaller sina lärjungar att dricka hans blod. Synder som begåtts mot en gud och sonas av en gud […] Vem kan tro att folk fortfarande tror på något sådant?” Kuriöst nog verkade han inte besväras av teodicéproblemet, som annars brukar vara värst för både judar och kristna; det berörs i varje fall inte i boken.

Vägledningen till den sanna tron tillhandahålls framför allt av evangelisten Johannes, den ende av de fyra som anses ha träffat Jesus personligen och rentav ha varit hans favorit. Sedan går Carrère vidare med Lukas. Liksom Tomas av Aquino vill han tro quia absurdum, men det tar ofta emot, och här berättas livfullt om hans Jakobsbrottning. Men Carrère är också författare, och upplevelsen påminner honom om den amerikanske science fiction-hippien Philip K Dick, som han sedan länge har läst med förtjusning.

Nu tar han itu med att skriva en bok om Dick, och då löser sig skrivkrampen, om än till priset av religiösa samvetskval. När boken (Je suis vivant et vous et morts) är färdig upptäcker han att luften har gått ur hans omvändelse. Han väljer istället att närma sig kristendomen från ett annat håll: genom att studera dess ursprung. Religionshistorien får ersätta teologin.

Här passar Lukas utmärkt. I Apostlagärningarnas 19:e kapitel hittar författaren den grammatiska detalj (första person pluralis) som bekräftar att Lukas och Paulus kände varandra och samarbetade trots att åldersskillnaden bör ha varit avsevärd.

Andra har kallat den revolutionäre Paulus för kristendomens Lenin, men till skillnad från bolsjeviken försökte han få med så många som möjligt i partiet. ”Här är icke jude eller grek” är förstås en stor stötesten för de många judar som uppfattade Paulus som en hädisk gudsförnekare. Men just greker och judar hade ett väl utbyggt kulturellt och kommersiellt nätverk kring hela Medelhavet vid den här tiden.

Den grekiske läkaren Lukas måste ha varit ett verksamt verktyg för att sprida den nya läran i det mångkulturella, hellenistiska Rom, där koine-grekiskan tjänstgjorde ”som dålig engelska gör idag”. Nya testamentet skrevs ju på grekiska, och det som vi kallar gamla testamentet var i stort sett redan översatt till grekiska av judarna i Alexandria (Septuaginta). Paulus bakgrund som farisén Saulus bör ha haft betydelse för hans förmåga att både bryta med den judiska traditionen och anknyta till den.

Carrère har en mästerlig talang för att med stor men lättburen lärdom sammanfatta det kulturella sammanhanget och den religiösa strategin. Framställningen lyfts också av en prosa som i kraft och klarhet bara kan jämföras med Albert Camus. Som ingen annan förenar han spontanitet och engagemang med eftertanke och humor.

Boken beskriver både Paulus och de andra apostlarna på ett på en gång prövande och berättande sätt som gör förloppet sällsamt levande. Författaren har berikat sitt stoff med hjälp av långa vistelser i de beskrivna områdena. Man behöver inte vara särskilt bibelsprängd för att få både nöje och lärdom ur detta, men visst hjälper det att ha läst så pass mycket i Bibeln att man känner igen rollfigurerna. Annars blir mycket av Västerlandets kulturarv och en hel del av dess språk obegripligt. Hur många av de tre senaste generationerna svenskar har gjort det? Det enda av mina barn som fick så kallad konfirmationsundervisning blev inte särskilt berikad av den upplevelsen. Inte en rad ur Bibeln, bara en modern katekes om att vara snäll, berättade han.

Sedan fokuserar Le Royaume återigen på Lukas. Här känner Carrère igen sig. Han granskar olika människor i berättelserna som han själv – och tydligen även Lukas – kan identifiera sig med. Bägge två har sinne för den konkreta iakttagelsen och lägger tonvikten på den individuella moralen. Det hjälper också författaren att efter ett en aning spekulativt kapitel om Johannes, Markus och Petrus återknyta till bokens början och till mördaren Romand.

Finns det någonting mänskligt av värde i en människa som har visat en så vettlös grymhet? Det är här som Emmanuel Carrère menar sig finna återstoden av sitt kristna engagemang: i tron på, eller åtminstone hoppet om, att det finns någonting gott i alla. Han vill vara agnostiker, inte ateist. Med sin nya hustru tror han på kärleken, men hos Jesus finner han en alltför abstrakt variant av kärlek: den som älskar alla älskar ingen.

Även en hopplös, men varken kärlekslös eller ens trolös ateist som jag har mycket att hämta i denna rika, levande och kunskapsfyllda bok som rymmer både fiktion och fakta, tro och vetande. ”Ackurat som en bild ur livet”, skulle väl Engströms gubbe ha sagt.